Två år senare

Hej alla kära läsare. Nu har jag inte skrivit nåt nytt inlägg på snart två år, och känner att det nog är dags för en uppdatering.

Många av er känner nog igen sig i detta med att vara väldigt aktiv i en specifik sak under en period, för att sen byta till en annan… Projekt-människa, som mina vänner alltid kallat mig. Gör jag nåt så gör jag det till 110%, men det betyder tyvärr inte att jag fortsätter ända till projektet är avslutat. Min blogg har visat sig vara ett tydligt exempel på det.

Men nu känner jag att det är dags att berätta vad som hänt sen sist.

Först en liten återblick/sammanfattning: November 2009- februari 2011 arbetstränade jag på Sveriges Biodlares Riksförbund. De hade ett arkiv som behövde få lite uppmärksamhet så det blev min syssla, och jag trivdes jättebra med att organisera och sortera gamla handlingar, tidskrifter osv. Min tid hos dem var till ända 28 februari 2011 och då blev jag nervös…. ”Vad händer nu?”-tanken spökade runt i mitt huvud. Men tack vare stort engagemang och hjälp från Mjölby kommun och Arbetsförmedlingen i Mjölby fick jag en ny ‘placering’ bara en dryg månad senare, på ett ställe jag länge velat jobba på – Östergötlands Museum (mer känt som Östergötlands Länsmuseum). Där är jag nu, och spenderar min tid som arkivassistent sedan sista veckan i mars 2011.

Handen på hjärtat så minns jag inte hur mycket jag jobbade i början, alltså hur många timmar per vecka. Men kanske var det ca 2 timmar per dag 2-4 dagar i veckan. Nu är jag sedan februari i år (10 månader senare) uppe i ”normal” halvtid, måndag-fredag 9-13. Alltså 20 timmar i veckan. Sedan jag började där har jag haft aktivitetsanställning via Mjölby kommun/Arbetsförmedlingen, vilket på det ekonomiska planet har inneburit aktivitetsstöd och ekonomiskt bistånd. 1 april 2012 går jag över på projektanställning (då Mjölby kommun anställer mig som ‘vanlig kommunalanställd’ och ‘lånar ut mig’ till Östergötlands Museum). Det tycker jag är en väldigt bra lösning då museet är en stiftelse som inte alltid har råd med så många anställda som de skulle behöva.

Mina arbetsuppgifter är att sortera allt i det topografiska arkivet, vilket innebär foton, tidningsklipp och handlingar rörande alla Östergötlands socknar (och dess kyrkor, gårdar och kända personer). Det är så obeskrivligt roligt! Jag som älskar historia/lokalhistoria, byggnader osv lär mig nåt nytt varje dag.

En annan anledning till att jag trivs så bra på museet är arbetskamraterna. Där finns nog knappt två personer med samma bakgrund/utbildning, och de flesta är väldigt passionerade för det jobb de gör. Det känns lite som att de jobbar med sin hobby, och därmed inte en massa kontorsråttor som skulle kunna jobba på mer eller mindre vilket kontor som helst. Det blir ofta roliga samtal på fikarasterna och att även på rasterna lära sig saker är kul för en kunskapstörstande och nyfiken person som jag.

Ännu en sak som gör att jag trivs på museet är att det inte görs någon skillnad på folk och folk. Den som har högskoleexamen och 30 års specialistkunskap behandlas på samma sätt som den som är projektanställd, har lönebidrag eller/och är fysiskt eller psykiskt handikappad. Allas åsikt räknas och alla fikar/lunchar tillsammans. Jag känner mig liksom med i gänget även att jag inte har någon speciell utbildning eller specialkunskap.

Vad mer har hänt de senaste två åren då…? Måste ju vara en hel del… men svårt att komma på på rak arm. Medicinmässigt äter jag Ritalin (70 mg på morgonen och 20 mg vid lunch) och 75 mg Efexor/Venlafaxine). Jag har kontinuerlig kontakt med psykiatriska mottagningen i Mjölby, men inte så ofta längre.

Jag kommer nog på mer att berätta med tiden… så jag återkommer.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och fajtas med feberbaskilusker som flyttade in i min kropp igår…
Over and out. For now. 🙂

Liten uppdatering för er nyfikna :)

Jag skriver inte så ofta nya inlägg på min blogg längre har jag märkt… och kanske har du som läsare märkt det med.

Jag är dock inne ‘bakom kulisserna’ desto oftare och svarar på kommentarer och frågor. Jag blir så lycklig för att folk finner styrka och förståelse när de hittar till min blogg. Mest aktivitet har det nog varit kring inlägget ”Vuxen med ADD/ADHD”.

Nu tänkte jag att det kunde vara på tiden att jag uppdaterar mina läsare lite på hur mitt liv och min vardag maler på.

