Jävla fyrverkerier

Gott nytt till er alla.

Här har nu nya året påbörjats med lite sms:ande till vänner och familj, en kopp java och en drös cig.

Inga nyårslöften här inte. Förutom att jag ska fortsätta min resa tillbaka till vuxenlivet (dvs min arbetsträning). Men det är ju inget nyårslöfte, för det hade jag ju bestämt mig för redan långt innan nyåret kom med buller och brak.

Buller och brak var det ja…. JÄVLA FYRVERKERIER! Det borde förbjudas – alternativt ges tillstånd att det får skjutas fyrverkerier ENBART precis vid 00.00 på nyårsnatten av auktoriserad person och under kommunal kontroll. Alltså, EN person anställd av Mjölby Kommun, en i Linköping, en i Norrköping osv. Om det nu MÅSTE vara fyrverkerier.

Att sälja dem till vem f-n som helst över 18 år i vilken affär som helst är helt idiotiskt! Det är ju verkligen INTE bara folk över 18 år som skjuter fyrverkerier och leker med smällare. Att som förälder låta sina barn skjuta fyrverkerier (vare sig de är 5 år eller 17 år) är i mina ögon detsamma som att säga: ”Håll i dessa knivar och spring på isen!”.

Att det ju dessutom inte finns någon som helst kontroll på alkoholintaget hos den som skjuter fyrverkerierna gör det bara ännu värre. Nyår är ju för de flesta förknippat med två saker: champagne och fyrverkerier. För de flesta innebär champagne dessutom annat alkohol, och ännu mer fyrverkerier.

Personligen skiter jag blankt i om någon som skjuter fyrverkerier skjuter handen av sig själv, eller missar riktningen av pjäsen och träffas i ögat. De personerna bryr jag mig lika lite om som de som leker på spåren och bir påkörda eller får dödliga stötar. Är du fullständigt galen så får du skylla dig själv.

Dessutom. Här i Mantorp skjuter folk från sina trädgårdar (i radhus… jättesmart), parkeringarna och ute på vareviga gräsyta. Det stör ju nåt så oerhört för alla andra som bor här, för alla vilda djur och för våra husdjur.

Pga av att andra ska få skjuta fyrverkerier så är närmare fyra veckor i mitt liv helt förstörda. Mina hundar blir skräckslagna. Att behöva droga dem för att de ska klara nyårsnatten utan skräck vore väl en sak. Men det är ju inte bara på nyårsnatten som problemet finns. Fyrverkerierna började här en dryg vecka innan jul och lär nog fortsätta ett par veckor in i januari.

Jag önskar jag kunde vakna idag, 1 januari, och känna att det är över. Att jag och mina hundar kan gå tillbaka till vardagen, men icke. Morgonpromenaden gick bra, men de var vaksamma på minsta ljud. Fram till förmiddagen antar jag att de flesta låg i bakis-skakningar.

Men så skulle vi gå ut igen nu vid 13:30, och precis när jag öppnade dörren var det någon som sköt en pjäs. Min hanhund låste sig, kröp ihop vid mina fötter i dörröppningen och skakade som ett asplöv. Tiken blev stressad och visste inte vart hon skulle vända sig.

Så var även denna dagen förstörd.

Published in: on januari 1, 2010 at 3:15 e m  Comments (3)  
Tags: , , , , , , , , ,

Kroppen är fantastiskt tålmodig

För några veckor sedan hade jag en konversation med min lilla goa vän ”Grodis” över telefonnätet, och vi pratade om detta med att kroppen tål väldigt mycket…. Och nu kom samma fråga på tal i min bloggsfär – läs tex hos Puffan78 – och jag har även läst på bloggen som mitt ex har (men jag vet inte om han vill att jag ”outar” honom, så jag låter bli att länka till honom) om hans blödande magsår efter år av dålig kost, stress och många piller.

I vanlig ordning så skuttar mina tankar ofta iväg inom ett ämne jag läser om och bryr mig om, så jag tänkte att jag vidareutvecklar och funderar högt här.

