Dags att öka på arbetsträningen

Nu ska jag snart gå till jobbet. Jag börjar kl 13, och jobbar till kl 15 (inklusive fika-rast mellan 14:30 och 15).

Jag började jobba i november och har sedan dess jobbat 13-15 tisdagar och torsdagar. Jag har JÄTTESVÅRT för att gå iväg på fika-rast efter bara en och en halv timma. Jag har förr alltid bara jobbat timmar, och då har ju inte fika- och lunch-raster varit något jag kunnat ta under arbetstid. Så när jag jobbar så vill jag JOBBA, inte fika.

Dels är det nog för att jag är van att själv få försöka klämma in fika-raster
som timanställd, men mcket tror jag också beror på mitt gamla vanliga problem; att när jag gör något så gör jag det till 200%. Mina vänliga kollegor tjatar på mig tills jag ger mig och kommer till fikarummet. De säger att ”du ska inte bara komma igång och JOBBA, du ska också vänja dig vid att fungera på en arbetsplats och i det ingår fika-rasterna”. Det har de ju rätt i. Att kunna lära mig jobba under fasta tider, inte skena på, och att låta mig själv varva ner mellan passen.

Sedan jag började jobba igen efter jul- och nyårshelgerna så har det nu bara gått en vecka. Bara EN tisdag, respektive torsdag alltså. Så denna vecka tänkte jag börja jobba lite mer. Jag har ett jättebra gäng omkring mig (på arbetsplatsen, på psyk, på kommunen och på arbetsförmedlingen) och alla säger åt mig att ta det försiktigt och att det är helt upp till mig att avgöra vilka tider som känns bra.

Sånt är svårt….. Jag känner ju förvisso mig själv mycket bättre nu (efter diagnos och terapi) men jag vet inte vad som kan funka bäst. Men idag tänkte jag i alla fall ta tag i det och stanna efter fika-ratsen också. Till klockan 16.

Det låter säkert jätte-slött och fegt för folk som inte känner till ADD, men ni som har denna diagnos känner nog igen sig. Skynda långsamt….

Annonser

Doktorn kallar

Idag ska jag till farbror psykdoktor och tala om mediciner.

Jag äter nu 40 mg Ritalin på morgonen och har gjort det sedan…. nja, november eller december kanske? Sen skulle jag ha ökat på ganska snart efter det men det sköts upp i och med att jag åkte till Kenya i januari. Då tyckte alla inblandade parter att det var bäst att avvakta lite. Det tycker jag definitivt att vi gjort nu….. januari… februari… mars…

Jag känner ganska tydligt när ritalinet inte verkar längre, så att säga. Jag tar det vid 10-tiden, och varje dag vid 17-18-19-tiden försvinner energin och glädjen. Jag är aktiv och produktiv med diverse sysslor under dagtid, men varje dag nån gång mellan 17 och 19 så försvinner all lust. Jag trodde ett bra tag att det berodde på att det då blev mörkt och trist ute och att lusten att lyfta ett finger därför försvann. Men så har ju dagarna blivit längre och symtomen kvarstår, så när jag talade med min terapeut om detta så kom vi fram till att det nog är så att ritalinet inte verkar längre. Nästan magiskt vilken skillnad det gör!

Så nu blir det nog att jag ökar på och sprider ut intaget av ritalin under dagen. Det var lite vad de hintade om kring årsskiftet; lite morgon, lite dag, lite kväll. Kanske ska doktorn även föreslå att jag äter lite concerta på eftermiddan/kvällen, för det var först när jag ökade på dosen som jag fick allergiska reaktioner (läs HÄR om det), men jag känner mig tveksam till att äta concerta igen efter de reaktioner jag fick. Vi får se vad farbror doktorn säger i eftermiddag.

