Liten uppdatering för er nyfikna :)

Jag skriver inte så ofta nya inlägg på min blogg längre har jag märkt… och kanske har du som läsare märkt det med.

Jag är dock inne ‘bakom kulisserna’ desto oftare och svarar på kommentarer och frågor. Jag blir så lycklig för att folk finner styrka och förståelse när de hittar till min blogg. Mest aktivitet har det nog varit kring inlägget ”Vuxen med ADD/ADHD”.

Nu tänkte jag att det kunde vara på tiden att jag uppdaterar mina läsare lite på hur mitt liv och min vardag maler på.

Min arbetsträning

Arbetsträningen på Sveriges Biodlares Riksförbund går toppenbra. Jag trivs jättebra med jobbarkompisarna, vilka består av både kontorsnissar och fabriksarbetare. Det är en härlig, avspänd och naturlig stämning på jobbet och jag är glad att de alla får mig att känna mig delaktig och som en i gänget, istället för någon som bara är på besök. Jag kommer ju ändå vara där bra länge.

Arbetsträningen går ut på att jag ska testa mig för att ‘en gång för alla’ se om jag är kapabel till att arbeta 100%, eller om det blir kanske 75% eller 50%. Det hela går i nära samarbete med Mjölby Kommun och Arbetsförmedlingen.

Till en början (jag började arbetsträna i november 2009) så jobbade jag 12-15 tisdag och torsdag, men sedan en dryg månad jobbar jag nu 9-12 tisdag och torsdag och jag stannar efter det kvar på lunch för att få in bra matrutiner (vilket jag ALDRIG haft…).

Med start denna vecka ska jag lägga på ytterligare en förmiddag, och således jobba 9-12 tisdagar, onsdagar och torsdagar. Det känns bra. Baby steps så jag inte snubblar.

Som mål har vi satt att jag ska komma upp i 20 timmar per vecka, och från och med nu blir det alltså 9 timmar per vecka. Efter en dryg månad ska jag lägga på fredag förmiddag också. Då blir det alltså 12 timmar. Så fortsätter jag så, sakta men säkert tills jag är uppe i halvtid. När jag väl är där så går det hela över till anställning (via kommunen), och jag får då istället lön istället för aktivitetsersättning. Jag har aldrig haft fast lön, utan jag jobbade alltid på timmar under mina hittills verksamma år. Det känns riktigt vuxet att få ”riktig lön”. 😉

Mina medicamenter

Min medicin består nu av 50 mg Ritalin och 150 mg Efexor på morgonen, och 10 mg Ritalin på eftermiddagen vilket jag dock är urkass på att komma ihåg…

Efexor vill både jag och läkaren att jag ska sluta med i sinom tid, men jag har bett om att få vänta med nedtrappningen av den tills jag känner att jag har full koll på min arbetsträning. Detta för att jag vill fokusera på en sak i taget. Om jag kanske skulle bli lite snurrig, svag eller annat av att dra ner på efexor så vill jag inte riskera att det sker under pågående upptrappning av arbetstiden. Då kanske jag blir vimsig och tror att det beror på jobb istället för naturlig avvänjning.

I övrigt

Jaha ja… hur har jag det i övrigt då…? Jo, tack bra, tycker jag nog. I och med att jag jobbar förmiddagar nu så har jag fått en betydligt bättre rutin på mina dagar. Jag har dessutom börjat prenumerera på Östgöta Correspondenten och känner mig betydligt mer delaktig i samhället (eller hur man nu ska uttrycka det). Det är skillnad att läsa tidingen och lyssna på morgonradio kl 7 på morgonen, mot att snubbla ur sängen vid lunch och slöa i soffan. Jag har mer energi nu, och har fått starkare självkänsla. Dessutom har jag utan någon som helst ansträngning eller någon medvetenhet upptäkt att jag gått ner närmare tio kilo sedan jag började med ritalin. Trevlig biverkan det där… 😀

Nåväl. Nu ska jag pyssla. Jag ska sätta fjädrar i ris, och lite annat sånt där påskpyssel.

Fridens!


Annonser

Snart blir det ut på arbetsträning

Det känns jättespännande! Men samtidigt skrämmande… för jag har ju varit sjukskriven och sysslolös (i skatteindrivande mening…) i dryga fyra år.

Under dessa år har jag gått från känslor av totalt misslyckande och självmordstankar, till en igen glad och mer energisk person som vill få igång livet igen. Men jag är ju fortfarande dålig på att skapa rutiner i tillvaron och att hålla ut med sysslor under längre perioder. Men nu äter jag min medicin morgon och eftermiddag (Ritalin 40 mg + 10 mg) och hoppas på att arbetsträningens rutiner ska skapa ringar-på-vattnet-effekte, dvs fler rutiner i andra avseenden med.

