Två år senare

Hej alla kära läsare. Nu har jag inte skrivit nåt nytt inlägg på snart två år, och känner att det nog är dags för en uppdatering.

Många av er känner nog igen sig i detta med att vara väldigt aktiv i en specifik sak under en period, för att sen byta till en annan… Projekt-människa, som mina vänner alltid kallat mig. Gör jag nåt så gör jag det till 110%, men det betyder tyvärr inte att jag fortsätter ända till projektet är avslutat. Min blogg har visat sig vara ett tydligt exempel på det.

Men nu känner jag att det är dags att berätta vad som hänt sen sist.

Först en liten återblick/sammanfattning: November 2009- februari 2011 arbetstränade jag på Sveriges Biodlares Riksförbund. De hade ett arkiv som behövde få lite uppmärksamhet så det blev min syssla, och jag trivdes jättebra med att organisera och sortera gamla handlingar, tidskrifter osv. Min tid hos dem var till ända 28 februari 2011 och då blev jag nervös…. ”Vad händer nu?”-tanken spökade runt i mitt huvud. Men tack vare stort engagemang och hjälp från Mjölby kommun och Arbetsförmedlingen i Mjölby fick jag en ny ‘placering’ bara en dryg månad senare, på ett ställe jag länge velat jobba på – Östergötlands Museum (mer känt som Östergötlands Länsmuseum). Där är jag nu, och spenderar min tid som arkivassistent sedan sista veckan i mars 2011.

Handen på hjärtat så minns jag inte hur mycket jag jobbade i början, alltså hur många timmar per vecka. Men kanske var det ca 2 timmar per dag 2-4 dagar i veckan. Nu är jag sedan februari i år (10 månader senare) uppe i ”normal” halvtid, måndag-fredag 9-13. Alltså 20 timmar i veckan. Sedan jag började där har jag haft aktivitetsanställning via Mjölby kommun/Arbetsförmedlingen, vilket på det ekonomiska planet har inneburit aktivitetsstöd och ekonomiskt bistånd. 1 april 2012 går jag över på projektanställning (då Mjölby kommun anställer mig som ‘vanlig kommunalanställd’ och ‘lånar ut mig’ till Östergötlands Museum). Det tycker jag är en väldigt bra lösning då museet är en stiftelse som inte alltid har råd med så många anställda som de skulle behöva.

Mina arbetsuppgifter är att sortera allt i det topografiska arkivet, vilket innebär foton, tidningsklipp och handlingar rörande alla Östergötlands socknar (och dess kyrkor, gårdar och kända personer). Det är så obeskrivligt roligt! Jag som älskar historia/lokalhistoria, byggnader osv lär mig nåt nytt varje dag.

En annan anledning till att jag trivs så bra på museet är arbetskamraterna. Där finns nog knappt två personer med samma bakgrund/utbildning, och de flesta är väldigt passionerade för det jobb de gör. Det känns lite som att de jobbar med sin hobby, och därmed inte en massa kontorsråttor som skulle kunna jobba på mer eller mindre vilket kontor som helst. Det blir ofta roliga samtal på fikarasterna och att även på rasterna lära sig saker är kul för en kunskapstörstande och nyfiken person som jag.

Ännu en sak som gör att jag trivs på museet är att det inte görs någon skillnad på folk och folk. Den som har högskoleexamen och 30 års specialistkunskap behandlas på samma sätt som den som är projektanställd, har lönebidrag eller/och är fysiskt eller psykiskt handikappad. Allas åsikt räknas och alla fikar/lunchar tillsammans. Jag känner mig liksom med i gänget även att jag inte har någon speciell utbildning eller specialkunskap.

Vad mer har hänt de senaste två åren då…? Måste ju vara en hel del… men svårt att komma på på rak arm. Medicinmässigt äter jag Ritalin (70 mg på morgonen och 20 mg vid lunch) och 75 mg Efexor/Venlafaxine). Jag har kontinuerlig kontakt med psykiatriska mottagningen i Mjölby, men inte så ofta längre.

Jag kommer nog på mer att berätta med tiden… så jag återkommer.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och fajtas med feberbaskilusker som flyttade in i min kropp igår…
Over and out. For now. 🙂

Annons

Liten uppdatering för er nyfikna :)

Jag skriver inte så ofta nya inlägg på min blogg längre har jag märkt… och kanske har du som läsare märkt det med.

Jag är dock inne ‘bakom kulisserna’ desto oftare och svarar på kommentarer och frågor. Jag blir så lycklig för att folk finner styrka och förståelse när de hittar till min blogg. Mest aktivitet har det nog varit kring inlägget ”Vuxen med ADD/ADHD”.