————–

Tillägg 12 timmar senare….. :

Detta inlägg skrev jag i förmiddags, och tryckte på publicera. Något blev knas, så det kom inte ut på bloggen utan sparades som utkast… Men bättre sent än aldrig kanske? 😛

Nu har jag ju dock en uppföljning att komma med, då jag ju nu varit hos farbror doktorn. Jag ska hädanefter ta mina sedvanliga 40 mh Ritalin på morgonen, och sen lägga till en liten pillerutt a´10 mg framåt eftermiddagen, då när min energi, glädje och fokus brukar avta kraftigt. Jag tog denna 10 mg:are vid 16-tiden idag och kände denna kväll en avsevärd skillnad.

Nu sitter och och lyssnar på hur vinden nästan får med sig mitt tak och jag bävar för kvällspromenaden med hundarna, men dags att ta tjuren vid hornen nu! Sov gott världen! 😀

Tankar om arbetsträning och sånt…

Nu under kommande år (alltså nuvarande år…) så ska jag börja på arbetsträning. Mitt åtgärdsteam (FANTASTISKA människor!) tar baby steps med mig så jag inte snurrar in mig i mitt eget liv, och det uppskattar jag så oerhört mycket! Ibland känner jag att de tar det hela lite väl långsamt (fast med regelbundna möten – bara inga större kliv), men då påminner de mig att jag måste ta det lugn och inte rusa in i nåt. De är så fantastiska! Min arbetsterapeut, socialsekreterare och arbetsförmedlare är vilka åtgärdsteamet består av. Utöver dem (som jag träffar ungefär var femte vecka) så träffar jag även min terapeut på psyk en gång i veckan.

Jag känner mig nu för första gången inte rädd för att börja jobba igen (rädd pga tidigare otaliga misslyckanden), utan nu känner jag mig mer och mer redo.

Nu går dock tankarna i ”VAD ska jag hitta på då”?! Jag har inte träffat min arbetsförmedlare sedan innan jul, och nu ska hon sluta (och jag som tycker sååå mycket om henne!). Men en annan tjej ska hoppa in, och hon är insatt i min situation, har min arb.terapeut berättat så det blir nog bra.

Innan jul sa arb.förmedlaren att hon hade lite funderingar kring min framtid… och jag är sååå nyfiken! Men nu har istället jag och min arb.terapeut börjat försöka få ordning i min nuvarande vardag, och arbetsträningen ska avvaktas lite fick jag veta för en-två veckor sedan. Ar.terapeuten har varit hemma hos mig nu i januari och kollat struktur (eller brist på…) här hemma (skåp, garderober, förvaring för viktiga papper osv). I början av februari kommer hon hit igen, och då ska vi åka till IKEA och inhandla detaljer för att underlätta strukturen och organisationen här hemma. VÄLBEHÖVLIGT måste jag säga…..

Jag tycker det är SÅ fantastiskt att de bryr sig så mycket om ALLA mindre detaljer, och att de verkligen SER hur stor betydelse just ”det lilla” har.

Nu skenar jag ändå (i vanlig ordning) framåt några månader i mina tankar, och funderar kring detta med kommande arbetsträning. När jag var nere i Kenya så satt jag och min svägerska en förmiddag och pratade om detta, och hon sa att nåt som skulle kunna passa mig var att jobba på dagcenter. En tanke som inte slagit vare sig mig eller min arbetsterapeut! Men som på många sätt känns klockren! Jag gillar att interagera med människor, jag gillar att skapa, lära ut, lära mig, rita, snickra osv osv. Och jag behöver organisation och scheman osv, och sånt finns det ju gott om på just dagcenter. Jag tog upp detta med min arb-terapeut och hon tyckte med att det lät jättebra! Det ligger ett dagcenter för vuxna uvecklingsstörda i Mjölby, och just det stället pratade vi lite om. Jag vill ju gärna jobba med omsorg och glädje, och jag har ju två gånger (..?!) påbörjar undersköterske-utbildning. Jag har jobbat på äldreboende, hemtjänst och som personlig assistent. Så kanske skulle dagcenter kunna vara nåt. Vem vet?