Långt där inne inom mig finns ju dock den starkt gnagande rädlan för ännu ett misslyckande. Men nu tror jag att jag har större chanser att lyckas än någonsin, för nu har jag ju så bra stöd och hjälp från min terapeut, och från mitt åtgärdsteam (arb.terapeut, arb.förmedlare och soc.sekreterare). Kontakten med dem är jätteviktig för mig, och de stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Håller tillbaka mig lite så jag inte rusar in i nya projekt till 200 % och därmed nerprioriterar allt annat. De hjälper mig att försöka få rutiner i tillvaron och ett sunt sätt på saker och ting.

Så, sammanfattningsvis så känns det jättebra att få möjlighet till arbetsträning! Jag saknar mer och mer kontakten med andra människor och jag är mer och mer trött på att inte… ja, inte bidra, inte vara en aktiv del i samhället… eller nja, hur jag nu ska uttrycka det. Jag vet att jag har så mycket och ge, så om jag bara kan släppa rädslan för misslyckanden så kommer det nog bli bra!

Nu gäller det att hitta ett ställe där jag kan börja min träning/praktik. Det gör jag tillsammans med min arbetsförmedlare. Jag hoppas på nåt inom blomster- och växthandel. Men vi får se hur det går. Jag vill inte lägga alla förhoppningar på det, utan försöker tänka så mycket som möjligt på var jag skulle vilja komma ut och pröva mina vingar.

Jag längtar ”tillbaka” till det liv jag hade från att jag flyttade hemifrån som 19-åring, tills då jag tappade greppet (kortfattat uttryckt) kring våren 2005. Under mina första vuxenår så jobbade och/eller pluggade jag heltid, hade fasta tider för städning och tvätt och träffade kompisar betydligt oftare än jag gör nu för tiden. Jag är övertygad om att när jag kommer ut på arbetsträning så kommer det ge mig mer självkänsla, energi och lust att få ordning på resten av tillvaron med.

*nervöst men hoppfullt blickar jag framåt*

Ris och ros för ADD

Innan, likväl som efter, ADD-diagnosen… Lite tankar denna söndagskväll… Vad i mitt liv kan bero / ha berott på mina diverse diagnoser (som tagits bort och lagts till i min journal under åren)?

De har bl.a. varit / är: depression, mano-depression, borderline, ångestsyndrom, tvångstankar, social fobi, aspergers, ADD.

*suck å stön*

  • förlorat flera jobb pga bristande uthållighet
  • sabbat en lång relation pga okunnighet om mig själv
  • hamnat hos kronofogden för att jag ej kan hålla koll på min ekonomi
  • fått självkänslan körd i botten om och om igen
  • övervikt som kan bero på bristande självkontroll
  • aldrig lyckats slutföra en hel utbildning, men har påbörjat åtskilliga
  • rastlös och bott i genomsnitt sex – tolv månader på varje adress de senaste tio åren
  • har utsatt mig för fara i sexuella och känslomässiga relationer
  • utsatt mig för fysiska faror då jag inte fattat var gränsen går
  • inte kunnat hålla liv i vänskapsrelationer
  • inte klarat att hålla ut under körkortsutbilningen
  • får aldrig iväg viktiga papper och betalar inte räkningar i tid
  • har ofta en känsla av att ‘det där klarar jag nog inte av’
  • lever med ett ständigt uselt samvete

*småsuck*

  • tar inte ut soporna förrän de börjar stinka ner hela köket
  • äter nästan bara lagad mat när jag blir bjuden
  • tvättar bara först när jag gått utan rena kläder och handdukar så länge att jag känner mig ofräsch som fan
  • gör av med alla mina pengar på tre-fyra dagar
  • glömmer folks födelsedagar.. och kommer på det efter några veckor
  • glömmer kolla min mail så folk blir fundersamma för att jag inte svarar

Men….. *jippi!*

  • intresserad av mitt eget och andra människors välmående
  • empatisk och har livserfarenhet
  • är kreativ, skapande och fantasifull
  • jag är utåtriktad och öppen som person
  • jag har en stark överlevnadsinstikt, och är envist trägen om att aldrig mer tappa fästet
  • insiktsfull och nyfiken
  • i kontakt med hela mitt känslospektrum
  • gör vad jag kan för att stärka andras självkänsla, och kan på så vis också ge min egen självkänsla en skjuts uppåt
  • jag har själv ansetts (och anses ofta fortfarande) vara ‘udda’, och har den vägen lärt mig att inte sätta den etiketten på andra människor

*tossigheter*

  • vill inte att någon eller något ska vara ensam/ensamt, inte ens ett mjölkpaket på en hylla på ICA (då möblerar jag om, eller köper hem det)
  • om mattkanten ligger vikt så får den ont, och det måste genast åtgärdas. Detsamma gäller förstås tex papper som vikts i ett hörn (tex), en t-shirt där ena ärmen ‘hängt upp sig’ (då får den ont), eller om en bok står snett i bokhyllan (då får den ont för att den belastas snett)
  • gosedjur kan få ont och får inte slängas i sängen så att tex halsen böjs bakåt. De ska inte heller behöva vara ensamma för då kan de bli ledsna
  • böckerna i bokhyllan måste jag ha utdragna så de står i en rät linje, så ingen upplevs som viktigare än den andra…..

