Liten uppdatering för er nyfikna :)

Jag skriver inte så ofta nya inlägg på min blogg längre har jag märkt… och kanske har du som läsare märkt det med.

Jag är dock inne ‘bakom kulisserna’ desto oftare och svarar på kommentarer och frågor. Jag blir så lycklig för att folk finner styrka och förståelse när de hittar till min blogg. Mest aktivitet har det nog varit kring inlägget ”Vuxen med ADD/ADHD”.

Nu tänkte jag att det kunde vara på tiden att jag uppdaterar mina läsare lite på hur mitt liv och min vardag maler på.

Min arbetsträning

Arbetsträningen på Sveriges Biodlares Riksförbund går toppenbra. Jag trivs jättebra med jobbarkompisarna, vilka består av både kontorsnissar och fabriksarbetare. Det är en härlig, avspänd och naturlig stämning på jobbet och jag är glad att de alla får mig att känna mig delaktig och som en i gänget, istället för någon som bara är på besök. Jag kommer ju ändå vara där bra länge.

Arbetsträningen går ut på att jag ska testa mig för att ‘en gång för alla’ se om jag är kapabel till att arbeta 100%, eller om det blir kanske 75% eller 50%. Det hela går i nära samarbete med Mjölby Kommun och Arbetsförmedlingen.

Till en början (jag började arbetsträna i november 2009) så jobbade jag 12-15 tisdag och torsdag, men sedan en dryg månad jobbar jag nu 9-12 tisdag och torsdag och jag stannar efter det kvar på lunch för att få in bra matrutiner (vilket jag ALDRIG haft…).

Med start denna vecka ska jag lägga på ytterligare en förmiddag, och således jobba 9-12 tisdagar, onsdagar och torsdagar. Det känns bra. Baby steps så jag inte snubblar.

Som mål har vi satt att jag ska komma upp i 20 timmar per vecka, och från och med nu blir det alltså 9 timmar per vecka. Efter en dryg månad ska jag lägga på fredag förmiddag också. Då blir det alltså 12 timmar. Så fortsätter jag så, sakta men säkert tills jag är uppe i halvtid. När jag väl är där så går det hela över till anställning (via kommunen), och jag får då istället lön istället för aktivitetsersättning. Jag har aldrig haft fast lön, utan jag jobbade alltid på timmar under mina hittills verksamma år. Det känns riktigt vuxet att få ”riktig lön”. 😉

Mina medicamenter

Min medicin består nu av 50 mg Ritalin och 150 mg Efexor på morgonen, och 10 mg Ritalin på eftermiddagen vilket jag dock är urkass på att komma ihåg…

Efexor vill både jag och läkaren att jag ska sluta med i sinom tid, men jag har bett om att få vänta med nedtrappningen av den tills jag känner att jag har full koll på min arbetsträning. Detta för att jag vill fokusera på en sak i taget. Om jag kanske skulle bli lite snurrig, svag eller annat av att dra ner på efexor så vill jag inte riskera att det sker under pågående upptrappning av arbetstiden. Då kanske jag blir vimsig och tror att det beror på jobb istället för naturlig avvänjning.

I övrigt

Jaha ja… hur har jag det i övrigt då…? Jo, tack bra, tycker jag nog. I och med att jag jobbar förmiddagar nu så har jag fått en betydligt bättre rutin på mina dagar. Jag har dessutom börjat prenumerera på Östgöta Correspondenten och känner mig betydligt mer delaktig i samhället (eller hur man nu ska uttrycka det). Det är skillnad att läsa tidingen och lyssna på morgonradio kl 7 på morgonen, mot att snubbla ur sängen vid lunch och slöa i soffan. Jag har mer energi nu, och har fått starkare självkänsla. Dessutom har jag utan någon som helst ansträngning eller någon medvetenhet upptäkt att jag gått ner närmare tio kilo sedan jag började med ritalin. Trevlig biverkan det där… 😀

Nåväl. Nu ska jag pyssla. Jag ska sätta fjädrar i ris, och lite annat sånt där påskpyssel.

Fridens!


Blogghat

Nu sitter jag och kollar på Efter Tio på tv4, i vanlig ordning, och de snackar om bloggande denna vecka. Just nu om så kallat ”blogghat”, och jag förstår inte varför folk tycks vara så överraskade över att det försiggår blogghat, mobbing via bloggar osv. Mobbing och smutskastning har ju alltid funnits; i skolor, på arbetsplatser, och i livet i stort. Att det skulle få ett stort utrymme inom bloggandet är ju knappast konstigt.