  • Jag är själv kraftigt överviktig (skit(över)viktig) helt enkelt. 😆
  • Jag röker cirka ett paket om dagen, och har varit rökare sedan unga tonår.
  • Jag snusar varje sekund jag inte äter nåt, för den konsten har jag inte lärt mig än – att äta och snusa på samma gång… isch.
  • Jag har varit vegetarian sedan 12-årsåldern men aldrig haft en näringsrik kosthållning. Eller jo, periodvis när jag bodde hemma hos mamma och pappa kanske. Men överlag äter jag sedan tio år, varm mat kanske i genomsnitt en gång i veckan och då ofta nåt enkelt som pasta.
  • Jag dricker ungefär 2-3 liter pepsi max per dag, och har betett mig så på cola-fronten sedan tonåren.
  • Jag har under kanske 8-10 år druckit mycket öl och sprit, men inte på ‘missbrukarnivå’ ändå. Och idag dricker jag mycket mer sällan än förr, men när jag väl dricker så har jag ingen gräns.
  • Dessutom äter jag ju olika typer av mediciner sedan fyra år. Och några år innan dess hade jag en kort period av Fluoxetin och Oxascand (mot depression och ångest).
  • För att sammanfatta det hela = jag lever på mackor, jogurt, godis, cigg, snus och läsk. Och jag har i hela mitt liv burit på dubbel kroppsvikt.

Allt detta till trots har har perfekta blodvärden, blodtryck och allt vad det heter. Inga brister på näringsämnen osv har hittats i min hulda hydda, och jag har inga problem med varesig knän eller rygg.

Jag tycker personligen att min kropp borde sagt ifrån för länge sedan, så som jag misshandlar den. men den är väldigt tålmodig och tålig tycks det. Hittills. En vacker dag kommer den väl protestera högljutt, men nu är jag ju (förhoppningsvis) på väg ur mycket av detta skitleverne. Nu har jag ständig kontakt med sjukvården i form av arbetsträning och terapi, och ska även få hjälp av dietist. men min terapeut vill ta det hela ett steg i taget, för annars har jag ju haft en vana att rusa in i väggen i 120 knyck,

Jag har då och då under mitt liv omgivit mig av personer med än värre kroppsmisshandel än jag. Min första pojkvän var hemlös sedan han var 14 år, och han var då vi var tillsammans 31 år gammal (som jag är idag – då var jag 20). Han sköt heroin sedan han var 15 år, och sov under bar himmel i centrala London. Vad han levde på? Ja.. heroin, cigg, öl och… ja, det var väl det. Och fysiskt verkade kroppen inte ännu ha protesterat mer än hemska kramper vid avtändning. Men tänk ändå, att efter många års svårt liv ändå kunna gå, stå, springa, känna, älska, leva, sova, skratta osv..

Min förra granne och goda vän Lena är ca 60 år idag, och från ca 20- till 50-års ålder var hon gravt alkoholisterad, hade ett hejdlöst frimodigt sexliv, blev många gånger svårt misshandlad och bodde under många år på olika soffor, trappuppgångar och i namnlösa mäns sällskap. När vi bodde grannar umgicks vi varje dag mer eller mindre. På sommaren låg vi och gassade i solen – och fan… jag sa till henne att det är banne mig orättvist! 😆 Hon har perfekt hy, vacker utstrålning, fräscht och fint hår, strålande blick och perfekta spiror och bröst! Skit vad världen är elak. Haha!

Nåväl. Överlag tycker jag att människokroppen är en imponerande samling tålmodiga celler som till synes många gånger låter oss misshandla den hur fan vi vill. Vissa av oss människor plågar kroppen i många, många år men far inte särskilt fysiskt illa av det ändå. Så finns det istället de som är frisklevnadsmänniskor till punkt och pricka; och när en av dessa människor drabbas av stroke, hjärtinfarkt eller dylikt så undrar jag hur det hela hänger ihop.

Nu slogs jag av en tanke.

Ni kanske har hört detta:

”Säg aldrig till dig själv, vad du inte skulle kunna säga till din bästa vän.”

Det är ju lätt att racka ner på sig själv och kalla sig själv oduglig, värdelös och usel. Men inte skulle du någonsin kalla din bästa vän, dina barn, dina husdjur eller dina föräldrar detsamma?

Då tänkte jag även på detta med ‘kroppsmisshandel’… mina hundar äter tveklöst mycket bättre än jag. De får motion som är anpassad efter dem som individer och jag prioriterar deras hälsa (fysikt och psykiskt) mycket mer än min egen hälsa. Varför är det så?