Min arbetsträning

Arbetsträningen på Sveriges Biodlares Riksförbund går toppenbra. Jag trivs jättebra med jobbarkompisarna, vilka består av både kontorsnissar och fabriksarbetare. Det är en härlig, avspänd och naturlig stämning på jobbet och jag är glad att de alla får mig att känna mig delaktig och som en i gänget, istället för någon som bara är på besök. Jag kommer ju ändå vara där bra länge.

Arbetsträningen går ut på att jag ska testa mig för att ‘en gång för alla’ se om jag är kapabel till att arbeta 100%, eller om det blir kanske 75% eller 50%. Det hela går i nära samarbete med Mjölby Kommun och Arbetsförmedlingen.

Till en början (jag började arbetsträna i november 2009) så jobbade jag 12-15 tisdag och torsdag, men sedan en dryg månad jobbar jag nu 9-12 tisdag och torsdag och jag stannar efter det kvar på lunch för att få in bra matrutiner (vilket jag ALDRIG haft…).

Med start denna vecka ska jag lägga på ytterligare en förmiddag, och således jobba 9-12 tisdagar, onsdagar och torsdagar. Det känns bra. Baby steps så jag inte snubblar.

Som mål har vi satt att jag ska komma upp i 20 timmar per vecka, och från och med nu blir det alltså 9 timmar per vecka. Efter en dryg månad ska jag lägga på fredag förmiddag också. Då blir det alltså 12 timmar. Så fortsätter jag så, sakta men säkert tills jag är uppe i halvtid. När jag väl är där så går det hela över till anställning (via kommunen), och jag får då istället lön istället för aktivitetsersättning. Jag har aldrig haft fast lön, utan jag jobbade alltid på timmar under mina hittills verksamma år. Det känns riktigt vuxet att få ”riktig lön”. 😉

Mina medicamenter

Min medicin består nu av 50 mg Ritalin och 150 mg Efexor på morgonen, och 10 mg Ritalin på eftermiddagen vilket jag dock är urkass på att komma ihåg…

Efexor vill både jag och läkaren att jag ska sluta med i sinom tid, men jag har bett om att få vänta med nedtrappningen av den tills jag känner att jag har full koll på min arbetsträning. Detta för att jag vill fokusera på en sak i taget. Om jag kanske skulle bli lite snurrig, svag eller annat av att dra ner på efexor så vill jag inte riskera att det sker under pågående upptrappning av arbetstiden. Då kanske jag blir vimsig och tror att det beror på jobb istället för naturlig avvänjning.

I övrigt

Jaha ja… hur har jag det i övrigt då…? Jo, tack bra, tycker jag nog. I och med att jag jobbar förmiddagar nu så har jag fått en betydligt bättre rutin på mina dagar. Jag har dessutom börjat prenumerera på Östgöta Correspondenten och känner mig betydligt mer delaktig i samhället (eller hur man nu ska uttrycka det). Det är skillnad att läsa tidingen och lyssna på morgonradio kl 7 på morgonen, mot att snubbla ur sängen vid lunch och slöa i soffan. Jag har mer energi nu, och har fått starkare självkänsla. Dessutom har jag utan någon som helst ansträngning eller någon medvetenhet upptäkt att jag gått ner närmare tio kilo sedan jag började med ritalin. Trevlig biverkan det där… 😀

Nåväl. Nu ska jag pyssla. Jag ska sätta fjädrar i ris, och lite annat sånt där påskpyssel.

Fridens!

Dags att öka på arbetsträningen

Nu ska jag snart gå till jobbet. Jag börjar kl 13, och jobbar till kl 15 (inklusive fika-rast mellan 14:30 och 15).

Jag började jobba i november och har sedan dess jobbat 13-15 tisdagar och torsdagar. Jag har JÄTTESVÅRT för att gå iväg på fika-rast efter bara en och en halv timma. Jag har förr alltid bara jobbat timmar, och då har ju inte fika- och lunch-raster varit något jag kunnat ta under arbetstid. Så när jag jobbar så vill jag JOBBA, inte fika.

Dels är det nog för att jag är van att själv få försöka klämma in fika-raster
som timanställd, men mcket tror jag också beror på mitt gamla vanliga problem; att när jag gör något så gör jag det till 200%. Mina vänliga kollegor tjatar på mig tills jag ger mig och kommer till fikarummet. De säger att ”du ska inte bara komma igång och JOBBA, du ska också vänja dig vid att fungera på en arbetsplats och i det ingår fika-rasterna”. Det har de ju rätt i. Att kunna lära mig jobba under fasta tider, inte skena på, och att låta mig själv varva ner mellan passen.