Jag anser att om någon mobbar en annan människa så visar denne symtom på dålig självinsikt, dåligt självförtroende och bristande empati. Det är fegt att välja att mobba andra människor istället för att se inåt och ta itu med sin egen självbild.

Det är ju därmed självklart att de som mobbar ”i verkliga livet” hoppar på blogg-tåget och mobbar den vägen också. Dessutom tror jag att många som inte mobbar andra ”i verkligheten”, ändå väljer att göra det över internet för internet erbjuder ju en viss anonymitet.

Att folk tycker sig må bättre och bli stärkta av att trycka ner andra är ju ingen nyhet. Det har ju människan gjort i alla tider, i allt från slaveriet och kolonialiseringen till att Nicke kallar Lasse för glasögonorm på fritidsgården en tisdagseftermiddag.

Om man är mobbare i skolåldern så tillhör man oftast en grupp, för EN person som är svag i sig själv kan inte vara ”tuff” och mobba andra, utan att ha en grupp som backar upp honom/henne. Men i bloggandet, och via internet i övrigt, kan även den ensamma lilla fega skiten slänga skit över andra och dölja sin identitet. Den ensamma fega mobbaren vågar inte mobba eller reta andra öga mot öga, men i internets anonyma värld kan även den fegaste skitungen få utrymme. Skitunge oavsett ålder.

Det är väl inget att förvånas över?

Avsky? ja, men inte förvånas…

Published in: on november 12, 2009 at 12:41 e m  Comments (4)  
Tags: , , , , , , , , , ,

Snart blir det ut på arbetsträning

Det känns jättespännande! Men samtidigt skrämmande… för jag har ju varit sjukskriven och sysslolös (i skatteindrivande mening…) i dryga fyra år.

Under dessa år har jag gått från känslor av totalt misslyckande och självmordstankar, till en igen glad och mer energisk person som vill få igång livet igen. Men jag är ju fortfarande dålig på att skapa rutiner i tillvaron och att hålla ut med sysslor under längre perioder. Men nu äter jag min medicin morgon och eftermiddag (Ritalin 40 mg + 10 mg) och hoppas på att arbetsträningens rutiner ska skapa ringar-på-vattnet-effekte, dvs fler rutiner i andra avseenden med.

Långt där inne inom mig finns ju dock den starkt gnagande rädlan för ännu ett misslyckande. Men nu tror jag att jag har större chanser att lyckas än någonsin, för nu har jag ju så bra stöd och hjälp från min terapeut, och från mitt åtgärdsteam (arb.terapeut, arb.förmedlare och soc.sekreterare). Kontakten med dem är jätteviktig för mig, och de stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Håller tillbaka mig lite så jag inte rusar in i nya projekt till 200 % och därmed nerprioriterar allt annat. De hjälper mig att försöka få rutiner i tillvaron och ett sunt sätt på saker och ting.

Så, sammanfattningsvis så känns det jättebra att få möjlighet till arbetsträning! Jag saknar mer och mer kontakten med andra människor och jag är mer och mer trött på att inte… ja, inte bidra, inte vara en aktiv del i samhället… eller nja, hur jag nu ska uttrycka det. Jag vet att jag har så mycket och ge, så om jag bara kan släppa rädslan för misslyckanden så kommer det nog bli bra!

Nu gäller det att hitta ett ställe där jag kan börja min träning/praktik. Det gör jag tillsammans med min arbetsförmedlare. Jag hoppas på nåt inom blomster- och växthandel. Men vi får se hur det går. Jag vill inte lägga alla förhoppningar på det, utan försöker tänka så mycket som möjligt på var jag skulle vilja komma ut och pröva mina vingar.

Jag längtar ”tillbaka” till det liv jag hade från att jag flyttade hemifrån som 19-åring, tills då jag tappade greppet (kortfattat uttryckt) kring våren 2005. Under mina första vuxenår så jobbade och/eller pluggade jag heltid, hade fasta tider för städning och tvätt och träffade kompisar betydligt oftare än jag gör nu för tiden. Jag är övertygad om att när jag kommer ut på arbetsträning så kommer det ge mig mer självkänsla, energi och lust att få ordning på resten av tillvaron med.

*nervöst men hoppfullt blickar jag framåt*

Anti-dator-period pågår…

Usch vad jag är ointresserad av att sitta vid datorn nu för tiden… eller ja, just nu sedan någon vecka ungefär. Nu har jag suttit här under min frukost och känner mig redan less. Total blogg-torka och inget tålamod för laddning av sidor eller annat. Så det kan bli ibland. Oftast skriver jag ju ett inlägg (minst!) per dag, men nu har jag total torka i hjärnan, ingen som helst fantasi eller inspiration – vad gäller bloggen.

