Nu ska jag snart gå till jobbet. Jag börjar kl 13, och jobbar till kl 15 (inklusive fika-rast mellan 14:30 och 15).
Jag började jobba i november och har sedan dess jobbat 13-15 tisdagar och torsdagar. Jag har JÄTTESVÅRT för att gå iväg på fika-rast efter bara en och en halv timma. Jag har förr alltid bara jobbat timmar, och då har ju inte fika- och lunch-raster varit något jag kunnat ta under arbetstid. Så när jag jobbar så vill jag JOBBA, inte fika.
Dels är det nog för att jag är van att själv få försöka klämma in fika-raster
som timanställd, men mcket tror jag också beror på mitt gamla vanliga problem; att när jag gör något så gör jag det till 200%. Mina vänliga kollegor tjatar på mig tills jag ger mig och kommer till fikarummet. De säger att ”du ska inte bara komma igång och JOBBA, du ska också vänja dig vid att fungera på en arbetsplats och i det ingår fika-rasterna”. Det har de ju rätt i. Att kunna lära mig jobba under fasta tider, inte skena på, och att låta mig själv varva ner mellan passen.
Sedan jag började jobba igen efter jul- och nyårshelgerna så har det nu bara gått en vecka. Bara EN tisdag, respektive torsdag alltså. Så denna vecka tänkte jag börja jobba lite mer. Jag har ett jättebra gäng omkring mig (på arbetsplatsen, på psyk, på kommunen och på arbetsförmedlingen) och alla säger åt mig att ta det försiktigt och att det är helt upp till mig att avgöra vilka tider som känns bra.
Sånt är svårt….. Jag känner ju förvisso mig själv mycket bättre nu (efter diagnos och terapi) men jag vet inte vad som kan funka bäst. Men idag tänkte jag i alla fall ta tag i det och stanna efter fika-ratsen också. Till klockan 16.
Det låter säkert jätte-slött och fegt för folk som inte känner till ADD, men ni som har denna diagnos känner nog igen sig. Skynda långsamt….
AddAnna 
Anna, hej! Kollar in och vill se att du har det OK, och det ser så ut! Jag skulle tippa att en av de saker som får omvärlden att vara så ohanterlig är att vi,som det sägs, ska vara så tidsbundna. Men om de bara ville se att tid inte måste vara så absolut, så kunde vi alla få det mycket lättare.
Kram! AK
Hejsan Anna. jag är en kvinna i samma ålder som dig. Jag har precis fått min diagnos add. Jag måste säga att jag fattade inte alls vad läkarna pratade om när dom konstaterade detta. Men när jag satte mig ner och googlade och komma på din blogg. blev jag väldigt glad att de är fler i samma sits. Jag måste säga att jag förstod mycket bättre när jag läst lite av dina förklaringar på saker och ting. Så tack för att du skriver och tack för att du förklarat. verkligen underbart.
KRAM
Lotta
Hej, har kikat in här tidigare…väntar på utredning efter 8 års hattande mellan sjukskrivningar & jobb. Väntar på att under våren NPU utredas och känner igen mig i beskrivningen ADD, men lutar lite åt autistiska spektrat(troligen).
Ville bara säga, hej!
Kram Milla
@Lotta: vad härligt att du kände att det klarnade lite för dig när du hittade min blogg. Det är nog ganska vanligt att många bara blir snurriga av att få en läkares beskrivning av denna diagnos… den beskrivs nog lättare av någon som själv lever med den. Det tog mig många månader att känna att jag begrep det mesta av vad det innebär att ha add, och det är fortfarande en lärande process.
Kram till dig Lotta!
@Milla: Vad skönt att du nu ska få en utredning! Jag genomgick min utredning för två år sedan, och mycket lutade åt ADD med drag av autism, men det hela landade på ‘renodlad’ ADD till slut, men min uppfattning är att alla neuropsykiatriska diagnoser går lite hand i hand. Hoppas din utredning kommer gå bra!
Kram, Anna