Vuxen med ADD / ADHD

Jag har (som bekant om ni slängt ett öga runt bloggen) ADD. Alltså inte ADHD. Enda skillnaden är att jag inte har hyperaktivitet.

ADD betyder Attention Deficit Disorder

ADHD betyder Attention Deficit/Hyperactive Disorder

ADD är ett neuropsykiatriskt tillstånd, och innebär störningar i den kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Störningarna startar tidigt i livet och ger varaktiga funktionshinder; mycket i form utav att man inte kan planera och organisera sina handlingar och sin vardag.

För vissa personer blir symptomen först riktigt påtagliga i vuxen ålder, då man inte lever i en av annan strukturerar vardag längre: dvs skola och föräldrar, utan själv ska stå för att organisera sin vardag, sin egna familj, sitt arbete och livet i övrigt.

Läkartidningen beskriver i en artikel ADD som en undergrupp av ADHD och kan förklaras som huvudsakligen bristande uppmärksamhet, vilket domineras av koncentrationssvårigheter, planeringssvårigheter, nedsatt uthållighet och nedsatt arbetsminne.

Lever man med ADD så löper man dessutom 77 % större risk att drabbas av andra psykiatriska diagnoser. Exempel som jag haft / har i mer eller mindre utsträckning är ångestsyndrom, depression, bipolär sjukdom, personlighetsstörning (i mitt fall borderline, men det kan också vara tex antisocialt beteende). Där finns även större risk för missbruk och våldsbrott för dem med ADD / ADHD. Studier har visat att det är väldigt vanligt med ADHD bland personer i fängelse (norsk studie).

Vad gäller medicinering så är det vanligaste preparatet cintralstimulantia (tex Concerta och Ritalin). Man kan inte bota ADD men med centralstimulantia kan hos vuxna visas upp emot 60% klinisk förbättring. Först då man äter centralstimulantia kan man vara mottaglig för viss form av kognitiv beteendeterapi.

Man har också stort behov av olika samhällsinstansers hjälp för att få liv och vardag att fungera; tex behov av avlastning, stöd och extra pedagogik i arbetet och hemmet. Dessutom behövs ofta hjälp med planering, allra mest sin ekonomi. Sammanfattningsvis behöver man alltså ofta hjälp av psykiatrin, socialtjänsten, vuxenutbildning, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, och även missbruks- och kriminalvård.

Jag har hittills fått in psykiatrin, socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i min vardag. Förhoppningsvis slipper jag för alltid missbruks- och kriminalvård.

Jag har onsdag nästa vecka möte om arbetsträning / vuxenutbildning och det ser jag verkligen fram emot!

Den värsta känslan jag fått i och med min diagnos är att jag nog aldrig kommer bli vuxen och stå helt på egna ben – men det känns ändå skönt att då ha diagnosen, och inte bara som förr – känna mig lat, dum och vimsig.

About these ads

The URI to TrackBack this entry is: https://addanna.wordpress.com/2008/09/13/vuxen-med-add-adhd/trackback/

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

105 kommentarerLämna en kommentar

  1. [...] läsare = Vuxen med ADD / ADHD 128 läsare = Om mig och mitt 98 läsare = Vad är ADD? 83 läsare = Mina sambos 79 läsare = ✝ [...]

  2. Hej Anna!

    Jag heter Roger och är 39 år.
    Min son fick diagnosen ADD för ca 10 år sedan då han var ca 5 år,
    men det är först nu jag börjar fatta hur svårt han egentligen har det.
    Jag har nu försökt läsa allt som har med ADD att göra för att förstå.
    Jag håller på att läsa Marlene Larssens bok ” Är jag normal mamma?”.
    Den handlar om hennes dotter Mika som fått diagnosen ADD.
    Detta är förövrigt den första boken i mitt liv som jag tror att jag kommer att kunna läsa ut. Jag har aldrig kunnat läsa mer än artiklar i tidningar utan att tappa koncentrationen.
    Ju mer jag läser om detta ämne ju mer övertygad blir jag om att jag har hittat orsaken till varför även min skolgång en gång i tiden var ett helvete rent ut sagt.
    Nu har jag kontaktat min sons läkare som ska skicka en remiss så att även jag kan utredas för ADD.

    Får man fråga hur gammal du är och när du fick din diagnos?

    Mvh,

    Roger

  3. Hej Roger!
    Jag är ”ny i ämnet”. Jag är 31 år och fick min ADD-diagnos den 1 september i år.
    Det låter som att det kan vara bra att även du får en utredning, då ADD/ADHD är ärftligt, och då din son har det och du känner igen dig så är det ju inte orimligt att även du har ADD/ADHD.
    //Anna

  4. Hej Anna! Jag undrar om du äter någon medicin för din ADD och i så fall vad? Tack för en bra sida!

  5. Tack för komplimangen Tom!
    Jo, jag äter Concerta nu sedan 30 september. Jag har bara haft min diagnos sedan 1 september så jag är ännu bara på startdosen så att säga.
    Du kan läsa mer om Concerta här: http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20021101000311&DocTypeID=5

    I övrigt äter jag Efexor mot depression också: http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19970822000046&DocTypeID=7&UserTypeID=2

    Har du själv ADD?

  6. Hej Anna!
    Fick diagnosen adhd för ca 2år, men är nu övertygad om att de är add och inte adhd ja har, hur som helst så har jag ätit concerta i ca 1,8år och undrar om du känner till nån eller vet nåt om männsikor som får diagnosen och centralstimulerande inte fungerar? Jag märker ingen skillnad alls! :o Tycker därimot att allt blir värre.. Huvet spinner fortare och fortare, börjar kännas som det är min ”hjärna” som är herre och ”jag” och min kropp är bara nåt som den måste stå ut me för att överleva.. :/ Kanske är det jag som låter den ta över, vet inte.. Vet inte om du lr nån annan förstår hur ja menar men ja hoppas det och tror det.. :) Känner mig rätt ensam i att vara den ja är.. :/
    Du skriver väldigt bra!!! :) Tack!
    Kram

  7. Hej Mona!

    Jag har inte mycket erfarenhet av centralstimulerande medicin då jag började med sånt 30 september i år… men kanske kan någon annan läsare svar bättre?
    Jag åt först concerta 18 mg, sen concerta 36 mg. Och märkte allt lite skillnad då. Lite bättre koncentration och så. Men jag fick biverkningar (allergi) så jag fick sluta med den.
    Nu äter jag Ritalin sedan ungefär två veckor tror jag.. men märker ingen skillnad alls.. Är docj ännu bara på 20 mg, så det kanske blir bättre om jag ökar dosen…

    Mona, du är inte ensam i att vara den du är… Eller ju ensam att vara just DU såklart, men känslorna är vi många som känner igen oss i. Jag kände mig rätt ensam med ett tag, men bloggen hjälpte mig att komma i kontakt med andra kvinnor och män i olika åldrar som har samma eller liknande problem. Det känns skönt. Du är inte ensam Mona!
    Kram till dig!

  8. Hej Anna! Ville bara tacka och säga att jag tycker din sida är kanon! Om killar med ADHD finns att läsa om överallt men kvinnor med ADD är förtfarande sällsynt. Jag visste inte ens att det fanns för två år sen. Efter att ställt diagnosen själv fick jag den till slut på papper i maj i år. Hade då varit inom psykvården i över fem år men stod bara och stampade på samma ställe. Nu med en diagnos kan jag åter känna hopp om att få den rätta hjälpen, det har inte hänt än men man är ju van vid att vänta vid det här laget! Men som sagt jag tycker det är jättebra att du skriver om det så iformation sprids, tabun försvinner och förståelse uppstår. En stor kram till dig /Sofia

  9. Tack Sofia!!!
    Ja visst är det så att det är lättare att hitta info om pojkar med ADHD, inte ens om unga flickor är lätt att finna info. Ännu svårare att hitta info om vuxna med denna diagnos.
    Titta gärna in på flera av de bloggar jag länkar till; där är det mestadels andra vuxna som också har diagnosen ADD/ADHD eller andra neuropsykiatriska problem. De sidorna (och kvinnorna bakom dem såklart) har gett mig en underbar inskt – jag är inte ensam.
    Många kramar till dig Sofia!

  10. Kan jag få ”låna” den här texten o ha i min blogg? Fast jag ändrar ju såklart lite så att den passar mer mig :) Jag har så svårt att formulera, skriva ner hur jag känner…o så där. Svårt att förklara för andra vad add/adhd är… Många tror ju inte att det är någon ”sjukdom” utan mer en ”hittepågrejj” :( Jag fick diagnosen maj 07 men började inte med medecinering förräns ett år senare… och det är först nu jag börjar förstå vad add/adhd är.. Du får gärna mejla mig…
    Mvh Helena

  11. @Helena: Visst får du göra det. Men ta då gärna bort det jag skrivit i ”jag-form”, och om du vill får du gärna skriva att det är från min blogg. Om du vill. :)
    Infon i detta inlägg är ju mest allmänt om ADD/ADHD.
    Kram, Anna!

  12. Hej Anna….
    Jag lever ett ordnat liv utåt sett, gift med 3 barn och nybyggt hus och fin bil. Hela mitt liv har jag varit annorlunda på ett lite diffust sätt. Två av mina barn har NP diagnoser. Jag har gjort mycket tokigheter som skulle ta för mycket plats att skriva ned här, men känner du igen att man tillverkar en fasad och sätter framför sig själv för att man ska passa in bland alla andra? Har nu äntligen sökt hjälp inom psykiatrin, men är rädd för att inte bli tagen på allvar….. har sååå svårt att erkänna att jag mår dåligt! Det är som att klä av sig naken- det känns så!

    Tack för en bra sida!!

  13. Hej Linda!

    Jag känner igen mig i det du skriver! Detta med att sätta upp en fasad och spela efter ”samhällets regler” för att passa in. Jag har iof i mångt och mycket alltid varit en sån som gillar att sticka ut, men ändå inte… jag är lite både ock.

    Jag håller verkligen med dig om att det känns svårt att erkänna att man mår dåligt! Det känns som du säger som att klä av sig naken…. mitt på ett stort torg… :?

    Tack för att du skrev!

  14. alltså förstå hur skönt de känns att du ah denna sida. som ja letat om detta.. ja ha aldrig förtått va ja ha för fel. för i ungdomens dagar sportade ja jämt va aktiv m.m men de gick ju bra då jag ahde en mamma som planerat allt för mig o tog hand om allt runtomkring… ja ha inte själv förstått va som ha hållt på o hänt sen ja flytta hemifrån, inget ha vart som innan och ja ha inte förstått varför ingenting funkade som de gjorde för andra. ja fick helt enkelt inte allt att gå runt. och den sociala biten me folk ha också vart svår. men de e så skönt o se att man inte e lat, dum i huvve som folk alltid trott om en. och ja själv började seriöst o undra va fasiken som va fel i huvvvve på en.

    men de e fortfarande svårt för folk o ta för sig att de e en sjukdom.. att man inte kan va lik alla andra.. ja påbörjar ofta men sen går ja lika fort.. skriv gärna mer fakta om sjukdomen m.m…. skit bra att du skrev dettta

    1000 kramar till dig

  15. Tack för all bra information. Bitarna börjar falla på plats och jag känner mig oerhört lättad.
    Besökte min son på psyket igår. Där fick jag för första gånngen höra talas om ADD, att neuropsykiatriska teamet trodde han hade det. Hoppas han får sin diagnos och lättare får hjälp.
    Ska tipsa hans syskon om din sida, så dom bättre kan förstå honom, även om de alltid haft god kontakt.
    Kram

  16. Hej!
    Jag är 18år och har precis gjort en utredning (i måndags) där jag fick beskedet att jag har ADD. De va otroligt skönt att jag äntligen fick det bekräftat och samtidigt är det en otrolig smärta i det…är helt deprimerad nu…orkar inte gå till skolan, sitter bara hemma o ”tycker syn om mig själ” typ, de är otroligt jobbigt…och man har ingen direkt som man kan prata med..ingen som jag känner att jag vill tynga med min problem o bekymmer o som kan förstå mig!!! Ville bara skriva de! =)
    Kramar Emma

  17. Hej.

    Sitter här med ångest, hjärtat slår dubbla slag och jag har nu bestämt mig för något jag skulle ha gjort för länge länge sedan men jag har inte vågat, det har varit så pinsamt att ta upp det men har nu fått lite styrka när jag läser att det finns vuxna som har en diagnos.
    Jag vet att jag har något, jag har tänkt på att det kan vara adhd då min son har det och min dotter ska få komma till BUP då hon också har något.

