Jävla fyrverkerier

Gott nytt till er alla.

Här har nu nya året påbörjats med lite sms:ande till vänner och familj, en kopp java och en drös cig.

Inga nyårslöften här inte. Förutom att jag ska fortsätta min resa tillbaka till vuxenlivet (dvs min arbetsträning). Men det är ju inget nyårslöfte, för det hade jag ju bestämt mig för redan långt innan nyåret kom med buller och brak.

Buller och brak var det ja…. JÄVLA FYRVERKERIER! Det borde förbjudas – alternativt ges tillstånd att det får skjutas fyrverkerier ENBART precis vid 00.00 på nyårsnatten av auktoriserad person och under kommunal kontroll. Alltså, EN person anställd av Mjölby Kommun, en i Linköping, en i Norrköping osv. Om det nu MÅSTE vara fyrverkerier.

Att sälja dem till vem f-n som helst över 18 år i vilken affär som helst är helt idiotiskt! Det är ju verkligen INTE bara folk över 18 år som skjuter fyrverkerier och leker med smällare. Att som förälder låta sina barn skjuta fyrverkerier (vare sig de är 5 år eller 17 år) är i mina ögon detsamma som att säga: ”Håll i dessa knivar och spring på isen!”.

Att det ju dessutom inte finns någon som helst kontroll på alkoholintaget hos den som skjuter fyrverkerierna gör det bara ännu värre. Nyår är ju för de flesta förknippat med två saker: champagne och fyrverkerier. För de flesta innebär champagne dessutom annat alkohol, och ännu mer fyrverkerier.

Personligen skiter jag blankt i om någon som skjuter fyrverkerier skjuter handen av sig själv, eller missar riktningen av pjäsen och träffas i ögat. De personerna bryr jag mig lika lite om som de som leker på spåren och bir påkörda eller får dödliga stötar. Är du fullständigt galen så får du skylla dig själv.

Dessutom. Här i Mantorp skjuter folk från sina trädgårdar (i radhus… jättesmart), parkeringarna och ute på vareviga gräsyta. Det stör ju nåt så oerhört för alla andra som bor här, för alla vilda djur och för våra husdjur.

Pga av att andra ska få skjuta fyrverkerier så är närmare fyra veckor i mitt liv helt förstörda. Mina hundar blir skräckslagna. Att behöva droga dem för att de ska klara nyårsnatten utan skräck vore väl en sak. Men det är ju inte bara på nyårsnatten som problemet finns. Fyrverkerierna började här en dryg vecka innan jul och lär nog fortsätta ett par veckor in i januari.

Jag önskar jag kunde vakna idag, 1 januari, och känna att det är över. Att jag och mina hundar kan gå tillbaka till vardagen, men icke. Morgonpromenaden gick bra, men de var vaksamma på minsta ljud. Fram till förmiddagen antar jag att de flesta låg i bakis-skakningar.

Men så skulle vi gå ut igen nu vid 13:30, och precis när jag öppnade dörren var det någon som sköt en pjäs. Min hanhund låste sig, kröp ihop vid mina fötter i dörröppningen och skakade som ett asplöv. Tiken blev stressad och visste inte vart hon skulle vända sig.

Så var även denna dagen förstörd.

Blogghat

Nu sitter jag och kollar på Efter Tio på tv4, i vanlig ordning, och de snackar om bloggande denna vecka. Just nu om så kallat ”blogghat”, och jag förstår inte varför folk tycks vara så överraskade över att det försiggår blogghat, mobbing via bloggar osv. Mobbing och smutskastning har ju alltid funnits; i skolor, på arbetsplatser, och i livet i stort. Att det skulle få ett stort utrymme inom bloggandet är ju knappast konstigt.

Jag anser att om någon mobbar en annan människa så visar denne symtom på dålig självinsikt, dåligt självförtroende och bristande empati. Det är fegt att välja att mobba andra människor istället för att se inåt och ta itu med sin egen självbild.

Det är ju därmed självklart att de som mobbar ”i verkliga livet” hoppar på blogg-tåget och mobbar den vägen också. Dessutom tror jag att många som inte mobbar andra ”i verkligheten”, ändå väljer att göra det över internet för internet erbjuder ju en viss anonymitet.

