Två år senare

Hej alla kära läsare. Nu har jag inte skrivit nåt nytt inlägg på snart två år, och känner att det nog är dags för en uppdatering.

Många av er känner nog igen sig i detta med att vara väldigt aktiv i en specifik sak under en period, för att sen byta till en annan… Projekt-människa, som mina vänner alltid kallat mig. Gör jag nåt så gör jag det till 110%, men det betyder tyvärr inte att jag fortsätter ända till projektet är avslutat. Min blogg har visat sig vara ett tydligt exempel på det.

Men nu känner jag att det är dags att berätta vad som hänt sen sist.

Först en liten återblick/sammanfattning: November 2009- februari 2011 arbetstränade jag på Sveriges Biodlares Riksförbund. De hade ett arkiv som behövde få lite uppmärksamhet så det blev min syssla, och jag trivdes jättebra med att organisera och sortera gamla handlingar, tidskrifter osv. Min tid hos dem var till ända 28 februari 2011 och då blev jag nervös…. ”Vad händer nu?”-tanken spökade runt i mitt huvud. Men tack vare stort engagemang och hjälp från Mjölby kommun och Arbetsförmedlingen i Mjölby fick jag en ny ‘placering’ bara en dryg månad senare, på ett ställe jag länge velat jobba på – Östergötlands Museum (mer känt som Östergötlands Länsmuseum). Där är jag nu, och spenderar min tid som arkivassistent sedan sista veckan i mars 2011.

Handen på hjärtat så minns jag inte hur mycket jag jobbade i början, alltså hur många timmar per vecka. Men kanske var det ca 2 timmar per dag 2-4 dagar i veckan. Nu är jag sedan februari i år (10 månader senare) uppe i ”normal” halvtid, måndag-fredag 9-13. Alltså 20 timmar i veckan. Sedan jag började där har jag haft aktivitetsanställning via Mjölby kommun/Arbetsförmedlingen, vilket på det ekonomiska planet har inneburit aktivitetsstöd och ekonomiskt bistånd. 1 april 2012 går jag över på projektanställning (då Mjölby kommun anställer mig som ‘vanlig kommunalanställd’ och ‘lånar ut mig’ till Östergötlands Museum). Det tycker jag är en väldigt bra lösning då museet är en stiftelse som inte alltid har råd med så många anställda som de skulle behöva.

Mina arbetsuppgifter är att sortera allt i det topografiska arkivet, vilket innebär foton, tidningsklipp och handlingar rörande alla Östergötlands socknar (och dess kyrkor, gårdar och kända personer). Det är så obeskrivligt roligt! Jag som älskar historia/lokalhistoria, byggnader osv lär mig nåt nytt varje dag.

En annan anledning till att jag trivs så bra på museet är arbetskamraterna. Där finns nog knappt två personer med samma bakgrund/utbildning, och de flesta är väldigt passionerade för det jobb de gör. Det känns lite som att de jobbar med sin hobby, och därmed inte en massa kontorsråttor som skulle kunna jobba på mer eller mindre vilket kontor som helst. Det blir ofta roliga samtal på fikarasterna och att även på rasterna lära sig saker är kul för en kunskapstörstande och nyfiken person som jag.

Ännu en sak som gör att jag trivs på museet är att det inte görs någon skillnad på folk och folk. Den som har högskoleexamen och 30 års specialistkunskap behandlas på samma sätt som den som är projektanställd, har lönebidrag eller/och är fysiskt eller psykiskt handikappad. Allas åsikt räknas och alla fikar/lunchar tillsammans. Jag känner mig liksom med i gänget även att jag inte har någon speciell utbildning eller specialkunskap.

Vad mer har hänt de senaste två åren då…? Måste ju vara en hel del… men svårt att komma på på rak arm. Medicinmässigt äter jag Ritalin (70 mg på morgonen och 20 mg vid lunch) och 75 mg Efexor/Venlafaxine). Jag har kontinuerlig kontakt med psykiatriska mottagningen i Mjölby, men inte så ofta längre.

Jag kommer nog på mer att berätta med tiden… så jag återkommer.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och fajtas med feberbaskilusker som flyttade in i min kropp igår…
Over and out. For now. 🙂

Annons

Dags att öka på arbetsträningen

Nu ska jag snart gå till jobbet. Jag börjar kl 13, och jobbar till kl 15 (inklusive fika-rast mellan 14:30 och 15).