Jag har även jobbat i butik, och det trivdes jag JÄTTEBRA med också! Även i denna tanke har jag inom mig ”pekat ut” en butik i Mjölby som jag vill jobba i 🙂 En sån där härlig butik med glad personal, centralt läge, massa inredningsprylar (allt från servetter till mindre skåp och sittpuffar), tyg, ljusstakar osv osv… Där ränner jag varje gång jag är i Mjölby. 😀

Nu tänker jag på sånt som ”mina hjälpredor” (aka mitt team) försöker förmå mig att INTE fokusera på än. Men detta med arbetsträning… Nu har jag ju en jättechans att få en praktik (och läras upp på plats så att säga) på en plats som jag annars inte hade fått anställning på. Då är ju frågan om det bör vara inom butik (där jag kanske kunnat få jobb ändå, utan ‘extra-hjälpen’ från teamet), eller om jag bör tänka massa mer och gräva djupare inom mig kring vad jag verkligen vill med mitt liv…? Vad tror/tycker du? Ska jag (när den dagen kommer) ‘bara’ fokusera på att komma ut i sysselsättning, eller ska jag tänka 10, 20.. år framåt? Skenar jag nu igen, eller tänker jag logiskt?

En afton av mordtankar och vänskap

Mina smaklökar har blivit vuxna! Jag som aldrig känt annat än avsky för rödvin hade igår en vinafton med en granne. Obegripligt för de som känner mig (folköl-och-sprit-människa som jag är). Igår delade vi en flaska rött och småpratade under en hel del timmar.

Vi sprang på varandra när jag var ute med hundarna vid 22-tiden, och vi har förr bytt några glada, artiga ord med varann i sann grannskapsanda. Just när vi sprang på varandra igår kväll så började några hjärtlösa, egoistiska människor smälla raketer… Min Bonzo förvandlas då till ett hyperventilerande asplöv, min Tasha blir förvirrad och obekväm och jag står mittemellan och försöker reda upp det hela medan jag motarbetar den mordiska lusten som i dessa lägen bubblar upp inom mig. Inte mordisk mot hundarna naturligtvis, utan mot de som roar sig med pyroteknik. Jag skulle i den sinnesstämningen jag då befinner mig i kunna köra upp en raket i röven på en 12-åring….. Och vad gäller 12-åringens ansvarslösa far skulle jag köra upp en raket i urinröret. 👿

Nåväl. Jag fick då i denna stund igår kväll hjälp av grannen, och hon har själv erfarenhet av djur i form av hundar och hästar. Hon hade god hand med Bonzo, och efter mycket om och men tog vi oss hem. Då rantade hon över till sig och hämtade en flaska rött, och vi satt och snackade till efter midnatt.

Det är intressant detta med hur man kan springa på någon som är lite som en spegelbild. — Hon har också just fått en neuropsykiatrisk diagnos från psykiatriska i Mjölby. Hon har ADHD, och jag har ju ADD, men skillnaderna är ju inte ens nämnvärda i större sammanhang. — Hennes pappa dog 51 år gammal och min mamma 54 år gammal, båda av att cancer spridit sig till hjärnan. — Hennes enda barndomsvän är en homosexuell kille, och samma är det med min enda barndomsvän. — Hennes syster bor i Australien, och min bror i Kenya. — Hon har en tendens att dras till folk med depressioner, ångest och andra tossigheter, och så är det för mig med.

Skillnaden är att hon är ca 15 år äldre än mig, och har jobb och rätt mycket struktur – men hon har just fått sin diagnos så där känner vi igen oss i varandra.

…det var skönt också att prata med en intellektuell person som inte skvallrar om grannar osv som många här tycks föredra…

Det var en trevlig kväll. Och JAG drack rödvin. Obegripligt! 😀

Försäkringskassan vet bäst!

Idag var jag och samtalade med min terapeut och berättade då för henne att jag fått avslag på min ansökan om sjukpenning från Försäkringskassan. Suprise va?! Nu ska jag inte lägga ord i munnen på henne, men hon blev… nja, INTE glad. Att en förbaskad läkare på FK avslår ansökan utan att ha varesig träffat eller ens pratat med mig i telefon. INGEN som helst kontakt har jag och denne läkare på FK haft. Men han anser sig ändå veta min framtidsutsikt.