Att folk tycker sig må bättre och bli stärkta av att trycka ner andra är ju ingen nyhet. Det har ju människan gjort i alla tider, i allt från slaveriet och kolonialiseringen till att Nicke kallar Lasse för glasögonorm på fritidsgården en tisdagseftermiddag.

Om man är mobbare i skolåldern så tillhör man oftast en grupp, för EN person som är svag i sig själv kan inte vara ”tuff” och mobba andra, utan att ha en grupp som backar upp honom/henne. Men i bloggandet, och via internet i övrigt, kan även den ensamma lilla fega skiten slänga skit över andra och dölja sin identitet. Den ensamma fega mobbaren vågar inte mobba eller reta andra öga mot öga, men i internets anonyma värld kan även den fegaste skitungen få utrymme. Skitunge oavsett ålder.

Det är väl inget att förvånas över?

Avsky? ja, men inte förvånas…

Glas i sandlådor

Nu har jag inte bloggat på länge, men sitter ändå ofta vid datorn…. förlåt för det, trogna läsare 😉

Nu sitter jag och spelar spel på internet och lyssnar samtidigt på nyheterna och hörde ett kort inlägg om att någon grävt ner glas i sandlådor på nåt dagis. Jag ville då bara ventilera frustrationen jag känd. *arg* Vad fan är det för fel på folk?!?!

Mycket galet är det vi människor utför, men VAD ger detta för nöje?!?!

En skräddarsydd lillasyster

På onsdag kl 21:00 till 22:00 sänder TV4 en dokumentär som heter ”En Skräddarsydd Lillasyster”. En skildring av familjen Richardson som består av pappa Fredrik, mamma Helena och sönerna Mathias (13) och Felix (5). Både Mathias och Felix bär påen dödlig sjukdom; Mathias är (som tex denna artikel beskriver som) ”bortom all räddning”. Personligen tycker jag att detta är ett fruktansvärt sätt att se på ett barn; ett fruktansvärt ordval kring en människa, ett barn. Visst kan en person vara obotligt sjuk, men att ens tänka orden (allra värre SÄGA orden) ”bortom all räddning” skär i hjärtat på mig. Jag är ingen vidare religiös människa, men jag ser ändå definitivt människan som betydligt mer än en frisk, eller en sjuk klump av celler. En religiös person kanske skulle säga att en människa är inte bortom räddning för att hans/hennes kropp dör – människans själ lever vidare. Trots att jag inte är religiös så känner jag mera åt det tankesättet. När min mamma var döende i cancer så skulle jag ALDRIG tänka eller säga att hon var bortom all räddning. Det är så negativt laddat, som att man ger upp. Visst, chanserna att leva ett långt liv och dö av hög ålder – den chansen kanske är borta. Men fortfarande kan man rädda varje ögonblick fram till sista andetaget. Säger man ‘bortom all räddning’ så har man gett upp om den personen – men personen är inte redan död! Han/hon lever fortfarande och varje ögonblick ska göras till det bästa!

Men det är jag ord den lilla ord-polisen inom mig det…

Tillbaka till nämnda dokumentär (där bara titeln får mina nackhår att resa sig…) …att skräddarsy en människa för att rädda en annan….?! Jag är inte emot den medicinska forskningens utveckling som sådan, men om man nu får skräddarsy en mänsklig medicinlåda så är vi inte långt ifrån kloning.

Ett uttalande från, den förvisso kontroversielle, Dr Phil dök upp i mitt minne när jag hörde om denna dokumentär i morse: ”Ett barn ska inte födas med ett jobb”. ((Ett uttalande han har gett när unga flickor säger att de vill ha ett barn för att de vill ha någon som älskar dem, och som de kan ta hand om.))

Dessutom for tankarna till ett avsnitt av House då ett barn i en familj hade just detta jobbet – att sättas till livet för att donera bl.a. benmärg till sitt äldre syskon. …och inte minst handlade detta avsnitt om hur detta barn mådde! Hur detta barn kände sig mindre älskat än syskonet, hur detta barn mådde fysiskt och psykiskt av att ha tillbringat oerhört stor del av sina första år på sjukhus (som är obehagligt för de flesta..) där barnet sövts, fått sprutor och nnat som oroat och smärtat barnet – barnet som var helt frisk, och bara tvingades genomföra alla dessa ingrepp för ett annat syskon. Barnet hade inget val, och mådde oerhört dåligt psykiskt.