I övrigt mår jag bra. Har haft möte med åtgärdsteamet (soc, arb.förmedlare och arb.terapeut) i förra veckan och då talade vi bland annat om att jag ska undersöka möjligheterna att  i framtiden slutföra tidigare avbrutna utbildningar. Jag har just skickat ett mail till min gamla studierektor i socialantropologi, vilka studier jag avbröt efter nästan två år – precis innan jag skulle lämna in D-uppsatsen. Jag frågade honom om hur möjligheterna ser ut för att slutföra D-kursen. Jag hoppas på ett positivt svar.

Jag ska även höra av mig till distanskursen till undersköterska som jag påbörjade (för andra gången…) i januari 2007, och hoppade av (…igen…) efter några månader.

Om jag kan sluföra både socialantropologin och undersköterskautbildningen så skulle det göra MYCKET för min självkänsla, och dessutom ge mig en yrkesutbildning, och dokumenterad kunskap om kulturmöten osv. Med båda de utbildningarna slutförda skulle jag kunna arbeta inom många olika områden i vården i Sverige, men även utomlands – så jag hoppas verkligen att jag i framtiden ska kunna slutföra dessa studier med goda resultat!

Vad mer har hänt under min datortorka…? *funderar* … Jo jag har umgåtts lite mer med min granne och vän Åsa. I går satt vi i telefon i två timmar – rätt fånigt med tanke på att vi bor typ 100 meter från varann…. 😀 Och på fredag ska jag till henne på middag. Det ska bli trevligt!

Annars har jag lagt en del pussel också. Sitter då i köket och lyssnar på radio samtidigt som jag försjunker i ett pussel. Jag är så förundrad över den fokusering och envishet jag kan ha vid ‘pusselläggning’, sömnad eller annat pyssel – jag som annars har ganska dåligt fokus.

Jag har också börjat med lite mer vardagsträning med mina hundar; att de ska ‘uppföra sig’ bättre när vi träffar andra hundar, att Bonzo inte ska springa fram till människor och att Tasha ska ha mer tilltro till människosläktet. Inte bara jag, utan även mina hundar har ett mer spännande och utvecklande år framför sig. 😀

Jag har också införskaffat ett Alfapet (delad vårdnad med pappa) 😉 och jag har hittills klått honom två gånger av två möjliga *stolt och mallig*. JAG klår familjens språkvetare – det ni! Snart kommer bror hem, och fru såklart. De ska vara här i Sverige över pappas 70-årsdag i början av april – och då ska jag banne mig se till att klå dem i Alfapet också!

Min svägerskas härliga, skämtsamma och glada moster gick bort för drygt två veckor sedan. 77 år gammal somnade hon i sin tv-fotölj och gick över regnbågsbron. Camilla (min svägerska) kommer hem för begravningen och stannar i Sverige kring månadsskiftet februari-mars, åker sen hem till Kenya igen och så kommer hon och Peter upp igen i slutet av mars. Hon täcker således många mil under kommande veckor/månader.

Under tiden som Camilla åker fram och tillbaka mellan Sverige och Kenya så ska min bror Peter åka på intensivkurs i Swahili i Tanzania, och på kurs i Malawi. Vad ska jag göra under denna tid…..? Nja… kanske köpa ett nytt pussel… ta en fika…. hrm, suck för mitt trista liv.

Men nej, skämt åsido – jag har inget jätte-happening liv, men jag mår ändå bra. Jag kommer alltid vara tacksam och nöjd med mitt liv så länge jag inte mår som jag gjorde för några år sedan. Så länge jag inte vill dö så är jag jätteglad att leva – och jag kommer förhoppningsvis aldrig mer må så skit som jag gjort förr.

Men jag börjar allt bli trött på att vara sjukskriven, inte ha något att bidra med, något att göra som gör skillnad för människor och samhälle, och som berikar mitt liv. Men jag vet att detta år kommer resultera i ett mer tillfredsställande vardagsliv. Åsa (min granne) har tex erbjudit sin bil och medverkan till övningskörning så jag kan skaffa körkort! DET vore ett STORT steg för mig!

Nåväl… det var i alla fall lite från mig mitt i denna datortorka. Kanske är jag tillbaka i bloggvärlden igen nu? Men bli inte förvånad om det blir lite tyst igen heller. 😀

Att bo i husvagn, i torp och sedan lyxigt i en etta!

I natt drömde jag att jag flyttade från min finfina lya till en husvagn.