    Jag ska fixa en läkar tid på måndag, jag måste göra det och jag kommer nog att må bättre efter det.

    Förut när jag tänkt på det så har jag fått många många tankar, bla tänk om dom tar barnen för att jag har en diagnos.

    Kram Rosie

  18. Hej Rosie!

    Jag har själv inga barn, men jag har via bloggen kontakt med flera vuxna kvinnor med diagnoser som ADHD, ADD, Aspergers, depression, ångest osv och många av dem har barn. Jag har inte hört talas om någon som mist sina barn för att de har en ADHD-diagnos; det tror jag abslout inte är något att oroa dig för!
    Du gör helt rätt att be om en läkartid för att förhoppningsvis få en utredning. När du väl får en diagnos blir allt lättare – bara man VET vad felet är så är man ju på god väg!
    Lycka till!

    Kram/Anna.

  19. Hej Anna!
    Jag sitter just nu och söker runt på lite hemsidor om ADD och försöker hitta all den fakta jag kan om det. Det är så att min lillebror har ADD,han har precis fått den diagnosen efter snart två år hos läkare psykologer och allt möjligt. Och det är skönt för min lillebror och alla oss andra att äntligen veta vad det är som varit fel. Jag undrar om du kan ge mig några tips om hur man bäst hanterar det? Och hur är det att leva med det? Och om det finns något sätt som jag kan hjälpa min bror på? Eller om det finns något bra sätt att underlätta något för han eller min mamma på? Och eftersom allt är rätt nytt för oss eller ja iaf för mig så undrar jag lite om hur det är att ha ADD och hur man beter sig och mår och så? Det kanske inte var någon bra fråga att ställa men att få reda på allt om ADD och hur det är kanske gör det lättare för mig som tonårs tjej att förstå lite mer.

    Nu blev det rätt många frågor på en gång, och egentligen ha jag nog tusen frågor till. Jag blev jätte glad att jag hittade din sida för det är den som gett mig bäst fakta än så länge! :) det är en jättebra sida du har!! Du behöver inte svara på alla mina frågor men skulle bli glad om det fanns någon fråga du kunde svara på!
    Kramar en orolig stora syster :)

  20. Hej Ida!

    Tack så jättemycket för din kommentar. Jag blir jätteglad att du uppskattar min sida, och att den ger dig lite information och ytterligare kunskap om ADD.

    Vilken underbar storasyster din bror har! Det glädjer mig nåt så oerhört att höra hur mycket du bryr dig om honom, och hur både han och dina mamma mår.

    Jag har själv inte haft min diagnos så länge (bara sedan 1 september 2008), så än är mycket nytt även för mig. Men jag har förhoppningsvis lite erfarenhet att dela med mig av.

    För mig var det viktigt att vara öppen mot min pappa och bror när jag fick min diagnos. De hade ju liksom jag lidit av hur jag aldrig fick saker att gå som de skulle under hela mitt liv, och de var lika beroende av kunskap och insikter som jag var då i höstas när bitarna började falla på plats. Precis som du och din mamma nu också behöver hjälp för att förstå din bror och vad han går igenom.

    En sak som jag tycker är viktig att tänka på är att ADD är ett medfött neuropsykiatriskt funktionshinder som sitter i hjärnan, och alltså inte kan botas. Men med kunskap, insikt, förståelse och eventuellt medicin så behöver det inte vara ett jättestort problem.
    Det viktigaste, tycker jag, är att inte klandra sig själv för att saker och ting inte blir som man tänkt (tex att slutföra projekt), för det är ett funktionshinder – inte ett val grundat i tex att man är lat.

    Det känns bra att din bror fått diagnosen så tidigt i livet. Det sparar honom mycket undrande och problem i tonåren och vuxenlivet. Jag vet ju inte hur just hans situation är, men en sak som kan vara svår är att slutföra tex skoluppgifter, städa rummet eller hjälpa till med disken. Det är viktigt att alltid minnas att ADD inte har NÅGOT att göra med intelligens! Att ha svårt att klara skolan när man har ADD grundar sig istället i osäkerhet, oförmåga att ha tålamod, att inte kunna koncentrera sig osv. Om han inte klarar att göra läxorna tex, så beror det INTE på att han är lat eller dum! Det är alltid viktigt att han inte ser sig som dum eller otillräcklig.

    Kanske kan hans läkare/psykolog ge tips om hur skollivet kan underlättas, och även hemmalivet. Jag har tyvärr inte erfarenhet av ADD hos barn.

    Förlåt att mitt svar kanske blir lite luddigt, eller invecklat. Men hoppas det hjälpte dig lite. Försätt gärna höra av dig!

    Kram, Anna

  21. Hej Anna.
    är en 36 årig tjej med ADD diagnos, har även en son med ADHD diagnos, han är i tonåren.
    Brukar skratta när jag berättar för ovetande människor om hur jag funkar , i mitt huvud snurrar tankar i hundranittio det är ständig aktivitet.
    Har ibland funderat på hjärntransplantation, tänk om man kunde få slippa tankarna.
    Har fått dumma kommentarer från oförstående som typ- men det är väl bara att sluta tänka.
    mvh ellinor

  22. Hej Ellinor.
    Ja du… en hjärntransplantation har allt lockat mig med emellanåt… :D Eller en on-off-knapp till hjärnverksamheten… det skulle också kännas bra att ha ibland.

  23. Hej Anna!
    Har du någon mer diagnos än ADD?
    Jag har drag av autism oxå.
    Har ständigt blivit ifrågasatt varför jag väljer att vilja vara ensam, har det bäst när jag är ensam.
    Samtidigt är jag en social människa, men bara när jag själv väljer att vara det.
    Släktsammankomster är energi slukare, jag tycker om mina släktingar, men inte alla på samma plats.
    Vad har du för erfarenheter?
    Mvh ellinor

  24. Hej Ellinor.

    Nja, jag har depression också, men den är inte så aktuell längre som väl är. Annars har jag enbart ”begåvats med” ADD. :)

    Jag gillar med att vara ensam, då trivs jag bra. Men samtidigt är jag en väldigt social och öppen person som gärna pratar mycket med grannar, småpratar med främlingar och skojar med kassörskor och sånt. Familjesammankomster tycker jag numera är väldigt trevligt, men helst inte hemma hos mig, och helst bara 2-4 timmar. Med min pappa kan jag dock umgås hur mycket som helst.

    Kram, Anna

  25. Hej!
    På onsdag ska jag som mamma till 24 årig son till psyk för en anhöringintervju. Min son har under en tid genomgått en neuropsykiatrisk utredning. Detta efter ett suicidförsök med tabletter och depression. Nu i helgen har han skurit sig också.
    Jag håller på att förgås av oro. Har ett enormt kontrollbehov nu. Hur mår han, lever han osv……..
    När du beskriver symtom så är det mycket som stämmer in på min son. Att tappa koncetrationen. Dålig uthållighet. Inte får saker gjorda. Stökigt i sin lägenhet (och då tjatar jag!!!!). För jag vet att när han har det stökigt runt om sig så mår han dåligt. Så när jag tjatar på honom att han ska städa är det för att jag inte står ut med min egen ångest. Han dricker mycker alkohol och tappar helt kontrollen och förlorat förmågan att sätta gränser. Det har varit i dessa lägen han försökt ta livet av sig.
    Han säger att hans liv är så komplicerat att det bara är kaos.
    Hur ska jag hjälpa honom. Han är vuxen och säger att han inte vill att jag ska komma till honom (jag antar att han skäms över sin stökiga lägenhet). Han betalar inte sina räkningar utan köpen massa andra prylar för pengarna.
    Jag skulle inte bli förvånad om de säger till mig att han lider av ADD. Men han är rädd för att få en diagnos, ser sig själv då som idiot.
    Hjälp mig bli en bra mamma!!!!!!!!!!!!!

  26. Hej Annica.

    Att du har svårt att känna att du kan hjälpa din son gör dig INTE till en dålig mamma! Det är oerhört svårt för den som mår dåligt, men det betyder också att det är kanske minst lika svårt för de som älskar den drabbade. Att själv inte förstå varför man fungerar/inte fungerar som förväntat i vissa lägen är oerhört nedslående (för din son i ert fall). Och för dig som förälder är det naturligtvis oerhört jobbigt att inte veta hur du ska göra för att hjälpa. Men om din son inte vet/inser vad han har problem med och behöver hjälp med så kan heller inte du veta vad du ska göra för att hjälpa honom.
    En sak jag reagerade på är dock att du skrev att du tjatar på honom för att han tex inte städar och håller ordning. Jag förstår absolut din frustration, men jag tro att det bara gör det hela värre. För mig är det så i alla fall, och jag kan ju så klart inte lägga ord i munnen på din son. Men när jag inte gör vad som ”ska” göras och någon tjatar på mig så sjunker min självkänsla, lust och engagemang tills det nästan helt försvinner. Om det är ”vardagsstök” (tex obäddad säng, reklamblad slängda över hela köksbordet, odiskad disk osv) så tror jag att det är bäst om du försöker bita dig i tungan (och ventilera den frustration du känner för någon annan – ej för din son). När det är kaos med räkningar osv (som för mig med) så är det värre. Att inte bädda sängen drabbar ju ingen, men betalar han inte sina räkningar så kan det ju gå riktigt illa (kronofogden, utmätning, vräkning osv) så det är betydligt viktigare att få hjälp med. Kanske kan du erbjuda dig att komma hem till honom varje månad den 20:e tex och sitta ner tillsammans med honom och gå igenom räkningarna? Var du inte arg eller ‘fördömande’ om du hittar gamla obetalda räkningar, utan bre på ordentligt med tålamod, kommunikation och förståelse. Är det så att han lider av depression, manodepression eller ADHD / ADD så är det inte hans fel att saker går snett, och då hjälper det inte heller att bli arg och frustrerad på honom.
    Du sitter i en svår sits, men var glad över tiden för anhörigsamtal du har i morgon. Försök vara så öppen som möjligt under samtalet, skäms inte för nåt. Och framför allt – skämt inte för att be om mer hjälp för både din son och för dig!

    Lycka till Annica!
    Kram, Anna

  27. Hej igen!!
    Tack Anna för dina råd. Mina tankar om min sons diganos blev nästan bekräftade när jag idag vid mitt anhörigsamtal träffade en underbar läkare på psykiatrin. Hon var inne på att min son kanske lider av ADHD. En sammanställning av den neuropsykiatriska utredning ska göras inom kort och vi kommer inom två veckor att få träffa teamet som utfört den. Nu har jag lättare att hantera min frustration över tex ostädad lägenhet för läkaren förklarade på ett sådant bra sätt att jag förstår.
    Det jag inte kan hantera är hans självmordstankar och depression. De tankarna upptar stor del av min hjärna. Då är en obäddad säng peanuts.
    På fredag har min son tid hos psykiatrin. Läkaren tyckte att jag skulle följa med och berätta. Min son är väldigt fåordig i sådana sammanhang och säger att allt är ok och att han mår bra. Och med den informationen är det inte lätt att veta hur allvarligt det är. Jag kan även ”stå” på mig och kräva hjälp, något som han aldrig skulle göra.
    Jag är redo för en fight med psykiatrin. // Annica

  28. Hej igen Annica!

    Vad glad jag blir att höra att det blev ett bra besök för dig på anhörigsamtalet!

    Jag förstår att det måste vara oerhört svårt för dig som mamma att hantera hans tankar om självmord och hans depression. Jag känner i mångt och mycket att min depression är under kontroll nu, men minnena finns kvar. När pappa och jag (mamma är död sedan snart fyra år) talar om den tid då min depression var som värst och hur jag då hade tankar på självmord rörs pappa fortfarande till tårar. Jag kan inte föreställa mig känslan av om min far eller bror hade såna tankar; än mindre om jag hade ett barn med självmordstankar. Jag tycker du är väldigt stark, och jag gläds oerhört över ditt engagemang för din son. Stå på dig!