Jag vet förstås inte alla detaljer kring familjen Richardson, och vad deras nu väntade lilla skräddarsydda dotter ska behöva genomgå. Enligt en faktaruta på Hemmets Journals hemsida så går det hela till på följande vis:

Så här fungerar PGH/HLA

• Ett antal av mammans ägg provrörsbefruktas med pappans spermier.

• Alla embryon som överlever kontrolleras. De med ”fel” gensammansättning (anlag för ämnesomsättningssjukdomen) utesluts.

• Av de embryon som återstår sparas de som har identisk vävnad med det sjuka syskonet. Ett eller två av dessa förs sedan in i mammans livmoder.

• När den ”skräddarsydda” babyn sedan föds tar man tillvara blod från navelsträngen och moderkakan och fryser in för att använda för transplantation av stamceller omedelbart om/när det äldre syskonet insjuknar.

Det låter ju inte så farligt… det låter inte som att denna flicka kommer behöva tillbringa sina första år på sjukhus  Men vad händer OM blodet från moderkakan och navelsträngen inte tycks vara brukligt, och ingrepp måste göras på flickan vid senare tillfälle? Och vad händer med flickans fundamentala självkänsla när hon i tonåren (i vår internet-värld) googlar sitt namn och ser varför hon sattes till världen? Att hon sattes till världen för att hennes föräldrar inte i huvudsak ville ha ett barn som slipper denna hemska diagnos, utan för att föräldrarna ville ha ett skräddarsytt syskon för att rädda hennes storebror.

Jag känner verkligen för föräldrarna (jag är inte oförstående över hur desperat man kan bli för att rädda de man älskar!), men att säga tex detta: ”–Nå, Felix har inget sådant [friskt] syskon. Då måste vi se till att skaffa ett!” efter att mamman läst om denna möjlighet på internet.

Jag förstår att detta är väldigt kontroversiellt; att det får folk att reagera med rädsla, avsky och oförståelse; att det är skrämmande hur mycket vi kan manipulera våra foster osv. Men är det bara en oro för en snabbt utveckad medicinsk forsking; rädsla för det okända? Eller är det genuin oro för att varje individ inte längre ses som en egen person, en person som är unik, ett oskrivet blad? Är det en befogad oro då vi går mot en värld av ‘perfekta’ foster?

Det finns ju flera exampel i denna frågeställning / problematik. Att man kan abortera foster som har utvecklingsstörningar, fysiska handikapp och/eller för att de är av ”fel” kön. Att vi nu kan skapa ”perfekta människor” i ett lab – allt för att slippa ‘defekter’. Fy… nu mår jag illa… :-S

Att skräddarsy ett barn (en människa!) för att rädda en annan människa…. då är vi ute på hal is.

Jag vill ändå avsluta dessa tankar med att säga att jag naturligtvis förstår föräldrarnas desperation att rädda sitt barn (det som alltså inte är ”bortom all räddning”….).

Förresten… en till sista tanke…. man (gemene man..) tycker inte att homosexuella par ska få adoptera barn (med motiveringen att det inte är till barnets fördel), men heterosexuella par ska få genmodifiera barn för att ge dem en enda uppgift i livet – en enda anledning till att leva?

Påverka Japan att hjälpa Sri Lankas befolkning

Sri Lanka är ett land i katastrof, människor blir dödade dagligen p.g.a. de strider som pågår. Japan är en av Sri Lankas allierade och Japan kan göra en skillnad för att människor ska kunna få tillbaka sina liv som konflikten har tagit ifrån dem.

Hjälp gärna till att påminna Japan om att bollen nu ligger hos dem, genom att gå in på länken nedan och fylla i dina uppgifter:

http://www.avaaz.org/en/stop_the_bloodbath/97.php?cl_tta_sign=3fe5678f8c9d6749686a758cc307d19d