Inte helt långsökt – för jag har faktiskt bott i husvagn, som permanentboende. Med mitt ex, hans son på halvtid och hunden vi hade då, en 85 kilos St Bernhard. Det var trångt med förbannat mysigt!

Vi bodde först i en stor lägenhet på 110 kvm, 4 rum och kök och två badrum. När den lägenheten renoverades så fick vi bo i barack i sex veckor. Baracken var 18 kvm, och vi hade då även mitt 220-liters akvarium med oss… Det gick betydligt bättre än vi trodde att bo så där trångt. När vi skulle flytta tillbaka in i lägenheten hade hyresbolaget Stångåstaden i Linköping fått för sig att höja hyran med drygt 3.000 kronor – per månad!! Då sa vi: ”Fan heller! Då kan vi lika gärna köpa en husvagn och flytta dit!”. Lägenhetshyran höjdes till över 9.000 kronor, och på en camping hade vi kunnat bo för 9.000 kr/år.

Sagt och gjort. Vi köpte en gammal Kabe-husvagn genom blocket. Detta var i februari 2006. Vi körde ut den till Sätravallens Camping och blev ståendes och boendes där till december 2006. Det var faktiskt fantastiskt härligt att bo i husvagn! I början var det i och för sig lite jobbigt, för då hade vi ingen permanent plats och satte därmed inte upp förtältet. Och det var blaskigt, snöigt och blött ute, och vi drog in en massa. Men när förtältet var på plats och våren kom så var det underbart! Det var ett par till som bodde där ute permanent, och vi blev jättegoda vänner. Det var skönt att inte vara ensam där ute i ödemarken när sommarsäsongen var över. Varken de eller vi var i situationen att vi tvingats bo sådär, vilket alla trodde. Inte en kotte kunde tro att vi bodde permanent i husvagn för att vi ville det! 😀

En bild över campingen vi bodde på.

Vi hade det varmt och torrt i husvagnen, mycket utrymme i förtältet och byggde upp en jättefin altan utanför. Vovven hade mycket natur att leka i, och jag var sjukskriven även då så han var sällan ensam hemma.

Såhär i efterhand så idiotförklarar jag dock mig själv, för jag borde inte flyttat ut i ingemansland utan körkort och med en svår depression. Min sambo jobbade hela dagarna i stan och jag kunde inte åka med för jag ville för allt i världen inte lämna Cassius ensam i en husvagn hela dagar. Så jag blev kvar ute på campingen mest hela tiden, och i långa loppet ledde det till försämrad självkänsla, stort beroende av andra människor och värre depression.

Under tiden vi bodde i husvagn gick företaget vi hade nästan i konkurs, så det blev vi tvungna att lägga ner. Vi blev båda misshandlade en kväll, min mormor dog och det var många turer till Helsingborg där hon bott. När året var mot sitt slut hade vi kört ekonomin helt i botten, hade prickar hos kronofogden och hade inte längre möjlighet att skaffa lägenhet. Då bytte dessutom campingen ägare och priserna höjdes chockartat och vi hade inte råd att bo kvar i och med undergången av vårt företag. Så vad göra nu??

Som väl var så hade mina vänner ett gammalt hus/torp ute på landet, och det fick vi köpa på avbetalning för en väldigt billig penning. Där var också mysigt att bo, men i långa loppet jobbigt för jag kände mig alltid smutsig. Vi hade ett hål (ca 1*1 meter) i köksgolvet med bara en skiva över, hål i nästan alla englasfönstren, inget rinnande vatten och utedass. Vi sov i dåliga gästsängar och hade musfällor överallt… Stora planer fanns… men med två depressiva personer med kass ekonomi så är det inte mycket man kan göra… Där bodde jag (än mer isolerad..) i ett år ungefär (dec 2006 till mars 2008).

När vi i mars 2008 separerade fick jag för första gången på över två år äntligen en egen dusch, en riktig säng och möjlighet att kunna åka till familjen och vänner utan att vara beroende av någon annans välvilja.

Idag bor jag i en etta på 54 kvm, kallhyra så jag sparar på varmvatten och elementen, har existensminimum från socialen och känner mig så oerhört fri!

I runda slängar, från februari 2006 till mars 2008 var jag fullständigt beroende av andra människors välvilja om jag ville duscha, åka till affären, tvätta kläder eller hälsa på pappa.

Nu kan jag duscha när jag vill, åka till affären, eller boka en tvättid när jag vill – utan att be om hjälp från andra männsikor. Jag är fri!

Ibland är det viktigt att tänka tillbaka och se att allt faktiskt är bättre idag.