Sedan jag började jobba igen efter jul- och nyårshelgerna så har det nu bara gått en vecka. Bara EN tisdag, respektive torsdag alltså. Så denna vecka tänkte jag börja jobba lite mer. Jag har ett jättebra gäng omkring mig (på arbetsplatsen, på psyk, på kommunen och på arbetsförmedlingen) och alla säger åt mig att ta det försiktigt och att det är helt upp till mig att avgöra vilka tider som känns bra.

Sånt är svårt….. Jag känner ju förvisso mig själv mycket bättre nu (efter diagnos och terapi) men jag vet inte vad som kan funka bäst. Men idag tänkte jag i alla fall ta tag i det och stanna efter fika-ratsen också. Till klockan 16.

Det låter säkert jätte-slött och fegt för folk som inte känner till ADD, men ni som har denna diagnos känner nog igen sig. Skynda långsamt….

Gillar du att lägga pussel?

Nu har jag precis lagt sista biten i mitt 1.500-bitars pussel som jag påbörjade på nyårsnatten och har underhållit mig med under den senaste veckan.

Jag har fått höra från flera andra som har samma, eller liknande diagnos som jag, att de inte klarar av att lägga pussel. Pga koncentreationen antar jag. Många säger att de blir så hysteriskt uppstressade av det. Men för mig är det tvärt om. Hos mig infinner sig ett jätteskönt lugn när jag sätter mig med ett pussel. Jag kan sitta i timmar.

Jag kan dock absolut inte sitta och lägga pussel i tystnad. Jag måste ha på radion. Jag väljer p3, för då är det både musik, humor och diskussioner. Jag kan inte bara ha musik, då blir jag ofta stressad. Jag behöver variationen som radion erbjuder.

Men nu då….? Sista biten lagd…. vad ska jag nu hitta på då?

Jävla fyrverkerier

Gott nytt till er alla.

Här har nu nya året påbörjats med lite sms:ande till vänner och familj, en kopp java och en drös cig.

Inga nyårslöften här inte. Förutom att jag ska fortsätta min resa tillbaka till vuxenlivet (dvs min arbetsträning). Men det är ju inget nyårslöfte, för det hade jag ju bestämt mig för redan långt innan nyåret kom med buller och brak.

Buller och brak var det ja…. JÄVLA FYRVERKERIER! Det borde förbjudas – alternativt ges tillstånd att det får skjutas fyrverkerier ENBART precis vid 00.00 på nyårsnatten av auktoriserad person och under kommunal kontroll. Alltså, EN person anställd av Mjölby Kommun, en i Linköping, en i Norrköping osv. Om det nu MÅSTE vara fyrverkerier.

Att sälja dem till vem f-n som helst över 18 år i vilken affär som helst är helt idiotiskt! Det är ju verkligen INTE bara folk över 18 år som skjuter fyrverkerier och leker med smällare. Att som förälder låta sina barn skjuta fyrverkerier (vare sig de är 5 år eller 17 år) är i mina ögon detsamma som att säga: ”Håll i dessa knivar och spring på isen!”.

Att det ju dessutom inte finns någon som helst kontroll på alkoholintaget hos den som skjuter fyrverkerierna gör det bara ännu värre. Nyår är ju för de flesta förknippat med två saker: champagne och fyrverkerier. För de flesta innebär champagne dessutom annat alkohol, och ännu mer fyrverkerier.

Personligen skiter jag blankt i om någon som skjuter fyrverkerier skjuter handen av sig själv, eller missar riktningen av pjäsen och träffas i ögat. De personerna bryr jag mig lika lite om som de som leker på spåren och bir påkörda eller får dödliga stötar. Är du fullständigt galen så får du skylla dig själv.

Dessutom. Här i Mantorp skjuter folk från sina trädgårdar (i radhus… jättesmart), parkeringarna och ute på vareviga gräsyta. Det stör ju nåt så oerhört för alla andra som bor här, för alla vilda djur och för våra husdjur.

Pga av att andra ska få skjuta fyrverkerier så är närmare fyra veckor i mitt liv helt förstörda. Mina hundar blir skräckslagna. Att behöva droga dem för att de ska klara nyårsnatten utan skräck vore väl en sak. Men det är ju inte bara på nyårsnatten som problemet finns. Fyrverkerierna började här en dryg vecka innan jul och lär nog fortsätta ett par veckor in i januari.

Jag önskar jag kunde vakna idag, 1 januari, och känna att det är över. Att jag och mina hundar kan gå tillbaka till vardagen, men icke. Morgonpromenaden gick bra, men de var vaksamma på minsta ljud. Fram till förmiddagen antar jag att de flesta låg i bakis-skakningar.

Men så skulle vi gå ut igen nu vid 13:30, och precis när jag öppnade dörren var det någon som sköt en pjäs. Min hanhund låste sig, kröp ihop vid mina fötter i dörröppningen och skakade som ett asplöv. Tiken blev stressad och visste inte vart hon skulle vända sig.

Så var även denna dagen förstörd.