Dags att öka på arbetsträningen

Nu ska jag snart gå till jobbet. Jag börjar kl 13, och jobbar till kl 15 (inklusive fika-rast mellan 14:30 och 15).

Jag började jobba i november och har sedan dess jobbat 13-15 tisdagar och torsdagar. Jag har JÄTTESVÅRT för att gå iväg på fika-rast efter bara en och en halv timma. Jag har förr alltid bara jobbat timmar, och då har ju inte fika- och lunch-raster varit något jag kunnat ta under arbetstid. Så när jag jobbar så vill jag JOBBA, inte fika.

Dels är det nog för att jag är van att själv få försöka klämma in fika-raster
som timanställd, men mcket tror jag också beror på mitt gamla vanliga problem; att när jag gör något så gör jag det till 200%. Mina vänliga kollegor tjatar på mig tills jag ger mig och kommer till fikarummet. De säger att ”du ska inte bara komma igång och JOBBA, du ska också vänja dig vid att fungera på en arbetsplats och i det ingår fika-rasterna”. Det har de ju rätt i. Att kunna lära mig jobba under fasta tider, inte skena på, och att låta mig själv varva ner mellan passen.

Sedan jag började jobba igen efter jul- och nyårshelgerna så har det nu bara gått en vecka. Bara EN tisdag, respektive torsdag alltså. Så denna vecka tänkte jag börja jobba lite mer. Jag har ett jättebra gäng omkring mig (på arbetsplatsen, på psyk, på kommunen och på arbetsförmedlingen) och alla säger åt mig att ta det försiktigt och att det är helt upp till mig att avgöra vilka tider som känns bra.

Sånt är svårt….. Jag känner ju förvisso mig själv mycket bättre nu (efter diagnos och terapi) men jag vet inte vad som kan funka bäst. Men idag tänkte jag i alla fall ta tag i det och stanna efter fika-ratsen också. Till klockan 16.

Det låter säkert jätte-slött och fegt för folk som inte känner till ADD, men ni som har denna diagnos känner nog igen sig. Skynda långsamt….

Annonser

Snart blir det ut på arbetsträning

Det känns jättespännande! Men samtidigt skrämmande… för jag har ju varit sjukskriven och sysslolös (i skatteindrivande mening…) i dryga fyra år.

Under dessa år har jag gått från känslor av totalt misslyckande och självmordstankar, till en igen glad och mer energisk person som vill få igång livet igen. Men jag är ju fortfarande dålig på att skapa rutiner i tillvaron och att hålla ut med sysslor under längre perioder. Men nu äter jag min medicin morgon och eftermiddag (Ritalin 40 mg + 10 mg) och hoppas på att arbetsträningens rutiner ska skapa ringar-på-vattnet-effekte, dvs fler rutiner i andra avseenden med.

Långt där inne inom mig finns ju dock den starkt gnagande rädlan för ännu ett misslyckande. Men nu tror jag att jag har större chanser att lyckas än någonsin, för nu har jag ju så bra stöd och hjälp från min terapeut, och från mitt åtgärdsteam (arb.terapeut, arb.förmedlare och soc.sekreterare). Kontakten med dem är jätteviktig för mig, och de stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Håller tillbaka mig lite så jag inte rusar in i nya projekt till 200 % och därmed nerprioriterar allt annat. De hjälper mig att försöka få rutiner i tillvaron och ett sunt sätt på saker och ting.

Så, sammanfattningsvis så känns det jättebra att få möjlighet till arbetsträning! Jag saknar mer och mer kontakten med andra människor och jag är mer och mer trött på att inte… ja, inte bidra, inte vara en aktiv del i samhället… eller nja, hur jag nu ska uttrycka det. Jag vet att jag har så mycket och ge, så om jag bara kan släppa rädslan för misslyckanden så kommer det nog bli bra!

Nu gäller det att hitta ett ställe där jag kan börja min träning/praktik. Det gör jag tillsammans med min arbetsförmedlare. Jag hoppas på nåt inom blomster- och växthandel. Men vi får se hur det går. Jag vill inte lägga alla förhoppningar på det, utan försöker tänka så mycket som möjligt på var jag skulle vilja komma ut och pröva mina vingar.

Jag längtar ”tillbaka” till det liv jag hade från att jag flyttade hemifrån som 19-åring, tills då jag tappade greppet (kortfattat uttryckt) kring våren 2005. Under mina första vuxenår så jobbade och/eller pluggade jag heltid, hade fasta tider för städning och tvätt och träffade kompisar betydligt oftare än jag gör nu för tiden. Jag är övertygad om att när jag kommer ut på arbetsträning så kommer det ge mig mer självkänsla, energi och lust att få ordning på resten av tillvaron med.

*nervöst men hoppfullt blickar jag framåt*

Kommer jag någonsin klara att ha ett arbete?

Nu är ju jag förvisso inte i läge att söka jobb just nu. Jag går på möten med mitt aktivitetsteam (arbetsförmedlare, socialsekreterare och arbetsterapeut) och de hjälper mig att söka ordning i min vardag. Min arbetsförmedlare har bestämt sagt åt mig att inte söka några jobb, att försöka sluta tänka på detta med jobbsökande och allt därtill för att istället fokusera på att få rdning på det som är koas i mitt liv idag. Först när jag fått ordning på min vardag så ska jag börja tänka på framtida arbetsliv. Men det är ju svårt att låta bli att fantisera om vad jag vill göra ”när jag blir stor”, och hur jag ska komma dit – för att inte tala om fundera kring hur jag kommer komma att klara det.

Jag har provat på olika jobb med mer eller mindre framgång (dessa är ej i kronologisk ordning):

  • biblioteks”assistent” (satt upp böcker och stått i lånedisken om kvällarna)
  • suttit i kassan på Fenomenmagasinet i Linköping
  • personlig assistent
  • hemtjänsten
  • äldreboende
  • tidskriftsbutik (Press Stop)
  • hunddagis
  • enklare organisation på universitetet (sorterat och strukturerat programblad)
  • städat trappuppgångar
  • slickat och stoppat kuvert till massutskick för universitetet
  • offentlig tvättanrättning
  • städare på husvagnscamping

… av allt jag provat så är det ett jobb (arbetsträning) på hunddagis som legat mig varmast om hjärtat. Men där kunde jag inte vara kvar länge för på fjärde veckan bröt jag fingret då en vovve blev skrämd av ett flygplan och skenade iväg med mitt finger instort i kopplet. 😦 Jag blev sjukskriven och när jag skulle tillbaka hade denna form av arbetsträning dragits in… 😡

Jag brukar inte ha några större problem att FÅ jobb (jag är öppen, vältalig och allt det där) men jag har svårt att härda ut (så som det ju är med ADD).

Jag är så vimsig kring vad jag vill göra när jag blir stor… och vad som kan tänkas passa mig och mitt funktionshinder. Tanken att jag någonsin ska klara av ”en vuxen människas vardag” känns oerhört avlägsen… Jag är så imponerad av de med neuropsykiatriska funktionshinder som klarar hem, make/maka, barn, jobb, husdjur, fritidsaktiviteter osv….. Helt obegripligt för mig!!

Så läser jag detta: ”Är du strukturerad, stresstålig och självgående? Då är du arbetsgivarnas dröm.”

Hm… hoppsan.

😦