Nu tänkte jag att det kunde vara på tiden att jag uppdaterar mina läsare lite på hur mitt liv och min vardag maler på.

Min arbetsträning

Arbetsträningen på Sveriges Biodlares Riksförbund går toppenbra. Jag trivs jättebra med jobbarkompisarna, vilka består av både kontorsnissar och fabriksarbetare. Det är en härlig, avspänd och naturlig stämning på jobbet och jag är glad att de alla får mig att känna mig delaktig och som en i gänget, istället för någon som bara är på besök. Jag kommer ju ändå vara där bra länge.

Arbetsträningen går ut på att jag ska testa mig för att ‘en gång för alla’ se om jag är kapabel till att arbeta 100%, eller om det blir kanske 75% eller 50%. Det hela går i nära samarbete med Mjölby Kommun och Arbetsförmedlingen.

Till en början (jag började arbetsträna i november 2009) så jobbade jag 12-15 tisdag och torsdag, men sedan en dryg månad jobbar jag nu 9-12 tisdag och torsdag och jag stannar efter det kvar på lunch för att få in bra matrutiner (vilket jag ALDRIG haft…).

Med start denna vecka ska jag lägga på ytterligare en förmiddag, och således jobba 9-12 tisdagar, onsdagar och torsdagar. Det känns bra. Baby steps så jag inte snubblar.

Som mål har vi satt att jag ska komma upp i 20 timmar per vecka, och från och med nu blir det alltså 9 timmar per vecka. Efter en dryg månad ska jag lägga på fredag förmiddag också. Då blir det alltså 12 timmar. Så fortsätter jag så, sakta men säkert tills jag är uppe i halvtid. När jag väl är där så går det hela över till anställning (via kommunen), och jag får då istället lön istället för aktivitetsersättning. Jag har aldrig haft fast lön, utan jag jobbade alltid på timmar under mina hittills verksamma år. Det känns riktigt vuxet att få ”riktig lön”. 😉

Mina medicamenter

Min medicin består nu av 50 mg Ritalin och 150 mg Efexor på morgonen, och 10 mg Ritalin på eftermiddagen vilket jag dock är urkass på att komma ihåg…

Efexor vill både jag och läkaren att jag ska sluta med i sinom tid, men jag har bett om att få vänta med nedtrappningen av den tills jag känner att jag har full koll på min arbetsträning. Detta för att jag vill fokusera på en sak i taget. Om jag kanske skulle bli lite snurrig, svag eller annat av att dra ner på efexor så vill jag inte riskera att det sker under pågående upptrappning av arbetstiden. Då kanske jag blir vimsig och tror att det beror på jobb istället för naturlig avvänjning.

I övrigt

Jaha ja… hur har jag det i övrigt då…? Jo, tack bra, tycker jag nog. I och med att jag jobbar förmiddagar nu så har jag fått en betydligt bättre rutin på mina dagar. Jag har dessutom börjat prenumerera på Östgöta Correspondenten och känner mig betydligt mer delaktig i samhället (eller hur man nu ska uttrycka det). Det är skillnad att läsa tidingen och lyssna på morgonradio kl 7 på morgonen, mot att snubbla ur sängen vid lunch och slöa i soffan. Jag har mer energi nu, och har fått starkare självkänsla. Dessutom har jag utan någon som helst ansträngning eller någon medvetenhet upptäkt att jag gått ner närmare tio kilo sedan jag började med ritalin. Trevlig biverkan det där… 😀

Nåväl. Nu ska jag pyssla. Jag ska sätta fjädrar i ris, och lite annat sånt där påskpyssel.

Fridens!

Jag tror medicinen hjälper…

Jag har nu ätit både morgon- och eftermiddagsdos av mitt ritalin till och ifrån ett par månader… Till och ifrån, just för att jag i början ofta missade eftermiddagsdosen, men nu tror jag att jag fått mig ett bra flyt. *peppar peppar*

Jag hade i tisdags hembesök av in socialsekreterare (som även känns lite som en kompis, på sätt och vis) och vi pratade om mina framgångar och bakslag. Mest framgångar, kom vi fram till. Nu ska jag ju dessutom snart ut på arbetsträning, så vi pratade mycket om det med. Jag har ännu inte hört några uppdateringar från min arbetsförmedlare, men jag hoppas på att få arbetsträning inom växt- och blomster-handel, alternativt inom park- och kyrkogårdsarbete. Nu ser jag mest fram emot att komma igång, och skräms inte lika mycket av tanken längre. Men visst är jag ändå rädd för att misslyckas….