    Jag tror också att det vore bra om du följde med din son på fredag (om han vill – det är väldigt viktigt). Jag känner verkligen igen mig i hur du beskriver honom. Jag känner mig som en oerhört skicklig skådespelare vad gäller just ”allt är bra med mig!”. Då behövs tålamod och engagemang från omgivningen! När man mår dåligt kan man många gånger må så oerhört dåligt att man inte söker hjälp och stöd. Och motsatt: när man mår bättre så mår man jämförelsevis SÅ mycket bättre, och fokuserar du på det. Jag tror att ”jag mår bara bra”-kommentarer slinker ur den deprimerade för att han/hon in i det sista vill förneka sina problem, för att att ta tag i sin depression känns rent av ännu mer skrämmande än att leva med den. Uttrycket ”man vet vad man har, men inte vad man får” stämmer kanske bra här.
    Jag skulle säga att din sons första steg är att erkänna för sig själv hur han mår, och för det krävs god kontakt med hans samtalskontakt. Att han får förtroende för henne/honom, och att han/han kan gräva fram de rätta frågorna – vilket de inom psykiatrin är väldigt duktiga på, enligt min erfarenhet.

    När man lever i en svår depression så kämpar man hela tiden mot onda tankar och inre demoner, och man bli till slut ganska skicklig på att hålla upp en fasad utåt. Man är kanske rädd att om man släpper på den fasade så blir man svag. Svag i andras ögon, och svag gentemot sina egna demoner. Det är en evig kamp.
    Men jag är övertygad om att det kommer gå bra för din son! Med ditt stöd, förståelse och engagemang och med hjälp av psykiatrin så kommer fasaden kunna bräckas och då har han er att stötta upp honom.

    Kram till dig Annica!

  29. Hejsan!
    Jag fick min add diagnos bara för någon månad sen.
    Har alltid undrat vad som varit fel på mej..
    Men nu har jag fått svaret och det känns bra.
    Maila mej gärna..
    Skulle vara skönt att ha kontakt med någon som har samma som mej.

    Mvh Pernilla

  30. hej anna!

    hej min nya tjej siri har fått add hon vill inte berätta om det men jag vill veta vad det är kan du ta fram litte fakta om det till mig, skulle du var jätte snäll.

  31. Hej Tobias!
    Du kan få mycket info om ADD på just denna sida, men du kan också klicka på denna länk: https://addanna.wordpress.com/vad-ar-adhd-add/

    Kolla sen gärna (om du vill) i min kategori ADD och annat blandat psyksnack – https://addanna.wordpress.com/category/add-och-ovrigt-blandat-psyksnack/ – där jag sparat allt jag skrivit om min diagnos ADD, och annat som rör ämnet.

    Hoppas du tycker texterna ger dig lite kunskap. Det är bra att du vill förstå din flickvän!

  32. Hej jag arbetar som pedagog för vuxna och träffar då på personer med add/adhd . Jag undrar om du har tips på någon bra bok/webbsida etc. med pedagogiska tips för just deltagare i vuxenstudier. Mvh A

  33. Hur lång tar en utredning?

  34. Hej Anneli!

    Min utredning tog ungefär sex månader. Men jag tror det är väldigt olika.
    En person jag känner som bor på behandlingshem fick en mycket snabbare utredning.
    Personligen känner jag att det krävdes de sex månaderna för min del, för jag hade många förträngda minnen och mycket annat ”undanstoppat” som behövde mycket tid för att komma upp till ytan.

  35. Hej, orkade inte läsa igenom allas inlägg nu men läste längre upp av en tjej som heter Anna hade skrivit.

    Hon tyckte inte att concerta hjälpte…. jag äter Concerta OCH STRATTERA …. ja kunde inte heller äta bara concerta… kände mig ihålig och mer stressad… kändes som att ja skulle hinna se var ända fluga på bilrutan när ja körde bil*skratt – bra i och för sig – kan inte dagdrömma när ja äter dem heller… =)

    Stratteran gör att jag landar mer… känner mig inte stressad innombords så att säga… funkar jätte bra för mig.

    säger bara en sak… min dokt ja hade senast(har haft en del) han fattade inte varför ja skulle äta båda pillrena.. men de funkar bra för mig så jag står på mig. Jag bestämmer vad jag ska ha….

    glöm inte bort att lyssna på er själva… STÅ PÅ ER.. magkänslan har oftast rätt.

    PS. jag har försökt att få hjälp via kommvux bla i över 5 år för att jag vill läsa upp mina betyg… men ja får ingen hjälp… ja behöver mer hjälp , men inte gå i särskolan. ska det vara så svårt… ???

    ja kan om ja får rätt människa som hjälper mig. detta gör mig galen… – är jag dömd till ett liv sjukskriven.. pank… och ensammen. Jag vet att ja kan göra någon nytta någon stans om jag bara får hjälp…

    någon som har något tips så maila gärna mig…
    sthlm5osa@hotmail.com

    mvh
    //D

  36. Hej, ville bara säga att d känns så skönt att få veta att jag inte är dum, lat o vimsig som du skrev Anna. Utan d finns fler m samma symptom o hjälp att få.

    Min pappa kallade mig för ”fröken Ojdå!?” när jag var liten pga att han hela tiden fick påminna mig om saker o jag då utbrast: Oj då, d glömde jag!

    Och d stämmer så väl d du o Ellinor skriver om att vara ensam o om hur d känns att umgås m mina släktingar.
    Har så länge trott att jag varit ”dum i huvet” men nu, nyss fyllda trettio, har ja fått reda på att jag har denna diagnos o att d finns hjälp att få.

    Varken komvux, jobb el sociala relationer har fungerat o jag gick ner mig rejält.
    Kom tillslut till vårdcentralens terapuet, fick reda på att jag hade låg produktion av hormoner i sköldkörteln (vilket ger depressioner bla ), led av svår ångest, depressioner o slut kom hon fram till att jag nog även led av ADD.
    ÄNTLIGEN! Nu förstår jag så väl varför ”normala” saker inte funkar för mig. Jag är inte DUM.

    Detta var för ett o ett halvt år sen.

    // Jennie

  37. @Jennie: Vad skönt att det löst sig även för dig! Det är ju en jättejobbig tid då man känner sig dum och som om man inte är ”som man ska vara”. Där har vi nog alla varit (alla med neuropsykiatriska funktionshinder), och när diagnosen kommer så verkar det ge en utlösande känsla hos många av oss.
    Jag är jätteglad att jag fick min diagnos, och att jag nu vet varför jag inte alltid fått allt att fungera så som andra tycktes klara.
    Min mamma brukade kalla mig ”Aftonbladet eller Expressen”, pga av att jag sällan fick tummen ur och kunde bestämma mig…

    Hur ser ditt liv ut idag Jennie? Med jobb, medicin, självkänsla osv? Berätta gärna mer!

    Varma hälsningar från Anna

  38. Jättebra läsning. Är i valet och kvalet om det är värt att diagnosera sig. Är 32 år och tänker att om jag klarat mig hittills så. Det känns inte så lockande att bli hänvisad till att äta mediciner heller. Men å andra sidan så är det jobbigt. Är sambo, jobbar 70%, har 3 barn, 2 hästar, 3 hundar…rätt så ofta så orkar jag helt enkelt bara inte. Känner igen det som ni skrivit om
    den sociala biten, jag pratar gärna med folk på jobbet och andra ställen. Men vill inte ha någon som ”tränger” sig på, inga nära vänner. Hela mitt liv har jag mest umgåtts med mina systrar och nu min egen familj förstås. Till saken hör att min lillasyster tog självmord för ett halvår sen och jag har funderat mycket på om hon troligtvis hade add och antagligen något annat problem också.

    Småsakerna ställer till de värsta problemen för mig. Jag klarar inte av att ringa och boka hovslagare till hästarna utan är helt beroende utav att min sambo hjälper till med det. När det börjar bli dax så får jag ont i magen, sticker huvudet i sanden, ja en sån otrolig ångest, jag KAN bara inte göra det.
    När jag varit hemma med sjuka barn är det sällan som jag klarar av att skriva på pappret från försäkringskassan och skicka in. En namnteckning, men det GÅR INTE.
    Jag får fundera vidare. Tack för en bra sida.

  39. Hej Anna!
    jag är en 32årig 2barnsmamma. Min 3åring väntar på utredning för adhd och autismspektrumstörning. Jag har läst så mycket för att lättare förstå honom och på köpet har jag blivit väldigt säker på att jag själv har adhd! känner igen mig i så mycket, många aha-upplevelser, men också en panik-känsla. Vad gör jag nu?hela mitt liv har jag ansträngt mig så hårt för att dölja mina svårigheter som jag skäms för. Ingen av de terapeuter som jag gått hos genom åren(för depp) har sett mig eller vad felet är. Jag har inte klarat av att berätta hur jag egentligen känner, utan trott att alla känner som jag, ångest varje dag över allt möjligt. Har inte kunnat uttrycka mig el sätta fingret på något konkret. Hur ska jag lyckas få husläkaren på vårdcentralen att lyssna o ta mig på allvar? tydligen ger jag ett lugnt och samlat intryck, inuti är det totalt stress och kaos :( ! Tack för att du bloggar om detta viktiga!innan jag såg din blogg hade jag tänkt starta bloggen:”ADHD Hanna?”;) kram/hanna

  40. @Sofi: Hej Sofi. Jag förstår att du går i valet och kvalet kring diagnosens vara eller icke vara… För mig var det så att inget alls fungerade i mitt liv när jag var uppåt 28-29 år gammal och jag sökte akut hjälp. Där fick jag starta en utredning och fick efter sex månader diagnosen ADD. För mig kändes det då skönt att få ett namn på allt, se att jag inte är ensam, och att (framför allt) se att det går att få lite ordning i livet igen. Inte bara pga mediciner, utan mycket tror jag pga insikten av vad det är. Mycket terapi har hjälpt mig att kunna sätta fingret på vad som är mina största problem och att hitta sätt att underlätta de delarna. Medicinen är jag tacksam för, men du ska ändå känna att du inte ”binder dig” till att äta medicin även om du skulle få diagnosen ADD. Insikten tror jag är vad som hjälpt mig mest.
    Det där med att skriva under en enkel namnteckning, eller ringa ett (till synes) ganska enkelt samtal känner jag igen GALET MYCKET! Det har blivit bättre för mig under det gångna året, men mycket återstår.
    Jag vill verkligen skänka dig alla de varmaste tankarna jag har för din fruktansvärda förlust då din syster begick självmord. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns, men jag känner rent impulsivt att du nog borde se om det finns en kurator på din vårdcentral eller om din läkare kan skicka en remiss till psyk. För jag tror det vore jättebra om du fick prata med någon som kan hjälpa dig finna var skon klämmer.
    Stor kram!

    @Hannapanna: Jag känner SÅ MYCKET igen mig i dina ord! Jag hade också i flera år oerhört svårt att förmedla till de som kunde hjälpa, vad som egentligen var problemet. Jag levde i vånda och kaos, men så när jag väl satt där med en läkare, terapeut eller psykolog så gav jag ett lugn, sansat och sund intryck. När jag väl satt där kände jag att jag inte kunde förmedla mitt kaos, utan gav istället ett samlat intryck – precis som du. När det gått några år så nådde jag till slut botten, och ringde en morgon till vårdcentralen i den kommun jag bodde då (lilla Skänninge, i Mjölby Kommun) och sa ”jag vet inte om jag orkar längre. Snälla hjälp mig!”. Jag fick en tid hos dem direkt och de blev oroliga att det rörde sig om mano-depression (jag hade medicinerats för depression i cirka tre-fyra år då). De remitterade mig då till psykiatriska mottagningen i Mjölby och jag fick träffa ett team där. De satte mig på utredning, och där blev jag bönhörd. Där lyckades jag inte komma undan med ”att allt är bra” längre. För mig, tror jag, var räddningen att jag flyttade från den större staden Linköping till den mindre kommunen Mjölby. I Linköping finns inte de resurser och det engagemang som finns i Mjölby. Jag upplever att mindre städer ser människan mer än vad större städer gör. Psyk i Mjölby har sedan 2007 och än idag givit mig oerhörd hjälp. Det viktigaste är att erkänna en gång för att att allt är inte så lugnt som det verkar – att kunna yttra orden ”snälla hjälp mig”, ”jag orkar inte med detta själv”, och att tillåta sig själv att bryta ihop inför de som kan hjälpa. Jag minns hur OERHÖRT svårt det var att första gången ”visa mig svag” och be om hjälp. Att första gången visa mitt kaos. Att släppa den sansade och valtaliga ytan. Att be om hjälp!
    Stå på dig – om be om hjälp!
    Stor kram!