Min RIKTIGA läkare som jag träffat åtskilliga gånger under flera år, min terapeut som jag träffat i genomsnitt tre gånger i månaden i 1,5 år, min utrednings-psykolog, min arbetsterapeut, min arbetsförmedlare och alla andra kontakter jag haft på psyk är ytterst noga med att ta baby steps för att få ut mig i arbetslivet igen. De VET hur jag mår och hur jag har mått, och allra mest vet de att vi INTE kan veta hur min närmsta framtid kommer att te sig.

Enligt gällande regler (då jag inte har rätt till lönegrundande sjukpenning) är att jag måste ha en sjukskrivning på minst ett år för att ha rätt till sjukpenning. Jag HAR sjukskrivning på ett år, utskriven av min doktor som är specialisterad överläkare i psykiatri. Han känner mig, har följt min ytterst brokiga utveckling, och mitt mycket komplicerade liv och ser det som ytterst viktigt att INTE stressa ut mig i arbetslivet. Det skulle – i klartext – inte gynna varesig mig eller samhället i stort. Jag genomgår pågående svåra djupdykningar i mitt psyke, klarar inte av vissa av vardagens enklaste sysslor och har en historia av usel självkänsla i många lägen. Också en näraliggande historia av självmordstankar och självdestruktivitet.

Men trots cirka två år av regelbunden och djupgående kontakt med ett helt team på psykiatriska mottagningen i Mjölby minst en gång i veckan, och innan dess flera års kontakt med psykiatrin i Linköping så vet den där läkaren på Försäkringskassan (som aldrig träffat mig!!) mer om mig och min framtid. Intressant. Jävlar vilka kunskaper de sitter inne med på Försäkringskassan!

Jag blev dessutom uppringd av en tjej på FK för att ytterligare få förklarat och berättat för mig att avslaget verkligen var sanning. Och jo då, visst är det sanning. Jag har ingen sjukdom, inget handikapp, inget funktionshinder… (!?) Bara ett hittills okänt fel i hjärnan som kört hela mitt jävla liv i botten! Men som hon sa: ”Med rätt medicin kan du ju rent av vara självförsörjande på heltid redan tidigt i vår!”.

Jag menar inte att låta pessimistisk kring min egen utveckling. Men va fan är vitsen att gå på en sjuhelvetes massa utredningar, samtal, tester, undersökningar, att riva upp hela mitt jävla liv, vända ut-och-in på hela mitt känsloliv, få mig att gå igenom självrannsakan, medicinering och uttömmande utmaningar för att få en diagnos bara för att sen sättas på piller (som för övrigt ännu inte gjort några underverk) och kastas ut i arbetslivet?!? Ni vet där ute i arbetslivet där en fd långtidssjukskriven, icke yrkesutbildad, funktionshindrad 31-åring är oerhört eftertraktad hos varje arbetsgivare!

Visst. Vi gör på Försäkringskassans vis. Vi gör vad jag alltid gjort förr. Stänger dörren om allt det svåra, går på auto-pilot, mår skit, avskyr livet och driver fram tankar om döden som mer lockande än livet. DET är lösningen på problemet! För det har ju funkat så in i helvetes bra hittills!!

Eller… Finns det kanske åtmindstånde EN anledning till att jag får så in i himlens mycket hjälp och försåelse av psyk?! Näää… det är ju bara på skoj. Jag är ju helt arbetsför i början av nya året. I alla fall enligt Försäkringskassan. Att de senaste 31 åren bara lett till destruktivitet… det glömmer vi bara. För läkaren på FK vet mer än alla olika utbildade människor som hjälpt mig, som känner mig och som ser mig som en individ.

Försäkringskassan är Gud Den Allsmäktiga.

Må Gud brinna i mitt helvete!