….hrm…. det blir ju aldrig långtråkigt att vara lite småtokig. 😉

Självrannsakan efter möte på psyk idag

Idag var jag på psyk och hade ett möte med en tjej som läser till arbetsterapeut på universitetet i Linköping (campus Norrköping). Hon.. vi.. jag gjorde ett så kallat ”självskattningstest”, som man väl kan säga är en typ av personlighetstest.

Liten parents bara:

”Linköpings universitet vid Motala ström i Norrköping”

😆

Självskattningstest används för att se vilka förbättringar man gör under pågående medicinering/utredning/behandling. Jag gjorde ett med min ordinarie arbetsterapeut i juni i år, och det ska bli intressant att senare få se hur utvecklingen skett. Det är ju ofta väldigt svårt att själv sätta fingret på om man verkligen utvecklas åt det tänkta hållet eller inte… Jag lever ju med mig själv vareviga sekund så förändringarna är ibland lite svåra att se då de ofta smyger sig på långsamt. Jag har ofta jättesvårt att svara på frågor som: ”Hur tycker du ditten och datten känns idag jämfört med sist?”. Men med hjälp av tester och andra sätt att bokföra sitt mående så är det lättare att se utvecklingen. Jag gillar att kunna se konkreta tecken på ändringar, och att få hör andras uppfattning om hur jag utvecklats. Vad jag själv må ha att säga i frågan är ganska snurrigt nämligen…

När vi gick igenom testet (efter att jag fyllt i det) så markerade jag de punkter som känns viktigast för mig att ta tag i. I runda slängar och diffusa sammanfattningar är mina största ‘problemområden’ att kunna sköta min ekonomi, att kunna hantera vardagliga sysslor, att skaffa och behålla rutiner och att – när detta förhoppningsvis är kirrat – kunna ha ett socialt liv med vänner, jobb och familj. Det är nåt som känns väldigt främmande för mig nu…

Jag blir som tom inuti när jag föreställer mig att ha en egen familj (igen), med sambo, hus, barn, bil och allt annat svensson-tjafs som jag haft förr (men inte klarat). Under de åren jag levde detta svenssonliv var jag dock sjukskriven större delen av tiden, så jobb var inte en del av vardagen då. Jag blir kall inombords när jag tänker på att jag en dag ska ha ett arbete att gå till fem dagar i veckan, 40 timmar i veckan. Jag förstår inte hur jag någonsin klarat det, och jag kan idag inte begripa varför det känns så oerhört avlägset…. Det enda jag vet är att jag inte för min vildaste fantasi kan tro att jag någonsin kommer klara ett ”vanligt liv” igen. När jag tänker på det är det en sak som skrämmer mig mer än något annat. Att misslyckas. Tidigare gånger då jag de senare fyra åren skaffat ett jobb eller börjat studera så har det inte funkat mer än en dryg månad; energin, vilja, glädjen och gnistan dör från ena dagen till den andra utan att jag har en susning om vad som hänt… nästa steg är depression.. känslan av att vara totalt värdelös, att vara så usel som inte klarar vad så många andra klarar, och att inte klara vad jag själv klarat under flera år innan allt gick åt fanders.

För mig är det alltså såhär:

arbete -> misslyckande -> depression -> avgrund

Men jag VILL jobba; jag VILL ha ett fungerade liv med rutiner, möten, sociala sysselsättningar, ideella arbeten i föreningar… allt det där vill jag ha. Kanske även barn och man, men det känns om möjligt ännu längre bort… Med mitt tålamod (som det är idag) skulle jag nog utföra någon form av ”våld inom familjen” om jag hade folk omkring mig allt för ofta.

Och jag vill ha ett socialt umgänge; vänner, kompisar, bekanta som jag kan ta en spontan fika med, eller dricka några öl, se en film eller åka på kortsemester med. Men som det är nu har jag inte många vänner, och de få jag har är ju naturligtvis upptagna med annat; jobb, familj, hus osv. De har ju ett liv och är mer eller mindre fungerande människor.