Men där jag tror att medicinen hjälpt mig är på ‘se-framåt-delen’. Jag känner mig lugnare, mer tålmodig och inte lika ‘ska-det-ske-så-ska-det-ske-NU!’ som jag annars ändå alltid varit. Det är en konstig känsla det där…. hur ens JAG (ens innersta uppfattning av en själv) ändras… Jag har ju tex alltid varit en otålig människa, just i det läget att jag inte kan ha framförhållning, planera i flera/många steg osv. Ska nåt ske, så ska det som sagt ske NU! Och även att jag gillar ”mitt nya jag” (som jag tycks utvecklas till…) så är det ju en märklig känsla… att förändras… Förändring är nämligen också en sak jag haft svårt för.

Att ha varit på vissa vis i 30 år, och sen märka hur man ‘ändras’/’utvecklas’ inifrån är en märklig och mäktig känsla… Att inte bara ändras med hjälp av tankens kraft, utan verkligen enda innerst inifrån är nytt för mig. Det är spännande.

Två exempel jag kan ge (på hur tålamodet förändrats) är följande:

1) Vad gäller min trädgård. Förr (så sent som förra sommar-säsongen) så hade jag inte tålamod med att det ju faktiskt tar lite tid för blommor och blad att växa… Då fungerade jag så att om jag ville ha en häck, så ville jag ha en två-meters hög och jätte-tät häck NU. Men denna säsong känner jag ett helt annat tålamod. Nu försöker jag driva upp syrén (från grannars och vänners syréners rotskott), med planen att förhoppningsvis ha bööörjan till en häck i slutet av nästa sommar…. En väldigt, VÄLDIGT konstig känsla för att vara mig… 😛 Jag har alltid levt i nuet – nåt jag inte insåg förrän nu då jag kände förändringarna komma.

2) Arbetsträningen är ett annat exempel. Förr har jag alltid kastat mig in i nya jobb, gått in för det till 200% och sen totalt bränt ut mig efter några månader. Slickat mina sår under en period och sedan gjort exakt samma misstag igen – om och om igen! Men nu tänker jag framåt…. härlig, ny känsla! Nu vill jag inte ge mig in i en arbetsträning som inte kan resultera i nåt i långa loppet. Inte blint kasta mig in i ett nytt jobb, slita ut mig fysiskt och psykiskt till jag inte har någon ork kvar. Nu vill jag komma ut på arbetsträning i sakta takt (som mitt åtgärdsteam alltid propsat på att jag ska), långsamt trappa upp och förhoppningsvis till slut klara heltid finemang! Dessutom vill jag inte börja på ‘vilket ställe som helst’, utan jag vill absolut hamna på ett ställe där jag i framtiden också kan ha chans att få jobb (antingen på just praktikplatsen i fråga, eller inom den genren). Alltså vill jag börja på ett ställe där jag kan känna igen mig lite från tidigare erfarenheter, men dessutom lära mig mycket nytt.

Ska bli intressant att se var i livet jag befinner mig om ett år.

Doktorn kallar

Idag ska jag till farbror psykdoktor och tala om mediciner.

Jag äter nu 40 mg Ritalin på morgonen och har gjort det sedan…. nja, november eller december kanske? Sen skulle jag ha ökat på ganska snart efter det men det sköts upp i och med att jag åkte till Kenya i januari. Då tyckte alla inblandade parter att det var bäst att avvakta lite. Det tycker jag definitivt att vi gjort nu….. januari… februari… mars…

Jag känner ganska tydligt när ritalinet inte verkar längre, så att säga. Jag tar det vid 10-tiden, och varje dag vid 17-18-19-tiden försvinner energin och glädjen. Jag är aktiv och produktiv med diverse sysslor under dagtid, men varje dag nån gång mellan 17 och 19 så försvinner all lust. Jag trodde ett bra tag att det berodde på att det då blev mörkt och trist ute och att lusten att lyfta ett finger därför försvann. Men så har ju dagarna blivit längre och symtomen kvarstår, så när jag talade med min terapeut om detta så kom vi fram till att det nog är så att ritalinet inte verkar längre. Nästan magiskt vilken skillnad det gör!

Så nu blir det nog att jag ökar på och sprider ut intaget av ritalin under dagen. Det var lite vad de hintade om kring årsskiftet; lite morgon, lite dag, lite kväll. Kanske ska doktorn även föreslå att jag äter lite concerta på eftermiddan/kvällen, för det var först när jag ökade på dosen som jag fick allergiska reaktioner (läs HÄR om det), men jag känner mig tveksam till att äta concerta igen efter de reaktioner jag fick. Vi får se vad farbror doktorn säger i eftermiddag.

