Liten uppdatering för er nyfikna :)

Jag skriver inte så ofta nya inlägg på min blogg längre har jag märkt… och kanske har du som läsare märkt det med.

Jag är dock inne ‘bakom kulisserna’ desto oftare och svarar på kommentarer och frågor. Jag blir så lycklig för att folk finner styrka och förståelse när de hittar till min blogg. Mest aktivitet har det nog varit kring inlägget ”Vuxen med ADD/ADHD”.

Nu tänkte jag att det kunde vara på tiden att jag uppdaterar mina läsare lite på hur mitt liv och min vardag maler på.

Min arbetsträning

Arbetsträningen på Sveriges Biodlares Riksförbund går toppenbra. Jag trivs jättebra med jobbarkompisarna, vilka består av både kontorsnissar och fabriksarbetare. Det är en härlig, avspänd och naturlig stämning på jobbet och jag är glad att de alla får mig att känna mig delaktig och som en i gänget, istället för någon som bara är på besök. Jag kommer ju ändå vara där bra länge.

Arbetsträningen går ut på att jag ska testa mig för att ‘en gång för alla’ se om jag är kapabel till att arbeta 100%, eller om det blir kanske 75% eller 50%. Det hela går i nära samarbete med Mjölby Kommun och Arbetsförmedlingen.

Till en början (jag började arbetsträna i november 2009) så jobbade jag 12-15 tisdag och torsdag, men sedan en dryg månad jobbar jag nu 9-12 tisdag och torsdag och jag stannar efter det kvar på lunch för att få in bra matrutiner (vilket jag ALDRIG haft…).

Med start denna vecka ska jag lägga på ytterligare en förmiddag, och således jobba 9-12 tisdagar, onsdagar och torsdagar. Det känns bra. Baby steps så jag inte snubblar.

Som mål har vi satt att jag ska komma upp i 20 timmar per vecka, och från och med nu blir det alltså 9 timmar per vecka. Efter en dryg månad ska jag lägga på fredag förmiddag också. Då blir det alltså 12 timmar. Så fortsätter jag så, sakta men säkert tills jag är uppe i halvtid. När jag väl är där så går det hela över till anställning (via kommunen), och jag får då istället lön istället för aktivitetsersättning. Jag har aldrig haft fast lön, utan jag jobbade alltid på timmar under mina hittills verksamma år. Det känns riktigt vuxet att få ”riktig lön”. 😉

Mina medicamenter

Min medicin består nu av 50 mg Ritalin och 150 mg Efexor på morgonen, och 10 mg Ritalin på eftermiddagen vilket jag dock är urkass på att komma ihåg…

Efexor vill både jag och läkaren att jag ska sluta med i sinom tid, men jag har bett om att få vänta med nedtrappningen av den tills jag känner att jag har full koll på min arbetsträning. Detta för att jag vill fokusera på en sak i taget. Om jag kanske skulle bli lite snurrig, svag eller annat av att dra ner på efexor så vill jag inte riskera att det sker under pågående upptrappning av arbetstiden. Då kanske jag blir vimsig och tror att det beror på jobb istället för naturlig avvänjning.

I övrigt

Jaha ja… hur har jag det i övrigt då…? Jo, tack bra, tycker jag nog. I och med att jag jobbar förmiddagar nu så har jag fått en betydligt bättre rutin på mina dagar. Jag har dessutom börjat prenumerera på Östgöta Correspondenten och känner mig betydligt mer delaktig i samhället (eller hur man nu ska uttrycka det). Det är skillnad att läsa tidingen och lyssna på morgonradio kl 7 på morgonen, mot att snubbla ur sängen vid lunch och slöa i soffan. Jag har mer energi nu, och har fått starkare självkänsla. Dessutom har jag utan någon som helst ansträngning eller någon medvetenhet upptäkt att jag gått ner närmare tio kilo sedan jag började med ritalin. Trevlig biverkan det där… 😀

Nåväl. Nu ska jag pyssla. Jag ska sätta fjädrar i ris, och lite annat sånt där påskpyssel.

Fridens!

Annons

Dags att öka på arbetsträningen

Nu ska jag snart gå till jobbet. Jag börjar kl 13, och jobbar till kl 15 (inklusive fika-rast mellan 14:30 och 15).