Jag började jobba i november och har sedan dess jobbat 13-15 tisdagar och torsdagar. Jag har JÄTTESVÅRT för att gå iväg på fika-rast efter bara en och en halv timma. Jag har förr alltid bara jobbat timmar, och då har ju inte fika- och lunch-raster varit något jag kunnat ta under arbetstid. Så när jag jobbar så vill jag JOBBA, inte fika.

Dels är det nog för att jag är van att själv få försöka klämma in fika-raster
som timanställd, men mcket tror jag också beror på mitt gamla vanliga problem; att när jag gör något så gör jag det till 200%. Mina vänliga kollegor tjatar på mig tills jag ger mig och kommer till fikarummet. De säger att ”du ska inte bara komma igång och JOBBA, du ska också vänja dig vid att fungera på en arbetsplats och i det ingår fika-rasterna”. Det har de ju rätt i. Att kunna lära mig jobba under fasta tider, inte skena på, och att låta mig själv varva ner mellan passen.

Sedan jag började jobba igen efter jul- och nyårshelgerna så har det nu bara gått en vecka. Bara EN tisdag, respektive torsdag alltså. Så denna vecka tänkte jag börja jobba lite mer. Jag har ett jättebra gäng omkring mig (på arbetsplatsen, på psyk, på kommunen och på arbetsförmedlingen) och alla säger åt mig att ta det försiktigt och att det är helt upp till mig att avgöra vilka tider som känns bra.

Sånt är svårt….. Jag känner ju förvisso mig själv mycket bättre nu (efter diagnos och terapi) men jag vet inte vad som kan funka bäst. Men idag tänkte jag i alla fall ta tag i det och stanna efter fika-ratsen också. Till klockan 16.

Det låter säkert jätte-slött och fegt för folk som inte känner till ADD, men ni som har denna diagnos känner nog igen sig. Skynda långsamt….

Nu har jag börjat arbetsträna

Hej alla *gamla* och *nya* läsare.

Jag har ju, som många av er har märkt, varit näst intill pinsamt usel på att uppdatera min blogg, men jag lovar att finna bättring. Åtmindstonde försöka. 😉

((Hur i håvete stavas det för övrigt….?!? Åtmindstonde, åtminståne…..??!!))

Nåväl…

Såhär har jag det idag, eller i allmänhet nu för tiden.

Torsdag förra veckan (5 november) hadejag min första dag på min nya arbetsträning.
Jag bor ju i lilla Mantorp med sina ynka drygt 3.000 invånare, och inte allför många verksamheter. men jag lyckades ändå få arbetsträning här i kvarteren och det känns skönt. Dels för att det är skönt att slippa lägga energi och fokus på resorna till och från jobbet, och dels så är det skönt då jag ju i sinom tid kommer komma upp i fler arbetstimmar än nu i starten och då kan jag cykla hem och gå ut med hundarna på lunchen och så. Så det inte heller blir för stor omställning för dem heller.

Jag har börjat på Sveriges Biodlares Riksförbund, där jag ska organisera deras arkiv. Och de är värre än mina garderober, kan jag säga er… 😛 I åratal har saker stuvats in där, utan någon vidare organisation, men jag tycker det ska bli JÄTTEKUL att sätta klorna i det! Av någon konstig anledning så tycker nämligen virrpannan Anna att det är jätteroligt att jobba just med (nästan nitisk…) organisation, sortering och ordning och reda. Det känns ju lite som en motsägelse mot min diagnos, min egen vardag och mitt eget kaos. Men jag har alltid trivts med såna jobb. Tidigare har jag jobbat på bibliotek, i tidningsbutik (där jag älskade inventeringskvällarna!), men organisering och uppdatering av katalogsystem för universitetet, osv.