  41. Tack för ditt svar Anna! du har så rätt i att det handlar om att släppa taget, eller släppa masken eller vad det nu är. Att sluta visa upp en fasad, våga säga som det är. Vissa av dem jag umgås med vet inte ens att jag mår dåligt, tyvärr har jag nog blivit rätt bra på att få allt att se bra ut… Igår hade jag min sämsta dag på länge, men sent på kvällen bestämde jag mig för att det är dax att jag söker hjälp. Jag hade nästan tänkt strunta i det, men igår så insåg jag att min sambo och mina fina ungar förtjänar en bättre fungerande sambo/mamma som orkar med livet. Så för deras skull så måste jag försöka hitta rätt hjälp! Tack igen för ditt svar, sköt om dig och kram från mig // H.

  42. Hej igen Hannapanna.
    Vad bra att det kom nåt bra av din dåliga dag.
    Jag känner ju så igen mig i hur du verkar fungera, så dina rader talar verkligen direkt till mitt hjärta.
    Att släppa den där spärren är jättesvårt, jag ska inte få det att låta som annat. Men när det väl är gjort så har du tagit det största klivet till ett bättre liv.
    Om, om, om du skulle känna att den terapeut, läkare eller vad det må vara, som du för första gången öppnar dig för inte lyssnar så STÅ PÅ DIG direkt där på plats. Om du känner att du inners inne håller på att tappa kontrollen så låt då allt släppa! Håll INTE tillbaka. Du är inte svag eller misslyckad för att du bryter ihop. Du är STARK om du ber om hjälp.
    Att för första gången gråta inför en annan människa var oerhört svårt för mig. Obeskrivligt svårt. Men när det väl var gjort så kände jag mig helt tvärt emot vad jag trodde jag skulle göra – jag kände mig stark och lättad. Kanske inte stark, men mindre svag i alla fall.

    Får jag fråga om du bor i en liten eller stor kommun?
    Det kanske inte har någon betydelse egentligen, utan det kanske bara var i mitt fall som det gjorde skillnad. Linköping (min hemstad) är tyvärr ökänt för dålig psykiatrisk vård, så när jag flyttade till den mindre orten Mjölby så var det som natt och dag. Men självklart finns det säkerligen större städer där psykvården fungerar bättre än i just Linköping.

    Stor kram till dig, och lycka till!

  43. Hej igen Anna och tack för ditt stöd, det betyder mycket ska du veta!

    Önskar ibland att jag kunde bryta ihop sådär fullständigt, men det har aldrig hänt. Vet inte om det är för att jag helt enkelt inte mår så dåligt eller om det är för att jag på något sätt håller tillbaka så mycket. Det känns lite som att eftersom jag själv alltid känt att jag inte hänger med och inte har nån koll på nåt så har det blivit bland det vikigaste i livet att visa alla andra att jag har koll på läget, ha superstädat hemma till exempel. Inuti är det ju alltid totalt kaos…och för att klara av enkla(ska det väl vara?) saker som at ha städat så kämpar jag som en tok och blir totalt utmattad och vill bara sova och gråta istället för att som i morrn, ha sambons pappa med sambo här på lunch. Men rent är det, fast varför och för vem?

    Jag tycker precis som du skriver att det är starkt att visa hur det är och inte tvärtom, det kanske är därför som det är så svårt att göra det? men jag ska verkligen försöka, för nu funkar det snart inte längre. Tack igen Anna!sköt om dig, kram/ Hanna

    jag räknar inte med att hitta rätt hjälp direkt,(tyvärr!för det borde alla kunna göra tycker jag), men jag tänker som så att jag ringer en vårdcentral o bokar tid där o får jag ingen hjälp där så får jag prova nästa. Jag bor i Stockholms Stad som ju är en stor kommun, jag antar att beroemde på i vilken stadsdel jag bor så tillhör ett specifikt ställe, så jag håller tummarna att dom är bra. Hoppas också lite på att de ska ta mig på allvar eftersom jag har barn som jag ska kunna ta hand om på ett bra sätt.

  44. oj, allt kom visst i lite konstig ordning…sista stycket ska vara överst!

  45. Hej Anna!

    Jag är 25år men känner mig som 9 år och idag har JAG UPPTÄCKT VAD DET ÄR FÖR FEL PÅ MIG! JAG HAR ADD!!!! Och jag är såååå glad att jag äntligen vet, jag vill bara skutta runt o krama o pussa på alla! men ändå inte. =|
    Idag på morgonen, efter ännu en sömnlös natt, full med ångest (som vanligt) så visar dem på tv 4, på det där morgonprogrammet om en kvinna som har skrivit en bok om just ADD för att hon själv har det.
    Allt hon sa, stämde in på mig!!
    Jag blev helt chockad.
    Tänkte ”VA men det är ju precis samma problem som jag har??!!!!”

    Sen jag har varit liten så har dem inte förstått sig på mina dåliga vanor, tills idag! för nu har jag faktiskt en förklaring till varför jag är som JAG ÄR!
    Nu förstår jag varför jag misslyckas med allt jag gör, nu förstår jag….
    Och kanske nu när man vet så blir det lite enklare att klara av saker o ting som skola och körkort och sånt för man förstår att man inte är misslyckad, utan man har ADD och får helt enkelt bara kämpa lite extra.

    Tänk hur många som måste ha det men dem vet inte om det, så som vi inte visste.. det är så synd.

    När jag va liten så skickade dem mig på psyk för att dem trodde jag hade adhd för mina dåliga vanor men bara för jag inte var hyperaktiv så fick jag ingen diagnos alls.
    Dem tyckte att jag var helt enkelt bara oansvarig av mig som 10åring.
    Sen jag har varit liten så har jag alltid varit väldigt tillbakadragen, haft insomningsproblem, ångest, VÄLDIGT svårt att passa tider, koncentrationssvårigheter, jämnt trött.
    och det känns som att det blir bara värre och värre ju äldre jag blir, ibland kunde jag få för mig att jag håller på att bli galen, psykiskt sjuk.
    Ibland när minsta fel händer så tappar jag kontrollen helt, har inget tålamod, känner mig hur agressiv som helst.. men men..

    Nu vet jag varför =D

    Tack för din text Anna,
    även om ADD är nåt som man kanske måste leva med livet ut, så känns det bra att man har fått en förklaring till varför och att det finns ändå andra som förstår o vet hur det känns.. och man är inte ensam om det längre..

    Puss o kram =)

  46. När jag läser Hannapannas text så tycker jag att det otroligt starkt av henne att hon orkar med sin familj och sina vänner oxo!
    Jag har knappt inga vänner idag för jag är alltid så rädd för att jag ska göra dem nåt fel bara för jag har inte den orken som vänskap kräver, så med tiden har jag bara klippt en efter en.. och det gör verkligen ont när jag tänker att verkligen har gått så långt..

    Jag tror att det bästa sättet att komma ur det här när man har familj och vänner, är genom att få förståelse.
    Jag tror att med ADD så är man extra känslig och har mycket lättare att bara ”skita i” för att inte hamna i det där kaoset för att man har försökt men ändå misslyckats till slut.

    Så det bästa är nog att få folk omkring en att förstå vad som känns jobbigt och att bara för att man inte orkar så betyder det inte att man inte vill utan det är tvärtom, man VILL FÖR MYCKET och det blir en slags kortslutning i hjärnan o kroppen.

  47. Fick min ADD-diagnos idag. Eftersom jag inte fick nån fakta om ADD, så kikar jag runt lite nu & hamnade här :)

    Det är så skönt att ha det svart på vitt, att jag inte är arbetsskygg & jävligt lat & överdriven, utan att det faktiskt beror på mitt funktionshinder :)

    Att få bekräftat att jag inte är ensam om att vara som jag är & ha de problem jag har, det är så underbart :)

    Trots diagnosen idag, så är jag dock lite osäker på den är rätt. min psykolog var själv lite osäker, så jag hoppas att hon har rätt nu.

    & Precis som Lienka är jag extremt trött.. Jämt… Jag är ensamstående med 2 barn, varav den äldsta är en tjurig tonåring & det känns som jag jämt har kaos i min hjärna & hemma. Får jag inte vila middag funkar jag inte ordentligt resten av dagen osv.

    Är väldigt glömsk när det gäller vissa bitar, men har tex ett bra sifferminne *S*

    Jag ser det inte som ett nederlag att jag har ett funktionshinder, tvärtom, jag är bara glad att veta vad det är för fel på mig :)

    Jag ser fram mot medicinering, inriktad KBT, hjälp att komma ut på arbetsmarknaden (efter att varit arbetslös i många år) & att kunna få ordning i min kaos-hjärna & därmed kunna bli en bättre mamma till mina barn :)

  48. Hej jag har ”hyperaktiva tendenser” men hamnar ändå inte i facket ADHD på grund av min historia :) Kände mig bara ‘tvungen’ att göra en rättelse.

  49. Hej anna..
    D va ett tag sen ja skrev nu, så ja tänke att d va kanske dags o svara, :) (tidig som man ä)

    jo i dagsläget mår ja sk-t bra!
    medicinen funkar som den ska, ja sover som ja ska o ja orkar att jobba 4 tim om dan utan att bli slutkörd i huvet..
    man ska inte dissa mediciner bara för att man inte vill äta en massa tabletter, ja hade oxå invändningar men efter att ha provat så rekomenderar ja starkt att prova iaf, d funkar ju inte för alla men d ä värt att testa.

    d känns inte längre som att gå genom halvfrusen sirap varje dag, vardagen börjar att få en struktur o aggressionerna får ja ta ut på jobbet där ja lyfter 25kg:s säckar m spannmål i 4 tim om dan.
    d bästa m jobbet ä att vi ä bara 3 anställda o vi ä lite udda allihop.. :) o min chef ä jättehygglig o går faktiskt att prata med..

    ja tror ja börjar få lite kontroll nu.. <3

  50. Helene:

    Precis som du beskriver kände ja mig oxå, särskilt d där m att folk tycker att man ä lat o arbetsskygg.

    Ja VILL jobba o tjäna egna pengar men d har aldrig funkat o ja har aldrig förstått varför o när man ska försöka förklara varför så går d inte för d ä ju inte de medvetna tankarna som styr, många ggr känns d som ja bara ä 2:e piloten i min egen hjärna..

  51. @Jennie. Hej hej! Nemas problemas med sena svar här inte. Här styr ju ADD en massa för oss som skriver och läser, så en liten fördröjning är fullt förståelig. ;)
    Det låter som att du har ett bra jobbb! Att inte ha så mycket (men BRA!) folk omkring sig, och att få möjlighet att avreagera sina aggressioner och så… det är ju toppen!
    Är det arbetsträning eller ”vanligt” jobb du har?

    Själv började jag på arbetsträning i november, och har hittills kört två timmar, två dagar per vecka. Men nu ska jag just öka på lite.
    Jag känner, som du, att jag har hamnat på en riktigt bra ställe! Allt som allt är det 11 anställda, men de är alla utspridda på många kvadrat så det är rätt tomt överallt ändå. Jag jobbar fysiskt med att flytta runt allt ifrån små enskilda papper till jättebuntar. Jag organiserar arkiv och lager. Så jag får också ta i, vilket känns skönt. Plus att jag jobbar själv i min vrå och lite då och då tittar någon in och pratar lite.

    Jag håller fullständigt med dig om att man inte ska dissa ADD-medicinen för att man inte brukar vilja äta piller. Jag fick höra en bra liknelse en gång för nåt år sedan. En kille på ‘mitt’ psyk sa att ”ADD-medicinen är som insulin för en diabetiker, och en diabetiker skulle väl aldrig tveka att tillsätta vad kroppen behöver?”.

    Ta hand om dig, även fortsättningsvis! :)

  52. Bra liknelse d där m add-medicinen o insulinet, klockren :)
    Mitt jobb ä ett ”vanligt” jobb där ja får lön av chefen o han får 65% i bidrag för mig fr försäkringskassan, (s.k. lönebidrag) eftersom ja ju inte ä riktigt ”normal” :)
    ska se till hösten om ja orkar lägga på nån timme per dag, målet ä att iaf nå upp till att jobba 75% nån gång i en förhoppnings inte för avlägsen framtid.