Jag började jobba i november och har sedan dess jobbat 13-15 tisdagar och torsdagar. Jag har JÄTTESVÅRT för att gå iväg på fika-rast efter bara en och en halv timma. Jag har förr alltid bara jobbat timmar, och då har ju inte fika- och lunch-raster varit något jag kunnat ta under arbetstid. Så när jag jobbar så vill jag JOBBA, inte fika.

Dels är det nog för att jag är van att själv få försöka klämma in fika-raster
som timanställd, men mcket tror jag också beror på mitt gamla vanliga problem; att när jag gör något så gör jag det till 200%. Mina vänliga kollegor tjatar på mig tills jag ger mig och kommer till fikarummet. De säger att ”du ska inte bara komma igång och JOBBA, du ska också vänja dig vid att fungera på en arbetsplats och i det ingår fika-rasterna”. Det har de ju rätt i. Att kunna lära mig jobba under fasta tider, inte skena på, och att låta mig själv varva ner mellan passen.

Sedan jag började jobba igen efter jul- och nyårshelgerna så har det nu bara gått en vecka. Bara EN tisdag, respektive torsdag alltså. Så denna vecka tänkte jag börja jobba lite mer. Jag har ett jättebra gäng omkring mig (på arbetsplatsen, på psyk, på kommunen och på arbetsförmedlingen) och alla säger åt mig att ta det försiktigt och att det är helt upp till mig att avgöra vilka tider som känns bra.

Sånt är svårt….. Jag känner ju förvisso mig själv mycket bättre nu (efter diagnos och terapi) men jag vet inte vad som kan funka bäst. Men idag tänkte jag i alla fall ta tag i det och stanna efter fika-ratsen också. Till klockan 16.

Det låter säkert jätte-slött och fegt för folk som inte känner till ADD, men ni som har denna diagnos känner nog igen sig. Skynda långsamt….

Nu har jag börjat arbetsträna

Hej alla *gamla* och *nya* läsare.

Jag har ju, som många av er har märkt, varit näst intill pinsamt usel på att uppdatera min blogg, men jag lovar att finna bättring. Åtmindstonde försöka. 😉

((Hur i håvete stavas det för övrigt….?!? Åtmindstonde, åtminståne…..??!!))

Nåväl…

Såhär har jag det idag, eller i allmänhet nu för tiden.

Torsdag förra veckan (5 november) hadejag min första dag på min nya arbetsträning.
Jag bor ju i lilla Mantorp med sina ynka drygt 3.000 invånare, och inte allför många verksamheter. men jag lyckades ändå få arbetsträning här i kvarteren och det känns skönt. Dels för att det är skönt att slippa lägga energi och fokus på resorna till och från jobbet, och dels så är det skönt då jag ju i sinom tid kommer komma upp i fler arbetstimmar än nu i starten och då kan jag cykla hem och gå ut med hundarna på lunchen och så. Så det inte heller blir för stor omställning för dem heller.

Jag har börjat på Sveriges Biodlares Riksförbund, där jag ska organisera deras arkiv. Och de är värre än mina garderober, kan jag säga er… 😛 I åratal har saker stuvats in där, utan någon vidare organisation, men jag tycker det ska bli JÄTTEKUL att sätta klorna i det! Av någon konstig anledning så tycker nämligen virrpannan Anna att det är jätteroligt att jobba just med (nästan nitisk…) organisation, sortering och ordning och reda. Det känns ju lite som en motsägelse mot min diagnos, min egen vardag och mitt eget kaos. Men jag har alltid trivts med såna jobb. Tidigare har jag jobbat på bibliotek, i tidningsbutik (där jag älskade inventeringskvällarna!), men organisering och uppdatering av katalogsystem för universitetet, osv.