Jag eftersträvar så klart samma ordning i mitt eget liv, och är på god väg att finna viss ro även på den fronten. Jag har börjat få mycket bättre ordning i mina egna garderober och skåp. Och jag har längre inte samma svårigheter att hålla reda på räkningar och viktiga papper – men jag har lång väg kvar…. 😉

Nu, tillbaka till arbetsträningen. Jag börjar med några eftermiddagstimmar två dagar i veckan, och kommer öka på arbetstiden sakta men säker. Det är upp till mig i vilken takt jag vill öka på, och jag känner ett jättebra stöd från alla omkring mig. Tanken med denna arbetsträning är att jag ska en gång för alla testa min arbetsförmåga (i samarbete med Mjölby Kommun, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och psyk). Jag ska sakta men säkert jobba mig upp till 100%, och då ska beslutas om jag har 100-procentig arbetsförmåga, eller om jag kanske hamnar på 75%, och då blir ‘permanent’ sjukskriven på 25%.

När min arbetsförmåga är utredd så kommer jag bli anställd av Mjölby Kommun, få fast kommunal lön och de förmåner som kommer med det. Det känns FANTASTISKT! Jag har aldrig i hela mitt liv haft fast lön, jag har alltid förr jobbat på timmar. Jag är kvar på Biodlarna till uppgiften är klar (uppgiften med deras arkiv alltså); till en början på praktik, och slutligen anställd (och ‘utlånad’) av Mjölby Kommun. När den uppgiften är klar ska jag (enligt dagens planer) få en projektanställning inom kommunen.

Det ljusnar nu äntligen, efter fler svåra, motiga och mörka år.

Man ska ALDRIG ge upp hoppet!

Så, nu ska jag ut med hundarna och sedan bege mig till jobbet. 😀

…..det känns härligt att säga ”jag ska gå till jobbet”.

Snart blir det ut på arbetsträning

Det känns jättespännande! Men samtidigt skrämmande… för jag har ju varit sjukskriven och sysslolös (i skatteindrivande mening…) i dryga fyra år.

Under dessa år har jag gått från känslor av totalt misslyckande och självmordstankar, till en igen glad och mer energisk person som vill få igång livet igen. Men jag är ju fortfarande dålig på att skapa rutiner i tillvaron och att hålla ut med sysslor under längre perioder. Men nu äter jag min medicin morgon och eftermiddag (Ritalin 40 mg + 10 mg) och hoppas på att arbetsträningens rutiner ska skapa ringar-på-vattnet-effekte, dvs fler rutiner i andra avseenden med.

Långt där inne inom mig finns ju dock den starkt gnagande rädlan för ännu ett misslyckande. Men nu tror jag att jag har större chanser att lyckas än någonsin, för nu har jag ju så bra stöd och hjälp från min terapeut, och från mitt åtgärdsteam (arb.terapeut, arb.förmedlare och soc.sekreterare). Kontakten med dem är jätteviktig för mig, och de stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Håller tillbaka mig lite så jag inte rusar in i nya projekt till 200 % och därmed nerprioriterar allt annat. De hjälper mig att försöka få rutiner i tillvaron och ett sunt sätt på saker och ting.

Så, sammanfattningsvis så känns det jättebra att få möjlighet till arbetsträning! Jag saknar mer och mer kontakten med andra människor och jag är mer och mer trött på att inte… ja, inte bidra, inte vara en aktiv del i samhället… eller nja, hur jag nu ska uttrycka det. Jag vet att jag har så mycket och ge, så om jag bara kan släppa rädslan för misslyckanden så kommer det nog bli bra!

Nu gäller det att hitta ett ställe där jag kan börja min träning/praktik. Det gör jag tillsammans med min arbetsförmedlare. Jag hoppas på nåt inom blomster- och växthandel. Men vi får se hur det går. Jag vill inte lägga alla förhoppningar på det, utan försöker tänka så mycket som möjligt på var jag skulle vilja komma ut och pröva mina vingar.

Jag längtar ”tillbaka” till det liv jag hade från att jag flyttade hemifrån som 19-åring, tills då jag tappade greppet (kortfattat uttryckt) kring våren 2005. Under mina första vuxenår så jobbade och/eller pluggade jag heltid, hade fasta tider för städning och tvätt och träffade kompisar betydligt oftare än jag gör nu för tiden. Jag är övertygad om att när jag kommer ut på arbetsträning så kommer det ge mig mer självkänsla, energi och lust att få ordning på resten av tillvaron med.