    Har ju inte gjort själva utredningen om ja faktiskt har add men psykologen tyckte att ja hade så uppenbara tecken på d så hon ville inte vänta m medicineringen tills utredningen va gjord eftersom d ä så lång väntetid..
    så nu äter ja 36mg concerta på morgonen tillsammans m 40mg citalopram för ångesten o 100mikrogram levaxin för sköldkörteln, efter 5 tim tar ja 10mg ritalina för att boosta på concertan på ef.m.

    tack anna för bloggen, visste inte att ”vi” va så många :)

  53. hej igen Anna!

    kände bara att jag ville skriva igen och berätta hur det gått för mig eftersom du verkligen stöttat mig i att söka hjälp. Jag bokade in ett möte med min sons psykolog på Bup, för hon finns tillgänglig för föräldrasamtal om man behöver. Jag berättade för henne om allt, hur jag mår och kämpar med allt och hon frågade en del och sa sen att det ju lät som att jag hade stora svårigheter att få vardagen att fungera och att jag skulle ringa till vuxenpsyk för att få en utredning. Jag blev så glad och lättad över att hon lyssnade på mig och att hon dessutom trodde att jag hade adhd. Dagen efter ringde jag psykiatriska mottagningen och jag fick ett toppenbra bemötande och förståelse. Så himla skönt! hon sa att jag hade goda chanser att få en utredning under våren eftersom jag har småbarn och hon tyckte att det lät som adhd. Det känns så bra att ha tagit steget! jag har också lovat mig själv att det är dax att vara ärlig och sluta ljuga och säag att allt är bra när folk frågar. Stort leende och ”tac, det är bra!”. Hallå, varöfr säger jag så? jag går ju för faan runt med ett huve som snart sprängs av alla tankar som trängs och en treåring med adhd och autism och sen en bebis. Ingenting är lätt!jag är lycklig och tacksam över mina vackra och underbara barn, skulle inte vilja ha andra barn, men det är komplicerat med det mesta. Att ljuga om hur bra allt är gör ju inte precis livet lättare. Jag längtar så mycket tills jag får komma och träffa en psykolog, snart kanske saker och ting börjar falla på plats! kram från mig // Hanna

  54. Hej!
    Jag vill vara annonym här på din blogg. Men jag är en tjej på 22år, fick min diagnos när jag gick i 7an, då hade jag den i handen, så utredningen började några år tidigare. Min diagnos är ADHD hypo-aktiv (underaktiv). Jag hade en lärare som försökte på stå att min diagnos skulle ändras till ADD, vilken mina föräldrar ansåg var helt fel. jag förstod inte skillnaden för. Men för minder än ett halvårsedan så var jag på en föreläsning ”Flickor med adhd” som Maria Andesson höll (villket jag måste rekomendera alla till att lyssna på. besök hennes hemsida för mer info http://www.maria-andersson.se) Där spalltade hon upp ADHD vs ADD, där jag inte kunde sätta mig i något fack! jag var värkligen en god blandning av dem båda, då jag förstod min diagnos ordentligt för första gången!
    Jag gick in & googlade på ”vuxna med adhd/add” nu, för att få veta lite mer om mig själv, igen. Då jag känner mig så ”svart” o trött & ingen glädje alls. o min agresivitet gå alltid ut på min stackars mamma!

    så tack så jätte mycket för att du bloggar om detta! funderar själv på att starta en blogg när jag har varigt o läst din & förstått hur viktigt det är att dela med sig!

    mvh
    annonym tacksam 22åring

  55. @anonym. Hej och tack för din kommentar! Jag startade min blogg när jag fick min diagnos och det har hjälpt mig oerhört mycket. Dels för att förstå mig själv (genom kontakterna jag här fått med andra i liknande situationer), och genom att kunna dela med mig till andra som kanske också känner sig ensamma och förvirrade. Jag har genomgått år av depression, tvångstankar och annat som gjort livet jobbigt, och slutligen fick jag diagnosen add. Det känns skönt att mina år av mörker och elände kan hjälpa andra att se att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Visst är det en evig utmaning att få livet och tillvaron att fungera på bästa sätt. Men det tror jag det är för de allra flesta. På ett eller annat vis.

    Det låter som att du skulle må bra av att prata med en samtalskontakt regelbundet; kanske varje vecka, för att få hjälp att hantera dina känslor av mörker och aggresivitet. Jag förstår att du själv lider av att din mamma får ta de värsta stötarna, och tyvärr är det ju ofta de man älskar som lider när vi själva inte kan finna glädjen i tillvaron och när vi inte kan hantera vår frustration.

    Jag rekommenderar att du tar upp detta med din läkare och ber om samtalskontakt. Det har gjort (och gör fortfarande) mycket för mig.

    Lycka till!
    //Anna

  56. Hej igen anna!
    tack för uppmärksamheten!
    Jag har fått en kurator jag ska träffa första gånge i mitt liv nu iveckan, håller tummen att han kan hjälpa mig på något sätt!

    TACK//Anonym!

  57. Hej Anna!
    Googlade vuxna med add och hittade hit. Vill bara tacka för att du öppnat den, var oerhört skönt att läsa vissa inlägg och få känna igen sig. Tröstande. Tack :)

  58. @annie. Tack för dina värmande ord! Att ha denna blogg har gett mig väldigt mycket i min förståelse av min diagnos. Först och främst att den gav mig en möjlighet att skriva av mig, och att komma i kontakt med andra i samma situation. Andra som själva haft diagnosen längre än jag. Det har även gett mig OERHÖRT mycket att så många läsare finner styrka och känner igen sig!
    Stor kram till dig.

  59. Hej Anna!

    Har i många år lidit av svåra depressioner,har bland annat gjort självmordsförsök 3 ggr.
    Men igår var jag hos en läkare på psyk som gjorde ett adhd test på mig, vi satt i två timmar och pratade.

    Han sa då till mig att jag kanske kan lida av ADD, eftersom ingenting i min vardag ngnsin har funkat bra,
    så nu står jag i kö för en ordentlig utredning, men fick oxå utskrivet concerta på 18mg.
    Jag äter redan citalopram 60 mg, och dessa ska jag fortsätta med.
    Ville bara höra hur det går för dig nu med din medicinering av concertan? ev, biverkningar eller så?

    Tack för en bra sida! Helena

  60. Hej Anna,

    Här är en till med ADD och även BPS!
    Mina mediciner funkar bra men har en del biverkningar och jag suger också på att komma ihåg eftermiddags dosen. Var i Östergötland bor du?

    Kram och ha en bra dag

  61. Hej!

    Jag heter Caroline och är 36 år. Jag har Add och as. Jag har ett arbete som boendestödjare och jag har aldrig haft något med varken soc, boendestöd eller försäkringskassan att göra. Har aldrig heller haft några hjälpmedel. Så livet går att leva helt fungerande trots en add diagnos. Har två söner . Den ena har en add diagnos och den andra har en adhd diagnos. Jag och deras pappa tar hand om dem utan stöd

  62. Hej där!

    Fick se länken till denna blogg då jag sökte om ADD….. Tycker att du har en mycket bra blogg & att du tar upp ämnet ADD…… Har suttit & läst nu i flera timmar (tappar koncentratioen hela tiden)för att jag har fått ett preliminärt svar om att jag har ADD….. Din blogg har fått mig att få upp ögonen för att veta vart jag ska vända mig för att söka hjälp & hur kan jag få hjälp i min vardag….

    TACK återigen till dig!!

    //Sara

  63. Hej
    Vet inte riktigt var jag ska börja men jag söker efter svar för att jag känner mig så annorlunda mot andra. Jag är snart 40 och mamma till 3 barn. De betyder allt för mig. Jag har ett jobb som jag klarar av ganska bra, men kan känna att så fort det blir för mycket på en gång, krav och så blir det kaos i hjärnan, jag har svårt för att strukturera upp vad som ska göras först och startar gärna många saker samtidigt och kan i slutändaen upptäcka att jag inte blivit färdig med det första jag började med etc. Jag älskar inredning och är superpedant kan inte sitta ner och koppla av förrän det är ordning överallt och det går inte för det hinns inte med. Har svårt att umgås i stora sammanhang fester och så, får en känsla av att ingen vill prata med mig för att jag är så oviktig, har till och med hänt att jag suttit på toaletten jätelänge för att få komma undan alla männiiskor. Tycker inte att något är kul mer än inredning då. Vill alltid vara själv och har inte många vänner kvar för att de missförstår mig hela tiden. jobbar som barnskötare men hade hellre läst till förskollärare men har ett handkapp och det förföljer mig. Matte jag kan inte läsa in matten och när jag säger det så får jag svar att det kan alla. Så fort jag ska tänka konkret så slår hjärna av ofrivilligt hjälp vad ska jag göra. är jätteduktig i språk och i skriftlig form och väldigt kreativ men kommer ju ingenstanns om jag inte läst matte. Konstigt nog så kommer jag ihåg alla siffror jag hör eller ser och födelsedagar kan jag hela släktens och alla runt omkring mig. Är konstant trött och ofta ledsen. Jag vet inte vart jag ska vända mig, är rädd för att bli betraktad som mindervärdig om jag söker hjälp. Och känner mig som en dålig mamma om jag skulle få en diagnos av något slag. Men jag känner att något är annorlunda med mig. Vad? Har jag sagt att jag glömmer saker hela tiden, ja nästan i a f.

    Tack för att jag fick skriva av mig
    // Lisa

  64. Hej allihop!

    Sitter här vid köksbordet en vanlig sketen tisdag..
    Är snart 50, man (?) och med hjälp av min älskade vän och hustru börjar jag förstå. Kanske har ADD. När jag läser alla inlägg känner jag igen mig överallt. Det ständiga kaoset, missbruk, självmordsförsök.. Allt stämmer så himla väl! Men vadå??? Jag har ju jobb, familj, hus, vänner, alltså ett ”svensson-liv”!? Jag är väl nästan frisk? Man blir ju expert på att hålla en snygg fasad,vara normal.
    Men nu har bubblan spruckit! Eller rättare sagt, M spräckte den. Började häromdagen visa mig, sida efter sida med text om Aspegers, ADHD,ADD.. Skit också! Hon har rätt, det är så här jag har det. Kaos i huvudet, kaos i huset, kaos i livet, och jag har aldrig fattat att det kan finnas hjälp att få. Trodde bara att jag led av dåliga karaktärsdrag, att jag helt enkelt är en rutten människa som det egentligen inte finns plats för i ett vanligt samhälle. Men nu känns det som om det finns hopp, jag är inte ENSAM. OCH min bästa vän och livskamrat är inte heller ensam.
    Jag har haft kontakt med psykiatrin och gått hos psykolog i nästan tre år efter att jag försökte ta livet av mig. Men inte ett knyst om att jag kunde ha någon mer ”störning” än depression. Men som sagt, man blir expert på att dölja sitt mörka liv. En väldigt snygg fasad, för MIG är det ju inga fel på, eller hur..??
    Kram Putte

  65. Hej Anna!
    Underbar blogg du har! Det är skönt att äntligen kunna läsa om ADD utan en massa ”konstiga” ord. :)

    Jag gick en utredning i maj i år. Skolpsykologen misstänkte att jag har ADD. Jag hann inte göra klart utredningen på grund av att jag flyttade. Jag har ringt till psyk nu och har tid i nästa vecka. Jag ska genomgå en neuropsykiatrisk utredning.
    Ju mer jag läser om ADD desto mer känner jag igen mig själv. Jag har under flera år känns mig lat, misslyckad och utanför utan att egentligen ha någon riktig anledning. Jag har hjälpt till med uppgifter hemma, jag ha gått i skolan och jag har haft vänner. Men på något sätt har jag ändå kännt att jag inte passat in.
    Utredningen jag gjorde i maj gav mig ingenting. Men nu har jag som sagt läst en del om ADD och börjar förstå varför jag har kännt som jag har gjort :) Jag hoppas att den nya utredningen kommer igång snabbt så jag kan få den hjälp jag behöver.

