Jag tror medicinen hjälper…

Jag har nu ätit både morgon- och eftermiddagsdos av mitt ritalin till och ifrån ett par månader… Till och ifrån, just för att jag i början ofta missade eftermiddagsdosen, men nu tror jag att jag fått mig ett bra flyt. *peppar peppar*

Jag hade i tisdags hembesök av in socialsekreterare (som även känns lite som en kompis, på sätt och vis) och vi pratade om mina framgångar och bakslag. Mest framgångar, kom vi fram till. Nu ska jag ju dessutom snart ut på arbetsträning, så vi pratade mycket om det med. Jag har ännu inte hört några uppdateringar från min arbetsförmedlare, men jag hoppas på att få arbetsträning inom växt- och blomster-handel, alternativt inom park- och kyrkogårdsarbete. Nu ser jag mest fram emot att komma igång, och skräms inte lika mycket av tanken längre. Men visst är jag ändå rädd för att misslyckas….

Men där jag tror att medicinen hjälpt mig är på ‘se-framåt-delen’. Jag känner mig lugnare, mer tålmodig och inte lika ‘ska-det-ske-så-ska-det-ske-NU!’ som jag annars ändå alltid varit. Det är en konstig känsla det där…. hur ens JAG (ens innersta uppfattning av en själv) ändras… Jag har ju tex alltid varit en otålig människa, just i det läget att jag inte kan ha framförhållning, planera i flera/många steg osv. Ska nåt ske, så ska det som sagt ske NU! Och även att jag gillar ”mitt nya jag” (som jag tycks utvecklas till…) så är det ju en märklig känsla… att förändras… Förändring är nämligen också en sak jag haft svårt för.

Att ha varit på vissa vis i 30 år, och sen märka hur man ‘ändras’/’utvecklas’ inifrån är en märklig och mäktig känsla… Att inte bara ändras med hjälp av tankens kraft, utan verkligen enda innerst inifrån är nytt för mig. Det är spännande.

Två exempel jag kan ge (på hur tålamodet förändrats) är följande:

1) Vad gäller min trädgård. Förr (så sent som förra sommar-säsongen) så hade jag inte tålamod med att det ju faktiskt tar lite tid för blommor och blad att växa… Då fungerade jag så att om jag ville ha en häck, så ville jag ha en två-meters hög och jätte-tät häck NU. Men denna säsong känner jag ett helt annat tålamod. Nu försöker jag driva upp syrén (från grannars och vänners syréners rotskott), med planen att förhoppningsvis ha bööörjan till en häck i slutet av nästa sommar…. En väldigt, VÄLDIGT konstig känsla för att vara mig… 😛 Jag har alltid levt i nuet – nåt jag inte insåg förrän nu då jag kände förändringarna komma.

2) Arbetsträningen är ett annat exempel. Förr har jag alltid kastat mig in i nya jobb, gått in för det till 200% och sen totalt bränt ut mig efter några månader. Slickat mina sår under en period och sedan gjort exakt samma misstag igen – om och om igen! Men nu tänker jag framåt…. härlig, ny känsla! Nu vill jag inte ge mig in i en arbetsträning som inte kan resultera i nåt i långa loppet. Inte blint kasta mig in i ett nytt jobb, slita ut mig fysiskt och psykiskt till jag inte har någon ork kvar. Nu vill jag komma ut på arbetsträning i sakta takt (som mitt åtgärdsteam alltid propsat på att jag ska), långsamt trappa upp och förhoppningsvis till slut klara heltid finemang! Dessutom vill jag inte börja på ‘vilket ställe som helst’, utan jag vill absolut hamna på ett ställe där jag i framtiden också kan ha chans att få jobb (antingen på just praktikplatsen i fråga, eller inom den genren). Alltså vill jag börja på ett ställe där jag kan känna igen mig lite från tidigare erfarenheter, men dessutom lära mig mycket nytt.

Ska bli intressant att se var i livet jag befinner mig om ett år.