*nervöst men hoppfullt blickar jag framåt*

Tankar om arbetsträning och sånt…

Nu under kommande år (alltså nuvarande år…) så ska jag börja på arbetsträning. Mitt åtgärdsteam (FANTASTISKA människor!) tar baby steps med mig så jag inte snurrar in mig i mitt eget liv, och det uppskattar jag så oerhört mycket! Ibland känner jag att de tar det hela lite väl långsamt (fast med regelbundna möten – bara inga större kliv), men då påminner de mig att jag måste ta det lugn och inte rusa in i nåt. De är så fantastiska! Min arbetsterapeut, socialsekreterare och arbetsförmedlare är vilka åtgärdsteamet består av. Utöver dem (som jag träffar ungefär var femte vecka) så träffar jag även min terapeut på psyk en gång i veckan.

Jag känner mig nu för första gången inte rädd för att börja jobba igen (rädd pga tidigare otaliga misslyckanden), utan nu känner jag mig mer och mer redo.

Nu går dock tankarna i ”VAD ska jag hitta på då”?! Jag har inte träffat min arbetsförmedlare sedan innan jul, och nu ska hon sluta (och jag som tycker sååå mycket om henne!). Men en annan tjej ska hoppa in, och hon är insatt i min situation, har min arb.terapeut berättat så det blir nog bra.

Innan jul sa arb.förmedlaren att hon hade lite funderingar kring min framtid… och jag är sååå nyfiken! Men nu har istället jag och min arb.terapeut börjat försöka få ordning i min nuvarande vardag, och arbetsträningen ska avvaktas lite fick jag veta för en-två veckor sedan. Ar.terapeuten har varit hemma hos mig nu i januari och kollat struktur (eller brist på…) här hemma (skåp, garderober, förvaring för viktiga papper osv). I början av februari kommer hon hit igen, och då ska vi åka till IKEA och inhandla detaljer för att underlätta strukturen och organisationen här hemma. VÄLBEHÖVLIGT måste jag säga…..

Jag tycker det är SÅ fantastiskt att de bryr sig så mycket om ALLA mindre detaljer, och att de verkligen SER hur stor betydelse just ”det lilla” har.

Nu skenar jag ändå (i vanlig ordning) framåt några månader i mina tankar, och funderar kring detta med kommande arbetsträning. När jag var nere i Kenya så satt jag och min svägerska en förmiddag och pratade om detta, och hon sa att nåt som skulle kunna passa mig var att jobba på dagcenter. En tanke som inte slagit vare sig mig eller min arbetsterapeut! Men som på många sätt känns klockren! Jag gillar att interagera med människor, jag gillar att skapa, lära ut, lära mig, rita, snickra osv osv. Och jag behöver organisation och scheman osv, och sånt finns det ju gott om på just dagcenter. Jag tog upp detta med min arb-terapeut och hon tyckte med att det lät jättebra! Det ligger ett dagcenter för vuxna uvecklingsstörda i Mjölby, och just det stället pratade vi lite om. Jag vill ju gärna jobba med omsorg och glädje, och jag har ju två gånger (..?!) påbörjar undersköterske-utbildning. Jag har jobbat på äldreboende, hemtjänst och som personlig assistent. Så kanske skulle dagcenter kunna vara nåt. Vem vet?

Jag har även jobbat i butik, och det trivdes jag JÄTTEBRA med också! Även i denna tanke har jag inom mig ”pekat ut” en butik i Mjölby som jag vill jobba i 🙂 En sån där härlig butik med glad personal, centralt läge, massa inredningsprylar (allt från servetter till mindre skåp och sittpuffar), tyg, ljusstakar osv osv… Där ränner jag varje gång jag är i Mjölby. 😀

Nu tänker jag på sånt som ”mina hjälpredor” (aka mitt team) försöker förmå mig att INTE fokusera på än. Men detta med arbetsträning… Nu har jag ju en jättechans att få en praktik (och läras upp på plats så att säga) på en plats som jag annars inte hade fått anställning på. Då är ju frågan om det bör vara inom butik (där jag kanske kunnat få jobb ändå, utan ‘extra-hjälpen’ från teamet), eller om jag bör tänka massa mer och gräva djupare inom mig kring vad jag verkligen vill med mitt liv…? Vad tror/tycker du? Ska jag (när den dagen kommer) ‘bara’ fokusera på att komma ut i sysselsättning, eller ska jag tänka 10, 20.. år framåt? Skenar jag nu igen, eller tänker jag logiskt?