————–

Tillägg 12 timmar senare….. :

Detta inlägg skrev jag i förmiddags, och tryckte på publicera. Något blev knas, så det kom inte ut på bloggen utan sparades som utkast… Men bättre sent än aldrig kanske? 😛

Nu har jag ju dock en uppföljning att komma med, då jag ju nu varit hos farbror doktorn. Jag ska hädanefter ta mina sedvanliga 40 mh Ritalin på morgonen, och sen lägga till en liten pillerutt a´10 mg framåt eftermiddagen, då när min energi, glädje och fokus brukar avta kraftigt. Jag tog denna 10 mg:are vid 16-tiden idag och kände denna kväll en avsevärd skillnad.

Nu sitter och och lyssnar på hur vinden nästan får med sig mitt tak och jag bävar för kvällspromenaden med hundarna, men dags att ta tjuren vid hornen nu! Sov gott världen! 😀

Dubblad dos av Ritalin är nu igång

I torsdags dubblade jag dosen av mitt Ritalin. Efter två veckor på 20 mg så äter jag nu således 40 mg. Torsdag, fredag och lördag – så bara tre dagar än så länge.

Jag brukar vanligtvis sova ungefär från klockan 3 till 12, men i torsdags trotsade jag mina trötta ögon och sega kropp och rullade ur sängen kl 8. Nu ska jag se till att ha lite bättre dygnsrytm banne mig!

De första veckorna på ritalin märkte jag ingenting, men så fort jag höjde till 40 mg så hände det grejer! Jag tog torsdags-dosen klockan 8:10 och framåt 10-tiden kände jag hur ögonen inte hängde med, det snurrade liksom i blicken, och jag var skakig i armar och ben. Klockan 13 påbörjade jag ett timslångt möte med min arbetsterapeut, och hennes student som också ska bli arbetsterapeut (och som jag träffat förr). Vi ordade om mitt liv, mina förehavanden och min framtid, och framåt halvtid i mötet började det klia lite överallt och jag fick lite ‘blämmor’ och rodnader på armar, hals och ansikte. Bara så där fort som att vända på en hand nästan! Båda tjejerna jag satt med reagerade på att jag var röd på halsen och vi blev väl alla lite alarmerade att det kanske var en allergisk reaktion nu igen (som med concertan). När jag gick ut från mötet stannade jag till i receptionen och frågade henne som sitter där (som jag ju nu träffat mååånga gånger) om hon såg någon skillnad på mig, från för en timma tidigare då jag anmält min ankomst till bygget. Hon tyckte jag såg lite röd och irriterad ut i huden, och då visste jon ändå inte vad det hela handlade om så i hennes fall var det ju ingen retorisk fråga…

När jag tassade ut från psyk hade jag svansen mellan benen och kände mig illa till mods…. ”tänk om jag nu måste sluta med denna medicin med!?” var det enda som snurrade i huvudet… Men så höll jag mig kvar på stan några timmar och kliandet avtog under sena eftermiddagen och var helt borta på kvällen.

Då tänkte jag att det kanske för för att ritalinet då börjat gå ur kroppen. På fredagsmorgonen tog jag igen mina 40 mg och kände under fredagen inget kliande alls vad jag kan åminnas, och så idag då (lördag). Jag tog mina ritalin cirka halv nio (2,5 timmar sen) och sitter nu här och kliar mig i hårbotten… det kliar lite i ansiktet med – men inte alls som i torsdags. Så jag håller tummarna att det ska funka nu.

Jag har känt av tre andra biverkningar/verkningar med. En bra, en mindre bra och en as-bra! 😀

1) bra: har lätt kommit ur sängen kl 8 både fredag och lördag!

2) mindre bra: jag har konstiga susningar i öronen. Mest igår, men lite idag med. Det är svårt att beskriva.. för inte är det riktigt susningar.. Men det liksom trycker på, och pulserar *do-dunk, do-dunk, do-dunk*. Känns lite som att det sitter ett pulserande hjärta stort om en knytnäve innanför vardera öra. Eller som att någon tryckt in en ballong i vardera öra, blåst upp dem när de är på plats och så det där *do-dunk, do-dunk, do-dunk*…. någon som är lika snurrig som jag som förstår hur jag menar? 😉

3) as-bra: jag har gått ner i vikt, redan på först lilla dosen. 😀 Varje onsdag har jag möten med min terapeut och då kör vi också vägning, puls, brodtryck och grejer. Onsdag förra veckan till onsdag denna vecka har jag levt rätt snålt pga penningbrist och inte kunnat ‘svulla’ och inte heller känt suget eller hungern så det var ju rätt okej att vara pank. Under den veckan gick jag ner 2,3 kg! 😯 Viktnedgång kan ju vara en biverkan av ritalin och ja vad kan jag säga… DEN biverkan är ytterst välkommen! 😆