Jag eftersträvar så klart samma ordning i mitt eget liv, och är på god väg att finna viss ro även på den fronten. Jag har börjat få mycket bättre ordning i mina egna garderober och skåp. Och jag har längre inte samma svårigheter att hålla reda på räkningar och viktiga papper – men jag har lång väg kvar…. 😉

Nu, tillbaka till arbetsträningen. Jag börjar med några eftermiddagstimmar två dagar i veckan, och kommer öka på arbetstiden sakta men säker. Det är upp till mig i vilken takt jag vill öka på, och jag känner ett jättebra stöd från alla omkring mig. Tanken med denna arbetsträning är att jag ska en gång för alla testa min arbetsförmåga (i samarbete med Mjölby Kommun, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och psyk). Jag ska sakta men säkert jobba mig upp till 100%, och då ska beslutas om jag har 100-procentig arbetsförmåga, eller om jag kanske hamnar på 75%, och då blir ‘permanent’ sjukskriven på 25%.

När min arbetsförmåga är utredd så kommer jag bli anställd av Mjölby Kommun, få fast kommunal lön och de förmåner som kommer med det. Det känns FANTASTISKT! Jag har aldrig i hela mitt liv haft fast lön, jag har alltid förr jobbat på timmar. Jag är kvar på Biodlarna till uppgiften är klar (uppgiften med deras arkiv alltså); till en början på praktik, och slutligen anställd (och ‘utlånad’) av Mjölby Kommun. När den uppgiften är klar ska jag (enligt dagens planer) få en projektanställning inom kommunen.

Det ljusnar nu äntligen, efter fler svåra, motiga och mörka år.

Man ska ALDRIG ge upp hoppet!

Så, nu ska jag ut med hundarna och sedan bege mig till jobbet. 😀

…..det känns härligt att säga ”jag ska gå till jobbet”.

Jag tror medicinen hjälper…

Jag har nu ätit både morgon- och eftermiddagsdos av mitt ritalin till och ifrån ett par månader… Till och ifrån, just för att jag i början ofta missade eftermiddagsdosen, men nu tror jag att jag fått mig ett bra flyt. *peppar peppar*

Jag hade i tisdags hembesök av in socialsekreterare (som även känns lite som en kompis, på sätt och vis) och vi pratade om mina framgångar och bakslag. Mest framgångar, kom vi fram till. Nu ska jag ju dessutom snart ut på arbetsträning, så vi pratade mycket om det med. Jag har ännu inte hört några uppdateringar från min arbetsförmedlare, men jag hoppas på att få arbetsträning inom växt- och blomster-handel, alternativt inom park- och kyrkogårdsarbete. Nu ser jag mest fram emot att komma igång, och skräms inte lika mycket av tanken längre. Men visst är jag ändå rädd för att misslyckas….

Men där jag tror att medicinen hjälpt mig är på ‘se-framåt-delen’. Jag känner mig lugnare, mer tålmodig och inte lika ‘ska-det-ske-så-ska-det-ske-NU!’ som jag annars ändå alltid varit. Det är en konstig känsla det där…. hur ens JAG (ens innersta uppfattning av en själv) ändras… Jag har ju tex alltid varit en otålig människa, just i det läget att jag inte kan ha framförhållning, planera i flera/många steg osv. Ska nåt ske, så ska det som sagt ske NU! Och även att jag gillar ”mitt nya jag” (som jag tycks utvecklas till…) så är det ju en märklig känsla… att förändras… Förändring är nämligen också en sak jag haft svårt för.

Att ha varit på vissa vis i 30 år, och sen märka hur man ‘ändras’/’utvecklas’ inifrån är en märklig och mäktig känsla… Att inte bara ändras med hjälp av tankens kraft, utan verkligen enda innerst inifrån är nytt för mig. Det är spännande.

Två exempel jag kan ge (på hur tålamodet förändrats) är följande:

1) Vad gäller min trädgård. Förr (så sent som förra sommar-säsongen) så hade jag inte tålamod med att det ju faktiskt tar lite tid för blommor och blad att växa… Då fungerade jag så att om jag ville ha en häck, så ville jag ha en två-meters hög och jätte-tät häck NU. Men denna säsong känner jag ett helt annat tålamod. Nu försöker jag driva upp syrén (från grannars och vänners syréners rotskott), med planen att förhoppningsvis ha bööörjan till en häck i slutet av nästa sommar…. En väldigt, VÄLDIGT konstig känsla för att vara mig… 😛 Jag har alltid levt i nuet – nåt jag inte insåg förrän nu då jag kände förändringarna komma.