    Min pappa tipsade mig om din blogg :)

  66. Hej! Hittade din blogg av en slump, då jag söker på ADHD och ADD. Min 4-årige son är under utredning (vet ej vad det är!!), och min magkänsla säger att det är ”något” men BVC och fsk vill inte riktigt tro mig. Nu har jag börjat se likheter mellan mig och min son, och jag tror vi har ADD båda två! Hans pappa kan ha det också, och hans bror kan oxå ha ADHD. Hjälp! ;-) Det enda jag inte känner igen mig i är det där m skolgången, MEN jag klarade nog den tack vare att jag oftast ”gjorde på mitt eget sätt” (har svårt m instruktioner fr andra). Tog både studenten m G och har en universitetsexamen. Hur får man en diagnos som vuxen?! Var börjar man? I dagsläget går jag och min man hos psykolog på BVC men det handlar bara om hur vi ska hantera vår son. Tack än en gång för en bra blogg! Mvh, Majsan

  67. Hej bra sida att läsa.Fick diagonos vid 45.ADHD med bipolära drag.har provat stämmningsstabiliserande medicin och det blev bättre.men mitt problem är att komma igång,är så underaktiv så jag tror själv att jag har ADD.Provat flera olika centralstimulerande och det fungerar inte.Concerta blev jag trött på och ju högre dos ju tröttare blev jag sen när den gick ur kroppen så fick jag dödsångst.Tog lång tid för mig att förstå att det var medicinen som gav mig ångest.har provat Rithalin men det fungerar några timmar så ska jag hålla mig vaken så får jag fylla på hela dagen,resultat kan ej sova.Strattera var jättebra en månad sen så fungerade den inte utan jag blev som vanligt fast hatisk och misstänksam mot min omgivning och blev ovän med många.Till slut så slutade jag och hade dödsångest en månad sen så blev det bättre.Så känner att jag har blivit dioagnostiserad men inte blivit så stor förändring i mitt liv, fungerar väldigt dåligt.men dom värsta dumma saker jag gjort maniska perioder har lugnat sig.Sitter här och drömmer om att komma ut och jobba.Men vet ej vilken medicin jag ska ta.Känner mig även osäker på om läkarna har helt rätt på mina diagnoser undrar om jag går till en annan om jag får en annan diagnos??Nån som har något bra tips till en som kan sitta stilla på balkongen o dagdrömma i 7 timmar utan behov att röra sig??

  68. Hej jag hittade din blogg efter att ha letat efter just en ställe att få skriva av sig på.

    Jag är man och 46 år och har en son (16 år gammal) som tidigare i våras/vintras fick reda på att ha han ADD. När jag läste om diagnosen och alla symptom som finns så fattade jag att jag också har ADD. Jag gick till min husläkare och berättade om min son och om mina tankar och frågade om han kunde skicka en remiss så att jag också kunde få en utredning. Det var inga problem att få en sådan remiss. Nu har jag gjort hela utredningen och fått det klalagt att även jag har ADD. Det är något jag misstänkt ett tag, men när det nu är klart att det är på det här viset så känns det ändå så konstigt. Jag ÄR inte knäpp, men jag har gjort en del knäppa saker. Jag har separerat efter ett 18 år långt äktenskap. En av mina styvsöner har Asperger och jag har lätr mig väldigt mycket om neuropsykiatriska funktionshinder, dels pga min styvson men också pga att jag jobbat inom vården hela mitt yrkesverksamma liv. Först inom sjukvården och sedan 1998 inom psykiatrin. Numera jobbar jag som boendestödjare sedan 2005.

    Mina problem i livet har varit sådana att skolan sket sig när jag började på gymnasiet, grundskolan gick hyffsat, men när gymnasiet började orkade jag inte mer. Det tog fem år att fixa en tvåårig linje. Jag hoppade av, jobbade, skolkade och blev till slut färdig. Arbetslivet har i stort sett fungerat. Jag klarar dock inte av att jobba på en vårdavdelning så bra. När jag står där i en korridor så vet jag inte åt vilket håll jag ska gå och var jag ska börja. Jag har därför jobbat på nätterna i stor utsträckning och det har fungerat. (Jag visste dock inte varför jag inte fixade att jobba på en vårdavdelning, det var bara något jag inte klarade av helt enkelt) Så småningom halkade jag in i psyksvängen, som mentalskötare då alltså. Det passar mig som utmärkt, jag känner en stor sympati för människor med psykiska besvär. Antagligen pga att jag själv har ångestproblematik och depressioner emellanåt. Jag har dock själv aldrig varit i kontakt med psyk pga detta utan jag har gått till min husläkare och fått hjälp där. Med medecin och kurator i första hand. Men för något halvår sedan så märkte min arbetsgivare att jag mådde dåligt, mest pga att jobbet blev lidande och jag fick psykologhjälp via företagshälsovården. Detta samtidigt som jag gjorde min utredning, vilket har gjort att jag i dag mår bättre och har lite större förståelse för varför jag är som jag är.

    Jag har inte skrivit så mycket om hur min ADD har ställt till det för mig, det låter väl kanske som om att jag inte haft några problem i livet. Jag har säkert klarat mig bättre än många andra, mycket beroende på att jag haft bra vänner, och när jag var gift en bra fru som stöttade mig så länge hon orkade, ( hon är inte frisk själv så hon orkade inte med att stötta mig längre, vilket jag kan förstå så här efteråt.) Jag har haft ett missbruk av opiater, som började pga av en idrottskada. Jag har i dag en fungerande medecinering mot min värk, men är fortfarande beroende av opiater. Jag har också dragit på mig stora skulder, vilket gör att kronofogden drar pengar av min lön varje månad. Det får jag leva med och det är inget jag skyller på något eller någon annan för.

    De senaste två åren har varit tuffa för mig då jag som jag skrev separerade efter 18 år, kort däreftar gick min mamma bort och sedan fick min son sin diagnos och nu har jag fått detsamma. Trots detta känner jag mig optimistisk, mycket pga att jag har ett fast arbete med en arbetsgivare som stöttar mig. Jag har en hobby som fotbollsdomare sedan 26 år och jag har min son som betyder väldigt mycket för mig. Annars är jag ensam, jag dricker inte, röker inte och går aldrig på krogen. Jag trivs väldigt bra med att vara ensam och tycker att det är nästan jobbigt när någon vill ha med mig på något som jag inte själv hittat på. Jag skulle inte kalla mig för en ensamvarg, men inte långt ifrån. Att få diagnosen ADD har för mig varit positivt trots allt. Jag vet nu mer om varför jag är den person jag är och att jag faktiskt inte är som alla andra. Vilket inte stör mig ett dugg. I mitt arbete jobbar jag med att stötta personer med liknande problem. Det ger mig en stor tillfredsställelse.

  69. Hej Anna. Jag är 17 år och har ADD. Jag har vetat under hela min uppväxt att det varit något fel på mig, att jag inte tänker som alla andra, och även agerar som alla andra. Min skoltid var rena rama helvetet, när jag gick i 8:an blev jag så deprimerad att jag knappt kunde ta mig ur sängen, jag bara sov & sov, och på helgerna söp jag mig dyngrak för att försöka släppa ångesten, för att det var så mycket lättare socialt då. På festerna. Jag blev sjukskriven, och sedan skulle jag börja 9:an . Men det gick bara inte. Så är just nu fortfarande sjukskriven. Och har sådan ångest över det här, att inte kunna när jag vet att jag kan. Att alltid känna sig så värdelös.
    Är så rädd när jag tänker framåt, på framtiden. Jag vill ju så mycket, det vill jag verkligen. Men när jag väl börjat något så tar det bara stopp. Och jag sårar min mamma, så mycket hon har fått stått ut med. Fyllor, dödslängtan & flera veckors isolering i mitt rum i källaren. Det tär på henne, det gör det. Vill bara känna mig normal, att kunna vara en glad tonåring som är sugen & nyfiken på livet. Att kunna bli kär & skaffa hus och volvo. Men allt det känns så omöjligt. Ens kompisar förstår inte varför man kliver undan ibland, isolerar sig. Även om man försökt förklara för dom. Men det är bara att fortsätta kämpa, för man vet att det finns andra där ute som har det lika förjäkligt som en annan har. I höst så ska bup öppna en grupp för tjejer som har ADD, där vi kan prata med varann om sjukdomen & hur svårt det är i vardagen. Och först var jag lite skeptisk åt det, men nu tycker jag att det är en jättebra idé. För jag tror att vi behöver prata om det, att få höra andras vardagar ur olika perspektiv. Även om vi alla lider av samma sak.

    - Du fick nyss reda på att du hade ADD, du har inte känt på dig det sen du var liten? Om du nu väntade med en utredning medtanke på att du nyss fått diagnosen.

    Kram Sara.

  70. - Såg nu när jag kollade mellan kommentarerna att det är mest lite äldre som skrivit av sig om sin ADD.

    Såg att det är många som har kämpat sig genom livet till där dom är idag. Och dom flesta har klarat sig ganska bra med livet i behåll.

    Det ger en som är så ung fast med samma tillstånd hopp, Att man kan få det att funka, genom att stå ut, Kommer verkligen inte att bli åka av på en räkmacka om man säger så.

    sköt om er :)

  71. Hej!
    Jag undrar om det är någon av er vuxna som har hamnat i sexmissbruk och relationsmissbruk som en följd av ADD? Jag har inte utrett mig för ADD men känner igen mig på nästan alla punkter ni skriver om och många av de jag varit otrogen med har själv eller har barn med olika diagnoser adhd,autism asberger. Så jag undrar om det kan ha några kopplingar till ADD?
    Diffan

  72. Hej Anna, det är skönta att höra att man inte är ensam. Måste säg att det joobbigatse med add är att folk som inte har det kan alldrig förstå hur jobbigt det är att leva med.

  73. Hej!

    Jag vill kommentera ett faktafel i din text.

    Personer med diagnosen ADD är inte överrepresenterade inom brottslighet. Det är endast personer med ADHD (med hyperaktivitet/impulsivitet) som är det. Personer med ADD är snarare underrepresenterade eftersom dom vill vara andra till lags.

    Ett av många problem som uppstår när ADD enligt DSM 4 heter ADHD…

  74. Äntligen en sida för oss vuxna med ADD! All info på nätet har bara varit om barn med ADHD, vilket inte har gett mig nåt.
    Så, TACK Anna och alla som kommenterat i hennes blogg!

    Nu har jag läst igenom alla inlägg, det tog sin lilla tid… men nu känner jag att jag kan skriva lite om mig också, det är så många inlägg jag känner igen mig i och tänker ”ja men så är ju jag också, det har jag inte tänkt på”. Och när jag läser om missbruksproblem, självskadebeteende (som en följd av depression), problem att hålla kvar ett jobb, relationsproblem (har innan 31 års ålder bara haft korta förhållanden, de flesta var bara på endast ett par veckor) etc.

    När jag fick min diagnos (2011) skrev jag ett öppet brev till min familj och mina vänner på Facebook. Eftersom jag har många vänner utomlands skrev jag på engelska. Jag tänkte kopiera in det längre ned i mitt inlägg, ursäkta att det är på engelska, men jag tror ändå att det finns människor här som kommer känna igen sig i min text. Kanske blir de även inspirerade att ”komma ut” och få förståelse från omgivningen.

    Sedan mitt ”uttalande” skrevs har jag gått igenom ett antal mediciner där Concerta gjorde mig jättekonstig, främst humörmässigt, och som nu Strattera i kombination med Volta. Jag har hittills inte känt någon förbättring alls, min läkare höjer ständigt dosen och nu mår jag bara väldigt illa av Stratteran (vilket var hur jag hittade hit ikväll – googlade på ADD och illamående av Strattera tror jag).
    Jag vill inte ha fler kemikalier nu. Jag vill kunna lösa det med naturläkemedel. Läste i en kommentar om gluten, jag tror att jag har testat mig mot det (har nog testat mig för allt) men läkarna säger att mina samtliga värden ”inte kunde vara bättre”. Vilket alla i min närhet tycker är konstigt med tanke på min kost. Jag lever i princip på rostat bröd med ost och chokladdryck. Å andra sidan har min ena kusin diagnosen ADHD så hur jag är beror nog snarare på genetik…
    Tilläggas ska att jag har haft en bra barndom utan trauman eller så, det har dock varit fruktansvärt jobbigt under hela mitt liv då jag känt mig utanför och bara gjort saker fel så jag har fått mycket kritik som ”det kan du visst göra, kan de så kan du” och ”det är ju bara att göra, det tar bara två minuter, varför gör du det så svårt för dig?”. Mina föräldrar har inte haft en tanke på psykiska sjukdomar, sånt var liksom tabu. Min bästa vän som jag hade under en tid fick diagnosen borderline och min far ville då att jag skulle sluta umgås med henne för att hon var ”dum i huvudet”. Jag hade lite senare under ett par års tid ingen kontakt med min far, vilket jag bara tyckte var skönt. En person mindre som klagade på mig, som utsatte mig för konflikter. Idag har vi kontakt igen men jag har flyttat ifrån min gamla hemstad för att slippa ha regelbunden kontakt med personer från mitt ”förflutna”.
    Innan jag börjar skriva en hel bok här avslutar jag med att klistra in vad jag skrev på Facebook. Hoppas det kan hjälpa eller inspirera någon.

