En film du MÅSTE se!

Jag har just sett en film som stått bortglömd i min bokhylla i… ja, säkert två år minst.

The Pianist

En helt fantastisk skildring av Adrien Brody, då han spelar den polske judiske pianisten Wladyslaw Szpilman och dennes kamp för överlevnad under de fruktansvärda åren 1939-45.

Jag har sett många, många filmer om förintelsen och andra världskriget, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin förr sett en så gripande skildring som Roman Polanskis The Pianist. Jag satt bokstavligt talat på exakt samma plats i fotöljen utan att röra ben eller rumpa en millimeter på minst 90 minuter och med blicken klistrad på tv:n. Ibland ville jag skrika rakt ut, ibland gråta, ibland bara blunda för allt det hemska som visas i filmen. Men det gick inte att blunda, för den livsbejakande anda som följer Wladyslaw Szpilman genom hela filmen får dig att inte ens vilja blinka!

Jag kan bara säga två ord till:

Se den! Du kommer INTE ångra dig!

Och se till att ha tagit fram ordentligt med dricka och se till att sitta bekvämt, för du kommer inte vilja lämna tv-soffan en endaste sekund under dessa dryga 2,5 timmar.

Tack till mina hundar för att de sov genom hela filmen, och därmed inte väsnades mer än någon liten smygfis här och där…

Och du… om du NÅGONSIN velat ge upp jordelivet….

..tre sista ord:

SE THE PIANIST!

Annons

Jag såg just SAW. Fantastisk!

I just saw SAW. 😆 Blir lite latjo på engelska.

Men titeln SAW är en översättning av ”såg”, inte ”såg” – blev det klarare nu? 😉 Alltså, titeln syftar på en såg som man sågar med…. eller i alla fall kan såga med… om man vill… eller måste…

Två killar finner sig i ett rum, kedjade till varsinn sida av rummet, och mitt i rummet ligger ett lik på mage. Tanken bakom detta scenario är att det är en lek på liv och död. Hur långt kan du gå för att få behålla livet? Och OM du överlever – lär du dig då uppskatta livet?

Sen måste jag ju säga, utan att berätta handlingen för mycket, att om du gillar slut där man inte ser ett förälskat, lyckligt par traska iväg i solnedgången så är denna film värd att se!

Den var spännande, gripande, äcklande och full av frågetecken ända in i slutet!

Choklad och pang-pang = bra söndagskväll

Jag var såå sugen på choklad så jag denna afton gjorde mig besväret att slita tummen ur rumpan, trotsa kylan och halkan och tassa iväg till macken (vilket är ca 40 min fram och tillbaka). Tänkte köpa mig lite godis och sen bädda ner mig i soffan och se en film – då en av de jag hade hemma redan, men hade inte bestämt mig för vilken. Uppe på macken fick jag tanken att kanske köpa mig en film istället, trots att de ju på bensinmackar är jättedyra! Men jag tänkte att ”en gång är ju ingen gång…” 😉 När jag stod och bläddrade bland filmerna sa en tjej som jobbar där på macken att om jag ville så fick jag köpa en av deras kampanj-filmer. Såna man fick köpa för 25kr om man tankade minst 30 liter drivmedel.

Men jag sa att jag har ingen bil så det erbjudandet gäller inte mig. Men hon sa att det gjorde inget, kampanjen är över så jag fick köpa en av de filmer som bidde över. Det fanns inte många titlar att välja mellan, men jag var sugen på action så jag valde ”Shooter” med Mark Wahlberg och Danny Glover bl.a.

Titt va?! Denna framsida bara skriker ju action!! 😆 Och det var mycket pang-pang och explosioner. Spännande och nagelbitande och lättsmält. Väl värd 25 pix.

Somebody shoot me

Jaha ja…. kärlekskrank, ynklig, bitter och allt det där…. KAN ha att göra med att jag är lite bakistrött för första gången på väldans länge, men också för att jag börjar landa i Concertan och får mer kontakt med mina känslor. OCH för att det nu gått dryga sju månader sedan det sprack med mitt ex som jag tillbringade tre år med, och att livet som singel börjat bli vardag (på gott och ont).

Och det kan DEFINITIVT ha att göra med att jag plågar mitt hjärta med att lyssna på underbara Yazoo…. jag har alltid älskat dem! Och finns det någon som kan öppna kärlekskrank-kammaren i hjärtat så är det Alison Moyet (som just nu sjunger: ”for the time we chared – I dont want to be – a page in your diary”) vilket då inte helt långsökt för in mig i de där destruktiva tankemönstren om att vara en grå liten mus som ingen minns. Fast jag ju vet att jag egentligen är motsatsen till både liten och grå.

Som mitt liv är nu vill jag nog inte heller ha en pojkvän/man/sambo, men för den sakens skull kan jag inte låta bli att undra om jag någonsin kommer bli kär igen. Så där härligt ömsesidigt jättekär. Jag vill ju ändå nångång uppleva den känslan igen. Men men, den som lever får se.

Resten av kvällen ska jag iaf fortsätta njuta av Alison Moyets underbara röst.

Nej… nu ångrade jag mig. Jag lutar mig tillbaka till Body Count istället – The Winner Loses — lyssna du med –.

George W Bush mördad

Jag såg just en väldigt intressant dokumentär om mordet på president George W Bush i oktober 2007. Hur han under ett starkt övervakat besök i Chicago blev skjuten då han lämnade Sheraton Hotel. Utanför hotellet var en hotfull stämning då tiotusentals människor demonstrerade sin avsky för Bush och hans internationella krigsföring. Vem som helst hade kunnat utföra mordet, 300 personer greps och förhördes. En man fälldes slutligen för mordet av en enig jury. En syrier boende i USA, som ansågs ha kopplingar till Afganistan och Al Quaida.

Mordet utfördes i själva verket av Al Claybon. En amerikansk militär som själv kämpat i Gulfkriget, och vars ena son dog som soldat i Irak. Claybon sköt sig själv efter att ha skjutit Bush i Chicago 2007, men lämnade efter sig tillräckligt med bevis. Men att fälla en person som redan är död är inte vad som föder amerikanska hjärtan. Istället sitter syriern Jamal Abu Zikri fortfarande i fängelse – dömd för mordet på president Bush. Det räcker att han är syrier och muslim – då behövs inte bevis.

Claybons avskedsbrev till sin son Casey:

”Everything I stood for and raised you to stand for has turned bad. There’s no honor in dying for an immoral cause. For lies. I love my country, but I love God, and the sons He gave me even more. I must do the right thing by you and by David. George Bush killed our David, and I cannot forgive him for that.”

Jag är naturligtvis väldigt ledsen över att varenda muslim behandlas som en terrorist i USA. Det är fullkomligt vidrigt!

Men ännu mer ledsen är jag att ”mordet på president Bush” bara var fiktion…

Jag är överlag en människa som kämpar för allas rätt till liv, men vissa har förbrukat sin rätt. Jag skulle inte fälla en endaste tår, eller skänka en endaste ledsam tanke om Bush blev mördad. Jag uppmuntrar inte heller folk att ge sig efter honom – men då inte av hänsyn till Bush, utan för det straff som hela världen skulle utsättas för om (när?) Bush blir mördad. Men mördas han och mördaren kommer undan så är jag… likgiltig. Faktiskt. Kanske rent av med ett litet smil i mungipan…

Är jag en ond människa som känner så?