…men samtidigt vill jag INTE ha det. För de gånger jag har struktur under några dagar, med möten och sociala umgängen så är jag fullstädigt däckad i dagar efteråt.

Men någon gång ska det väl bli folk av mig med…?! Eller… kanske inte. Men det kan i alla fall inte bli mycket värre än det varit de senare åren. Hoppas jag.

Imorgon ska min ‘skötare’/terapeut/samtalskontakt på psyk träffa min läkare och diskutera om de ska höja min dos på Concerta. Jag äter ännu bara 18 mg, men sist nämdes det att jag kanske ska höja till 36 mg så det får vi se på onsdag när jag ska träffa henne igen. Jag har den senare tiden inte upplevt några biverkningar av medicinen, och efter att de slutade (in på vecka två) så känner jag ingen större skillnad. Tror jag… men det är ju så svårt att säga. Om min koncentration (tex) blivit bättre på kanske två-tre veckor så tänker jag bara att det kan bero på tusen olika saker och behöver inte nödvändigtvis vara Concertan. Det känns för tidigt att säga liksom…

Ja det var väl en liten uttömning av det som jag fått igång i tankevärlden idag.

Sammanfattningsvis: få fungerande rutiner, relationer, aktiviteter och självförtroende…. lätt som en plätt! Eller hur?!

Det positiva med ADHD / ADD

Läkaren Martin Winkler har på web4health listat egenskaper som han säger många av oss med ADHD/ADD har:

* kreativitet
* charmerande personlighet, varmhjärtad
* bra människokännedom
* sinne för humor
* snabb att förstå det viktiga
* flexibilitet
* intuitiv
* känslig för den närmaste omgivningen
* entusiastisk, passionerad
* glömmer bort sina misstag
* försöker göra bättre ifrån sig nästa gång
* villig att ta risker

Lite intressant perspektiv tycker jag som mest ser mitt ADD som ett funktionshinder.
Jag är katig nog att inbilla mig att jag skulle varit mycket av det som står där uppe varesig jag hade ADD eller inte. 😉

Stämmer dessa punkter på dig tycker du?

Ska vi ta å klappa oss själva på axeln lite? 😉
Jag formulerade min uppfattning kring mig själv till varje påstående:

* kreativitet
– ja jag ser mig som kreativ. Jag har alltid haft öga för estetik men kan ju inte alltid påstå att mina kreativa sidor är vad som faller andra i smaken. Men jag gillar och vara kreativ med lösningar och detaljer i hemmet osv.

* charmerande personlighet, varmhjärtad
– ja jag är fantastiskt charmig! 😉 Det stred mot Jantelagen ni! Men jag ÄR det… och varmhjärtad. Jo, det med, känner med andra och kör inte över folk. Jag tycker om människor helt enkelt. Oftast…

* bra människokännedom
– nja, om detta tvista de lärde. Men jag kan se det goda i de flesta i alla fall..

* sinne för humor
– absolut! Sen är ju frågan ”vad för sinne”… för min humor är inte alltid kompatibel med många omkring mig. Jag har en rå, snuskig och svart humor.

* snabb att förstå det viktiga
– nja… nej det skulle jag inte säga att jag är.

* flexibilitet
– jag är inte flexibel för fem öre! 😀 ”varför ändra nåt som funkar” är hur jag tänker… jag gillar inte förändringar och vill oftast ha saker förutstakat. Om jag nu fattade rätt i vad som menas med flexibilitet… 😉

* intuitiv
– ja jag är intuitiv i den benämningen att jag går på magkänsla, och har en känsla för hur saker och ting är och fungerar utan att effektivt tänka på det… nu blev det snurrigt…

* känslig för den närmaste omgivningen
– på gott och ont. Känslig för vad de ska tycka om vad jag gör och hur jag är. Men också känslig för att de ska må bra och vara glada och trygga.

* entusiastisk, passionerad
– överlag ja! Ibland har jag ju svackor naturligtvis, då allt suger. men kanske 75 % av tiden är jag väldigt framåt och entusiastisk. Passionerad för vad jag företar mig.

* glömmer bort sina misstag
– är det positivt? Jag tycker nog att det är bra att minnas sina misstag och bearbeta dem och lära av dem. Hur fick han det till en bra egenskap? Kanske bra i den bemärkelse att inte gräva ner sig i tidigare misstag – men jag är INTE den som glömmer…

* försöker göra bättre ifrån sig nästa gång
– ja, men inte det heller är positivt i mitt fall.. jag försöker ju göra bättre ifrån mig nästa gång för att jag inte var bra nog sist.

* villig att ta risker
– nej. Jag har nog av adrenalinkickar i mitt huvud som det är, så jag är ingen risktagare.. 😉

———————————————

Tycker ni att dessa påståenden stämmer på er? 😀