    ”I’ve decided to tell my family and friends that I am likely to have ADD.

    After some tests, my new doctors wants to diagnose me. This will explain a lot of my behaviour. I tell you this because I want you to understand that some things that are hard for me to do is not because I’m lazy or uninterested, my mind just works a little different because of my ADD.

    For most of you here, the main thing that applies is my ability to respond to longer emails. If you write to me and I see in my head that I need to respond with a longer email back, I may not reply at all. Things like this are better to talk to me about IRL or on MSN so that I will have one thing to focus on at a time.

    I’m soon 32 years of age and have been to doctors since I was a teen. Most have been clueless and just brought me more frustration and angst, not to mention all the pills that they’ve described, just to ”try if it helps”. So stupid.

    Right now I’m trying to get off my current medicine (Cymbalta) and in a couple of weeks I’m gonna be free. I’ve decided to wait with the new ADD medication since my boyfriend will be moving in with me very soon and he knows me well enough to handle my ”downs”. I’m so grateful for having him in my life, he’s honestly the best thing that has ever happened to me.

    So… some symptoms that you might recognise me in:
    - I can’t get things done ”all the way”. For example, initially I like taking photos but I never get them finished. It’s a huge project for me. This is why I don’t take any pictures at all now. It gets me frustrated at myself and I hate when people are asking for the pictures adding even more pressure.
    - I rather stay home than going to a party. Also a huge thing for me. In my mind I see all the steps that I need to take to get this done, like taking a shower, picking clothes, putting makeup on, planning trams there and home etc. Normal things for most people becomes an issue for me. It’s not that I don’t like spending time with my friends, it’s just more convenient to stay home and not having to think about it all.
    - Being late for meetings. I don’t know why, apparently always being five minutes late to work etc is a symptom.
    - Not being able to concentrate. I can’t watch a movie or read a book. My mind is someplace else. If I watch like a Youtube video I always need to play Solitaire meanwhile. It’s like meditation; I play Solitaire on ”autopilot” which helps me focus on the video. When it comes to books I can’t do that. I love books and I used to buy a lot of books that I wanted to read but most of them I haven’t read and since I realized I will never manage to read them I stopped buying books. My psychiatrist says that with medicine I’ll be able to read again, which is the main reason why I might start with the medication later on.
    - I don’t pay attention to what you’re saying. My mind is someplace else. I often say ”yes… uhu…yeah…” but in reality I don’t hear what you are talking about. I live in my own world.
    - I have an extremely bad memory. Most of you know this. You tell me something and then I say ”really!?” when you tell me the same thing a week later. This is probably mostly because I didn’t really listen in the first place but I also know that things I learned when I was younger I no longer know. Like, if I read a book (yes I managed to read quite a lot of books when I was a teen, but that was only because I had no internet at home and therefor could spend a day reading a chapter, it was easier to focus then) then I could read the book and not realize until the end that I’d actually read that book before… Same thing with movies.
    - Moving and changing jobs often. Restless behaviour is a symptom.
    - Depression. Also a symptom of ADD apparently.

    I could probably go on with the list… and some things I don’t want to write this public. Anyway, the reason for this note to you all here is that I don’t want you to think that I’m stupid because of these things that I have a hard time dealing with, but see it as something that I’m aware of but just can’t help. My mind is working in strange ways sometimes. And to not take it personal if I don’t reply to your email or remember what you said to me.

    Last: I’m extremely grateful for having the friends that I have. Most of you have mental things of your own to deal with and that’s why I guess we understand each other pretty good, or at least accept each other for being different. I may not be alive if it weren’t for you. I am lousy at staying in touch, calling and such, but you don’t give up on me and that’s what I need. So Thank You.

    Oh. I almost forgot to thank my mom for coming up with ADD as a potential diagnose. I read about ADHD on Wikipedia and didn’t really think it applied to me but when digging deeper I guess it makes sense. If anyone knows me from my youth it’s her.

    Feel free to comment on this note. I can reply to questions or if you just want to say ”this isn’t my impression of you at all” or ”I have it too!” or whatever. Would be nice to see if people read all of this.”

  75. Tack för att denna sida finns!

    Är 39 år och man. Har nyligen fått diagnosen Add. Känner igen mig så väl i allt som skrivs, skönt att jag inte är ensam! Men jag har varit väldigt ensam ska jag säga. Har aldrig blivit förstådd av familjen och har alltid kännt att ngt är fel. Nu förstår jag och min familj varför jag mått och betätt mig som jag gjort. Det tog bara fyrtio år:-)

  76. Vad skönt att du nu vet vad det är som gjort att du känt dig ensam och oförstådd. Jag hoppas du kommer må allt bättre för var dag som kommer!

  77. Hej. Fyller snart 30 och fick min diagnos för ca 3 år sen. Har gått på både ritalin och concerta men det ända som hände va att jag blev lite piggare i 2-3 timmar och hade ingen som helst aptit. Min skolgång gick inge vidare, hoppade av efter 1 år på IV, hade lite olika praktiker, vid 22 år så flytta jag te luleå och börja på folkhögskola, ja i början på 3:året så hoppade jag av för att jag fick panik av allt läsande av böcker + uppsatser. Började på svetskurs, gick ca 6 månader sen hoppade jag av. Så jag har vart arbetslös rätt länge och har inte lyckats med nånting. Har nu en praktik inom snickeri på ett litet ställe med 2 andra. Trivs hur bra som helst MEN med allt slipande, putsande och limmande så är inte allt perfekt, vart där i 6 månader nu. Det är ganska jobbigt nu för jag måste vara mer självständig ta egna initiativ. Där kommer problemet. Chefen vet om min ADD och förstår läget. Men ändå händer det att man gör så löjliga misstag och får hjärnsläpp efter hjärnsläpp så jag nästan skäms. Och felen syns och märks så ibland tänker jag att ”Chefen måste ju tro att jag har IQ 50 eller nåt” Jag undrar om andra med ADD klarar av sitt jobb? kanske får liknande hjärnsläpp som jag? Beror det la på va det är för jobb iofs. Skulle ha fått en prov anställning för första gången i mitt liv så jag va rätt glad men det blev inte så, pga mina problem. Jag känner mig så jävla trög och efterbliven när jag är där. Det är jätte svårt att få jobb i luleå utan utbilning och känns som detta jobbet är min sista chans men funderar nu på att kanske leta efter nåt som är mindre krävande för hjärnan. Skulle vilja veta om nån annan har liknande problem för det känns som jag är den ende i världen…allt har bara gått neråt sen jag hoppade av gymnasiet och undrar varje dag hur detta kommer sluta. Innerst inne mår jag skit och skulle helst inte vilja ha detta livet men jag visar det inte för nån. Går inte på nån medicin för deppresion för det hjälpte inte mig på nåt sätt senast. Deppresionen är det minsta problemet för mig nu. Vet inte vad jag ska göra..

    /David

  78. Hej!
    Jag har troligen add ska inte dra hela min historia med psykiatrin den är lång och traslig. Jag undrar lite om medicin, jag har varit tystlåten under hela min uppväxt inte friviligt har gjort några försök att bli mer pratsam men det går inte, jag har helt enkelt inget att stå på skjuta ifrån på. Blir oerhört lätt sårad oftast. Jag undrar om jag får rätt medicin att det skulle hjälpa mig på den biten? Jag har varit mycket deprimerad sissta åren.

    Väldigt tacksam för lite information

  79. Googla Cannabis och ADD, om du inte vill trycka i dig en massa kemikalier varje dag så rekommenderar jag detta. MEN om det finns schizofreni i släkten så bör man förstås undvika CB eftersom man själv har det i generna så att säga och det kan förvärras. CB fungerar för mig och för min ADD och depressioner. Annars är det la Concerta eller Ritalin som gäller för att få mer fokus och piggare i knoppen.

  80. Hej. Jag undrar hur det fungerar för er på jobb sidan? Jag har aldrig lyckats hålla varken jobb eller praktik. Alltid fått höra att jag är för lat eller att jag inte vill tillräckligt. Skaffade en praktik där jag jobbar med djur (älskar djur) men inte ens där kan jag förmå mig att gå varje dag. Samma med tvätt, mat, ja allting. Ibland så går det bara inte. Jag är 20 år. Min mamma är lärare (jobbat som special-lärare). Hon tyckte att jag skulle utreda mig för ADD även min sambo, Nu står jag i kö (i en evighet). Det började visa sig kraftig, alltså förstörde min vardag när jag flyttade hemifrån för 3 år sen. Jag känner mig så onormal. Jag vill bara kunna ha ett jobb jag klarar av. Min största mardröm är att aldrig kunna ha ett jobb. Har ni några tips? Jag har försökt med allt, träning, äta nyttigt (för att bli piggare) men inget hjälper. Det är som att min hjärna (inte jag får jag för mig) bara säger nej och jag kan inte göra något åt det. Min mamma, mormor visar starka indikationer på ADHD och min moster på ADD. Mamma har sagt många gånger att hon har kanske ADHD men hon har levt med det så länge och lärt sig. Men hon har den ”bra” sida, det vill säga superwomen vilket gör det ännu jobbigare för jag vill också kunna vara så. Jag känner mig bara som ett psykfall och lat utan någon energi. Angående kommentarer över. Jag har testat gräs. Men jag måde bara dåligt av det (väldigt konstigt då det motverkar illamående). Men för mig så kände jag inget ”rus”/lugn. Jag mådde bara illa. Har aldrig testat något förutom atarax (ångestdämpande) när jag var deprimerad så fick jag det utrskrivet men slutade ganska snabbt då det var underbart. Eftersom jag alltid går på högspänd/oro så kunde jag för en gångs skull varva ner. Men är eskapist och var 16 vilket jag visste att jag skulle sluta bearbeta att hitta lugn själv och förlita mig på atarax. (har fortfarande inte hittat ett sätt att varva ner). Nu blev det väldigt långt och snurrit. Men ni som fått hjälp, hur har det hjälpt er i vardagen? Samt hur har det funkat med jobb?

    /N

  81. Vi är ganska lika. Jag har vart på min Praktik i snart 1år med en förstående chef, men det är fortfarande jobbigt, jag va tvungen att få mindre timmar ( ca 6h om dan) och då kunde jag stå ut. Dom andra jag har haft har inte varat i mer än kanske 4-5 månader innan jag börjar skolka osv. Händer även nu att jag kan sjukanmäla mig bara för att jag inte orkar dra dit. Är du säker på att gräset va bra? Om du bara testat en gång så kan det va värt att prova nån gång till, för vissa kommer ruset efter några ggr och prova en annan sort från en säker källa. CB passar ju inte alla. Det finns gräs som är totalt värdelöst och orsakar bara problem pga att nån idiot har mixat med skiten. Jag är 30 och har ingen tur nånstans när det gäller jobb eller skola. Har själv försökt komma igång med träning osv men lägger nert nästan direkt, jag är oxå väldigt lat ibland, eller ja, ganska väldigt ofta måste jag säga. Det känns totalt skit, va deppig ofta innan jag fick kontakt med cb, för inga andra ”mediciner” hjälpte..

  82. Härligt att det hjälper lite i alla fall. Har testat flera gånger men det blir samma sak förutom första gångerna, kände inget. Sen var det även starkt men mådde bara illa av det. Är väldigt rädd att medicinerna för ADD inte heller ska hjälpa. Vet inte vad jag ska ta mig till då. Har testat KBT men det hjälper inte heller, går fortfarnde hos psykolog. Jag hoppas mediciner i samband med KBT behandling fungerar. Orkar inte att det ska vara så här. Aldrig kunna stå på egna ben, aldrig kunna ha ett jobb, tvätta, laga mat. Bara ibland. När man har ett jobb med lön fungerar det inte att komma varannan eller när man orkar. Jag känner mig som ett barn. Gick inte till min praktik idag vilket får mig att må ännu sämre. Men när jag varit där under dagen mår jag inte direkt heller bra då jag vet att det bara är praktik och känner mig fortfarande som en skitunge som aldrig klarar av ett jobb. Men min psykolog har skickat in en remiss för utredning av ADD så får se hur lång väntetiden är och hur allt blir. Jag hoppas verkligen det händer något och att jag får hjälp så jag klarar av att ta hand om min vardag.