En skräddarsydd lillasyster

På onsdag kl 21:00 till 22:00 sänder TV4 en dokumentär som heter ”En Skräddarsydd Lillasyster”. En skildring av familjen Richardson som består av pappa Fredrik, mamma Helena och sönerna Mathias (13) och Felix (5). Både Mathias och Felix bär påen dödlig sjukdom; Mathias är (som tex denna artikel beskriver som) ”bortom all räddning”. Personligen tycker jag att detta är ett fruktansvärt sätt att se på ett barn; ett fruktansvärt ordval kring en människa, ett barn. Visst kan en person vara obotligt sjuk, men att ens tänka orden (allra värre SÄGA orden) ”bortom all räddning” skär i hjärtat på mig. Jag är ingen vidare religiös människa, men jag ser ändå definitivt människan som betydligt mer än en frisk, eller en sjuk klump av celler. En religiös person kanske skulle säga att en människa är inte bortom räddning för att hans/hennes kropp dör – människans själ lever vidare. Trots att jag inte är religiös så känner jag mera åt det tankesättet. När min mamma var döende i cancer så skulle jag ALDRIG tänka eller säga att hon var bortom all räddning. Det är så negativt laddat, som att man ger upp. Visst, chanserna att leva ett långt liv och dö av hög ålder – den chansen kanske är borta. Men fortfarande kan man rädda varje ögonblick fram till sista andetaget. Säger man ‘bortom all räddning’ så har man gett upp om den personen – men personen är inte redan död! Han/hon lever fortfarande och varje ögonblick ska göras till det bästa!

Men det är jag ord den lilla ord-polisen inom mig det…

Tillbaka till nämnda dokumentär (där bara titeln får mina nackhår att resa sig…) …att skräddarsy en människa för att rädda en annan….?! Jag är inte emot den medicinska forskningens utveckling som sådan, men om man nu får skräddarsy en mänsklig medicinlåda så är vi inte långt ifrån kloning.

Ett uttalande från, den förvisso kontroversielle, Dr Phil dök upp i mitt minne när jag hörde om denna dokumentär i morse: ”Ett barn ska inte födas med ett jobb”. ((Ett uttalande han har gett när unga flickor säger att de vill ha ett barn för att de vill ha någon som älskar dem, och som de kan ta hand om.))

Dessutom for tankarna till ett avsnitt av House då ett barn i en familj hade just detta jobbet – att sättas till livet för att donera bl.a. benmärg till sitt äldre syskon. …och inte minst handlade detta avsnitt om hur detta barn mådde! Hur detta barn kände sig mindre älskat än syskonet, hur detta barn mådde fysiskt och psykiskt av att ha tillbringat oerhört stor del av sina första år på sjukhus (som är obehagligt för de flesta..) där barnet sövts, fått sprutor och nnat som oroat och smärtat barnet – barnet som var helt frisk, och bara tvingades genomföra alla dessa ingrepp för ett annat syskon. Barnet hade inget val, och mådde oerhört dåligt psykiskt.

Jag vet förstås inte alla detaljer kring familjen Richardson, och vad deras nu väntade lilla skräddarsydda dotter ska behöva genomgå. Enligt en faktaruta på Hemmets Journals hemsida så går det hela till på följande vis:

Så här fungerar PGH/HLA

• Ett antal av mammans ägg provrörsbefruktas med pappans spermier.

• Alla embryon som överlever kontrolleras. De med ”fel” gensammansättning (anlag för ämnesomsättningssjukdomen) utesluts.

• Av de embryon som återstår sparas de som har identisk vävnad med det sjuka syskonet. Ett eller två av dessa förs sedan in i mammans livmoder.

• När den ”skräddarsydda” babyn sedan föds tar man tillvara blod från navelsträngen och moderkakan och fryser in för att använda för transplantation av stamceller omedelbart om/när det äldre syskonet insjuknar.

Det låter ju inte så farligt… det låter inte som att denna flicka kommer behöva tillbringa sina första år på sjukhus  Men vad händer OM blodet från moderkakan och navelsträngen inte tycks vara brukligt, och ingrepp måste göras på flickan vid senare tillfälle? Och vad händer med flickans fundamentala självkänsla när hon i tonåren (i vår internet-värld) googlar sitt namn och ser varför hon sattes till världen? Att hon sattes till världen för att hennes föräldrar inte i huvudsak ville ha ett barn som slipper denna hemska diagnos, utan för att föräldrarna ville ha ett skräddarsytt syskon för att rädda hennes storebror.

Jag känner verkligen för föräldrarna (jag är inte oförstående över hur desperat man kan bli för att rädda de man älskar!), men att säga tex detta: ”–Nå, Felix har inget sådant [friskt] syskon. Då måste vi se till att skaffa ett!” efter att mamman läst om denna möjlighet på internet.

Jag förstår att detta är väldigt kontroversiellt; att det får folk att reagera med rädsla, avsky och oförståelse; att det är skrämmande hur mycket vi kan manipulera våra foster osv. Men är det bara en oro för en snabbt utveckad medicinsk forsking; rädsla för det okända? Eller är det genuin oro för att varje individ inte längre ses som en egen person, en person som är unik, ett oskrivet blad? Är det en befogad oro då vi går mot en värld av ‘perfekta’ foster?

Det finns ju flera exampel i denna frågeställning / problematik. Att man kan abortera foster som har utvecklingsstörningar, fysiska handikapp och/eller för att de är av ”fel” kön. Att vi nu kan skapa ”perfekta människor” i ett lab – allt för att slippa ‘defekter’. Fy… nu mår jag illa… :-S

Att skräddarsy ett barn (en människa!) för att rädda en annan människa…. då är vi ute på hal is.

Jag vill ändå avsluta dessa tankar med att säga att jag naturligtvis förstår föräldrarnas desperation att rädda sitt barn (det som alltså inte är ”bortom all räddning”….).

Förresten… en till sista tanke…. man (gemene man..) tycker inte att homosexuella par ska få adoptera barn (med motiveringen att det inte är till barnets fördel), men heterosexuella par ska få genmodifiera barn för att ge dem en enda uppgift i livet – en enda anledning till att leva?

Min brors blogg!

Min bror har nu i dagarna startat en blogg!

Hans chef (på Jordbruksministeriet i Nairobi, Kenya) ville att han skulle starta en blogg om zombies. 😛 Och självklart gör man ju som chefen önskar! 😆

-> Kolla in den! Zombie Possum <-

Usch vilken kväll igår…

Igår, på självaste folknykterhetens dag… 😛 så var jag hos en granne och drack vin och åt ostbricka med två andra grannar.

De ‘två andra grannarna’ är ett par i 60-plus-åldern som jag tycker jättemycket om! De bor snett mitt emot mig på samma gård (radhuslänga) och vi samspråkar mycket om det mesta.

Den granne vi var hos har jag tidigare nämnt i bloggen och hon är generellt sett en väldigt snäll och hjälpsam människa, som dock i viss mån är svår att sätta fingret på. Vi har gemensamt att vi båda har npf-diagnoser (hon har ADHD och jag ADD), men skillnaden (som jag ser det…) är att hon tycks tycka att hon kan säga och göra vad som helst, och skylla det på diagnosen.

Till historien hör att hon tycks stundom vara en ”mean drunk”. Hon blir oigenkännlig när hon dricker alkohol. Hittills (dock bara två tillfällen innan igår) har jag inte märkt av det så mycket, men jag har märkt att hon i alla fall har svårt att hantera alkohol.

Igår kväll vräkte hon ur sig elaka och bitska kommentarer, var oerhört känslig för minsta samtalsämne och gick som på nålar hela kvällen – med tydliga tecken på att kunna explodera när som helst. Hon vräkte ur sig en massa oerhört elaka saker om mig (som var raka motsatsen till vad hon annars säger), och betedde sig helt obegripligt. Elak, fräck och konfliktsökande. Jag sa bestämt emot, men försökte sedan släta över det hela för grannsämjans skull…

När vi skiljdes åt för kvällen och jag gick hem, var jag både ledsen och arg och kände mig förödmjukad… När jag varit ute med hundarna och skulle lägga mig så ringde hon. Hon mindes inte alls att hon sagt något ‘opassande’ eller så, trots att hon när hon tidigare under kvällen också ‘glömt det’ fått bekräftat av grannarna att hon faktiskt var riktigt elak och fräck. Ho n hade inga som helst minnen av att ha sagt något elakt, och när jag återgav vad hon sagt blev hon jättechockad! Jag med! För det var som sagt raka motsatsen till hur hon brukar tala om mig.

I telefonen på kvällen så sa hon att ”ja men jag har ju mina demoner i och med mitt ADHD och du är ju likadan så du förstår väl att jag säger elaka och fräcka saker för att provocera?”. *suck* Jag sa att ”nej jag förstår det inte – för det ingår inte i diagnosen att explodera över sina vänner och totalt smutskasta dem för att man är full. Sån är inte jag, så försök inte gömma dig bakom diagnosen!”. Att bli elak och jävlig när man dricker alkohol och sen inte minnas det är (som i alla fall jag ser det) inte ADHD:s fel – utan alkoholens.

Ingen har talat till mig på det sättet sedan jag gick i åttan och min alkoholoserade mormor totalt tryckte ner mig i skorna och var fruktansvärt elak. Igår kändes det som att jag fick ett (eller flera…) knytnävslag i magen.

”Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me” — det talesättet är skitsnack.

Go figure… ;)

Ingen tycker om mig….

Alla dom hatar mig….

😆