2) Arbetsträningen är ett annat exempel. Förr har jag alltid kastat mig in i nya jobb, gått in för det till 200% och sen totalt bränt ut mig efter några månader. Slickat mina sår under en period och sedan gjort exakt samma misstag igen – om och om igen! Men nu tänker jag framåt…. härlig, ny känsla! Nu vill jag inte ge mig in i en arbetsträning som inte kan resultera i nåt i långa loppet. Inte blint kasta mig in i ett nytt jobb, slita ut mig fysiskt och psykiskt till jag inte har någon ork kvar. Nu vill jag komma ut på arbetsträning i sakta takt (som mitt åtgärdsteam alltid propsat på att jag ska), långsamt trappa upp och förhoppningsvis till slut klara heltid finemang! Dessutom vill jag inte börja på ‘vilket ställe som helst’, utan jag vill absolut hamna på ett ställe där jag i framtiden också kan ha chans att få jobb (antingen på just praktikplatsen i fråga, eller inom den genren). Alltså vill jag börja på ett ställe där jag kan känna igen mig lite från tidigare erfarenheter, men dessutom lära mig mycket nytt.

Ska bli intressant att se var i livet jag befinner mig om ett år.

Usch vilken kväll igår…

Igår, på självaste folknykterhetens dag… 😛 så var jag hos en granne och drack vin och åt ostbricka med två andra grannar.

De ‘två andra grannarna’ är ett par i 60-plus-åldern som jag tycker jättemycket om! De bor snett mitt emot mig på samma gård (radhuslänga) och vi samspråkar mycket om det mesta.

Den granne vi var hos har jag tidigare nämnt i bloggen och hon är generellt sett en väldigt snäll och hjälpsam människa, som dock i viss mån är svår att sätta fingret på. Vi har gemensamt att vi båda har npf-diagnoser (hon har ADHD och jag ADD), men skillnaden (som jag ser det…) är att hon tycks tycka att hon kan säga och göra vad som helst, och skylla det på diagnosen.

Till historien hör att hon tycks stundom vara en ”mean drunk”. Hon blir oigenkännlig när hon dricker alkohol. Hittills (dock bara två tillfällen innan igår) har jag inte märkt av det så mycket, men jag har märkt att hon i alla fall har svårt att hantera alkohol.

Igår kväll vräkte hon ur sig elaka och bitska kommentarer, var oerhört känslig för minsta samtalsämne och gick som på nålar hela kvällen – med tydliga tecken på att kunna explodera när som helst. Hon vräkte ur sig en massa oerhört elaka saker om mig (som var raka motsatsen till vad hon annars säger), och betedde sig helt obegripligt. Elak, fräck och konfliktsökande. Jag sa bestämt emot, men försökte sedan släta över det hela för grannsämjans skull…

När vi skiljdes åt för kvällen och jag gick hem, var jag både ledsen och arg och kände mig förödmjukad… När jag varit ute med hundarna och skulle lägga mig så ringde hon. Hon mindes inte alls att hon sagt något ‘opassande’ eller så, trots att hon när hon tidigare under kvällen också ‘glömt det’ fått bekräftat av grannarna att hon faktiskt var riktigt elak och fräck. Ho n hade inga som helst minnen av att ha sagt något elakt, och när jag återgav vad hon sagt blev hon jättechockad! Jag med! För det var som sagt raka motsatsen till hur hon brukar tala om mig.

I telefonen på kvällen så sa hon att ”ja men jag har ju mina demoner i och med mitt ADHD och du är ju likadan så du förstår väl att jag säger elaka och fräcka saker för att provocera?”. *suck* Jag sa att ”nej jag förstår det inte – för det ingår inte i diagnosen att explodera över sina vänner och totalt smutskasta dem för att man är full. Sån är inte jag, så försök inte gömma dig bakom diagnosen!”. Att bli elak och jävlig när man dricker alkohol och sen inte minnas det är (som i alla fall jag ser det) inte ADHD:s fel – utan alkoholens.

Ingen har talat till mig på det sättet sedan jag gick i åttan och min alkoholoserade mormor totalt tryckte ner mig i skorna och var fruktansvärt elak. Igår kändes det som att jag fick ett (eller flera…) knytnävslag i magen.

”Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me” — det talesättet är skitsnack.