  83. Majja hjälper inte heller på mig, mår bara illa. Har testat många gånger med samma resultat. Då funkar alkohol, speed och xtc bättre (har ingen beroendepersonlighet så det blir ganska sällan dock).
    Jag har ett deltidsjobb nu, haft det i två år inkl ett års heltidspraktik. Det funkar rätt bra. Det är skitjobbigt att orka dit men jag ställer in mig på automatik och försöker att inte tänka så mycket på hur trött jag är, jag bara gör det, sen piggnar jag till på jobbet och adrenalinet får mig att hålla humöret uppe hela dagen (stressigt jobb). På väg hem slappnar jag av och blir skittrött. Jag jobbar varierande arbetstider, ibland börjar jag kl 06, ibland 08, ibland 12, ibland 16… det gör att ingen dag ser lika ut och det funkar på mig då jag inte klarar av rutiner.
    Har känt mig som en försökskanin med mediciner men inget har hjälpt, det har varit som sockerpiller, allt utom Concerta som jag i stället blev helt knäpp på med humörsvängningar, jag blev inte mig själv nånstans. Slutade med terapi och mediciner tvärt för det gjorde mig ingenting. Tänker att folk får helt enkelt acceptera mig för den jag är men jag kommer alltid att känna mig deprimerad och ”avstängd” från denna värld. Känner mig inte hemma nånstans och inte glad för nånting. Klart jag kan bli glad av presenter och såna saker men på ett djupare plan går det inte, allt känns hopplöst. Jag har inga hobbies och jag orkar ingenting, inte ens sex med min förstående sambo. Sitter mest vid datorn och surfar omkring. Har jag tråkigt sover jag en stund.
    Är 33 och fick min diagnos för nåt drygt år sedan, gått hos psyk sen tonåren. Skulle vilja testa hypnos men har inte hittat nån som gör sånt utanför Stockholm.

  84. Har du otur så kan det ta minst 1 år. Tog mig 1 år ungefär innan jag fick min diagnos, det va för kanske 4 år sen nu. Det absolut värsta är att jag kan vara väldigt trög och jävligt dum ibland, mest på arbetsplatser. Ibland kan det va hur simpla grejer som helst, det är pinsamt när det händer som fan. Bara såna grejer kan få mig att stanna hemma nästa dag för jag vill inte göra bort mig…Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig. Jag har gått omkring i snart 10 år utan jobb, bara gått på olika utbildningar och failat. 3:e året på Folkhögskolan, mer arbete, läsning, uppsatser osv, fick panik efter 2 månader och hoppade av…känns som man bara vill försvinna och födas på nytt med en ny hjärna :/

  85. Röker eller snusar ni i vanliga fall? Om inte så kan det va nikotinet som gör att ni mår illa. Prova att röka rent.

  86. Nej jag röker inte. Tänkte också så, så jag har bara rökt rent de senaste gångerna jag testat. En natt hängde jag över toastolen och spydde hela natten (hos en kompis), lagom kul. Efter det ger jag fan i att röra skiten.

  87. Men shit, ända gången jag har spytt av CB är när jag vart full. Aldrig hört att nån har mått illa o spytt av att bara röka CB. Alla är vi olika. Har du provat att äta det? Asså baka spacecake? Det går att använda gräs som Té oxå om man vill prova det istället. då slipper man ju allt skit som finns i rullpapper

  88. Jag feströkte lite i tonåren så det är inte papperet jag spyr av. Det är helt enkelt plantan jag inte pallar. De flesta brukar säga att majja och LSD är de mest harmlösa drogerna men för mig är det tvärtom. Typiskt min hjärna, den är tvärtom på det mesta känns det som.

  89. Jag har idag varit på mitt första möte om att jag ska få denna diagonos

  90. Do you mind if I quote a couple of your posts as long as I provide credit and sources back to your webpage?
    My website is in the exact same niche as yours and my visitors would certainly benefit from a lot of the information you present here.
    Please let me know if this okay with you. Appreciate it!

  91. “Vuxen med ADD / ADHD AddAnna” ended up being a superb blog post, cannot help but wait to
    go through even more of ur posts. Time to waste a little time on the net lmao.
    I appreciate it ,Brigitte

  92. Hi to all, the contents present at this site are
    in fact remarkable for people experience, well, keep up the
    good work fellows.

  93. Having read this I thought it was very enlightening. I
    appreciate you finding the time and effort to put this content together.

    I once again find myself spending way too much time both reading and
    posting comments. But so what, it was still worthwhile!

  94. Vad intressant det är att läsa vad alla har för erfarenheter om ADD. Jag själv ska börja med utredning denna denna vår och är lite nervös men ändå lättad av vad jag läst här. Mycket som jag erinrar vad jag genomlevt själv. Jag klarade av skolan med goda betyg men det gick i skov, grundskolan 1-6 gick utmärkt, 7-9 blev ett vad ska man kalla aniklimax, gymnasiet gick jag ut med relativt goda studieresultat med Vg i snitt. Sedan Hakade jag på akademiska världen vilket gick sådär, då min motor gick på tomgång, jag har ca 6 år av akademiska poäng från två olika program och 1½ från komvux. inget av detta blev avslutat men ett väldans massa HP och goda ämneskunskaper. Har inte haft ett enda fast arbete under mina 30 levnadsår och nu när jag läst runt och prövat olika test så stämmer det mesta in på mig. Det teroretiska fick jag behålla men motoriska som att knyta skor, lära mig simma cykla. klättra i träd allt detta tog mig flera åre längre än ”normala” indivier. Tack för alla som skriver så bra och berättar om sina upplevelser.

  95. continuously i used to read smaller content that as well clear their motive,
    and that is also happening with this piece of writing which I
    am reading now.

  96. jag är 50 år har fick diagnosen för 7 år sedan adhd,bipolär och andra beteende problem och jag förstör för de närmast omkring mig… dels mitt förhållande.
    Finns det andra som känner igen sig i detta problem, så skriv och ge mig tips eller…vad som helst..

    Kalle umeå

  97. Quality content is the key to attract the viewers to pay a visit the site, that’s what this web page is providing.

  98. Hello, i think that i saw you visited my blog thus i came to “return
    the favor”.I’m attempting to find things to enhance my site!I suppose its ok to use some of your ideas!!

  99. Have you ever considered publishing an ebook or guest authoring on other sites?

    I have a blog centered on the same information you discuss and would really like to have you share some stories/information.
    I know my audience would value your work. If you are even remotely interested,
    feel free to send me an e-mail.

  100. It’s going to be end of mine day, however before finish I am reading this great post to increase my know-how.

  101. Jag fick min ADD diagnos när jag var 14, är nu 23, Jag har aldrig haft några psykiska problem med personlighetsförändringar eller något av det du skrivit förutom koncentrationssvårigheter och svårt att planera.. Idag finns det inte ett enda spår som pekar mot att jag har den diagnosen.

  102. Insurance Coverage: Umbrella Post Category
    It’s possible you observed an advert on Television and resolved to consider for the No Exam daily life payday loans coverage they have been touting. Maybe your spouse’s
    workplace extended an provide of protection to you. It’s possible you are element of an business that was giving a life insurance plan policy, or bought a flyer in the mail, or 1 of the quite a few ”basic” techniques daily life insurance plan is marketed these times.
    Luxury autos routinely price a large amount more to secure just for the reason that they price additional, as well as the quite actuality that most coverage organizations give thing to consider to these rapidly cars and trucks normally at risk from wrecks.
    Some perfectly-known insurance policies rates * When everyday living presents you a hundred motives to cry, existing existence that you’ve got a thousand
    triggers to smile. * Our lives generally are not made a decision by what happens to us but by how we
    react to what comes about, not by what lifetime delivers
    to us, on the other hand by the mindset we convey to existence.
    A optimistic mind-set triggers a collection response of favourable ideas, occasions, and outcomes.
    It is a catalyst, a spark that produces remarkable outcomes
    * Existence is not value dwelling, right until it
    is lived for someone else. * With the deficiency of No cost Alternate Vouchers, tons of of 1000′s of workers will now be pressured to choose on between their employers’
    unaffordable coverage or likely without perfectly staying treatment.

    The on line payment administration software package is now attained and used by
    enterprises and companies of various sizes. The
    commission similar stories are now created inside
    of minutes and the details loading adaptability and the limitless improved configuration of product sales program served a ton.

    So what’s the issue telling our story? Initially, people purchase for their reason, not the brokers explanations, not even their firm’s factors.
    Second, most companies’ presentations audio the exact to the prospect, and when they audio the identical, the agent just results in being a different agent to the prospect, and then to the prospect, low value turns into the analyzing aspect in acquiring the company.
    The remedy: Brokers should master what motivates people to get. They have to grasp the competencies necessary to assist prospects become relaxed sharing difficulties, and they need to find out to identify the prospects’ amount of commitment to resolve these troubles right before they commence to
    supply their answers.
    This insuring agreement affords protection to the publicly traded Insured entity only for it personal legal responsibility and is ordinarily limited to coverage for securities-associated claims.
    ”Securities Claims” is a coverage-outlined expression,
    encompassing only promises arising from the Insured entity’s very own securities. Privately held providers and businesses are afforded substantively distinct protection below this insuring settlement.
    D&O policies’ definitions and other corresponding provisions and exclusions range, and should be carefully evaluated to establish regardless of whether they encompass casual investigations from the time a
    subpoena is been given, or from the time an Insured human being is identified in producing as a individual towards whom fees
    may be filed.

  103. Hej Anna!
    Hittade precis in till dig och här kommer jag kika in ofta.
    Jag fick min add diagnos när jag var 19, är nu 22. För mig började problemen när jag gick i femte klass och alla trodde mest att jag var deprimerad. Jag var borta från skolan i perioder och när jag väl tog mig till skolan så var jag helt slut efteråt och vart hemma flera dagar.
    Gick på bup där jag inte fick någon hjälp alls, dom sa till min mamma att jag var lat och bortskämd.
    Det var först i nionde klass en speciallärare frågade om hon fick skicka in en förfrågan då hon trodde att jag kunde ha add.
    Det här har gjort att jag missat hela min skolgång utan några betyg.
    När jag fick min diagnos gick jag på gymnasiet och fick lov att sluta då dom inte hade resurser till att hjälpa mig.
    Jag jobbar nu extra i butik. Vissa perioder märker jag knappt av min diagnos och vissa perioder kan jag knappt gå utanför dörren.
    Tar inga mediciner just nu då jag rasade i vikt av concerta och fick hjärtklappning, blev yr och skakig av ritalin.

    Känns alltid skönt att höra andras erfarenheter och historier av add och att veta att man inte är ensam. :)

  104. Hej superintressant att få läsa detta…
    Jag har haft väldigt svårt med allt i livet..har hoppat tre olika utbildningar efter gymnasiet..just nu pågår min utredning o hoppas på det bästa..tack alla för att ni dela med er era erfarenheter om ADD.
    Hälsningar K

  105. Jag var 40 när jag fick diagnosen ADD. Har ätit Comcerta i drygt 6 månader, 72 mg. Jag har funkat bra i vardagen på ett vanligt jobb jag haft i tio år, men inte kunnat koncentrera mig på studier parallellt med jobbet. Med Concerta kan jag (även om ämnet är tråkigt) plugga 3 timmar rakt upp och ner utan att behöva titta lite på tv, ringa någon, ta en macka, kolla en grej på nätet m.m. som gjort studierna hoppiga och svåra att genomföra trots motivation. Tänk om jag hade kunnat få detta redan i gymnasiet…
    På så vis har det hjälpt mig, men det är också deppigt att man först som gubbe förstått varför mina avgångsbetyg låg under godkänt i snitt, när jag presterat så bra i andra intellektuella sammanhang. Concerta är bra, men absolut ingen mirakelmedicin, tycker jag i alla fall. Snurrigheten (det dagdrömmande förvirrade och glömska) har blivit bättre, och den mentala uthålligheten har ökat, så man är mer som ”alla andra” nu, som kommer ihåg att ringa samtalet efter lunchen osv. Samtidigt är de roligaste, mest spännande, humoristiska människorna i min bekantskapskrets alla med ADD / ADHD. Kolla t.ex. alla stå-up-komiker…skulle inte förvåna mig ett dugg om ADD / ADHD fanns överrepresenterad bland just dem.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare

%d bloggers like this: