Dags att öka på arbetsträningen

Nu ska jag snart gå till jobbet. Jag börjar kl 13, och jobbar till kl 15 (inklusive fika-rast mellan 14:30 och 15).

Jag började jobba i november och har sedan dess jobbat 13-15 tisdagar och torsdagar. Jag har JÄTTESVÅRT för att gå iväg på fika-rast efter bara en och en halv timma. Jag har förr alltid bara jobbat timmar, och då har ju inte fika- och lunch-raster varit något jag kunnat ta under arbetstid. Så när jag jobbar så vill jag JOBBA, inte fika.

Dels är det nog för att jag är van att själv få försöka klämma in fika-raster
som timanställd, men mcket tror jag också beror på mitt gamla vanliga problem; att när jag gör något så gör jag det till 200%. Mina vänliga kollegor tjatar på mig tills jag ger mig och kommer till fikarummet. De säger att ”du ska inte bara komma igång och JOBBA, du ska också vänja dig vid att fungera på en arbetsplats och i det ingår fika-rasterna”. Det har de ju rätt i. Att kunna lära mig jobba under fasta tider, inte skena på, och att låta mig själv varva ner mellan passen.

Sedan jag började jobba igen efter jul- och nyårshelgerna så har det nu bara gått en vecka. Bara EN tisdag, respektive torsdag alltså. Så denna vecka tänkte jag börja jobba lite mer. Jag har ett jättebra gäng omkring mig (på arbetsplatsen, på psyk, på kommunen och på arbetsförmedlingen) och alla säger åt mig att ta det försiktigt och att det är helt upp till mig att avgöra vilka tider som känns bra.

Sånt är svårt….. Jag känner ju förvisso mig själv mycket bättre nu (efter diagnos och terapi) men jag vet inte vad som kan funka bäst. Men idag tänkte jag i alla fall ta tag i det och stanna efter fika-ratsen också. Till klockan 16.

Det låter säkert jätte-slött och fegt för folk som inte känner till ADD, men ni som har denna diagnos känner nog igen sig. Skynda långsamt….

Annonser

Gillar du att lägga pussel?

Nu har jag precis lagt sista biten i mitt 1.500-bitars pussel som jag påbörjade på nyårsnatten och har underhållit mig med under den senaste veckan.

Jag har fått höra från flera andra som har samma, eller liknande diagnos som jag, att de inte klarar av att lägga pussel. Pga koncentreationen antar jag. Många säger att de blir så hysteriskt uppstressade av det. Men för mig är det tvärt om. Hos mig infinner sig ett jätteskönt lugn när jag sätter mig med ett pussel. Jag kan sitta i timmar.

Jag kan dock absolut inte sitta och lägga pussel i tystnad. Jag måste ha på radion. Jag väljer p3, för då är det både musik, humor och diskussioner. Jag kan inte bara ha musik, då blir jag ofta stressad. Jag behöver variationen som radion erbjuder.

Men nu då….? Sista biten lagd…. vad ska jag nu hitta på då?

Published in: on januari 9, 2010 at 3:54 e m  Comments (7)  
Tags: , , , , , , , ,

Jag är både orkeslös och stressad….

Nu har jag på Efter Tio här i bakgrunden… i vänlig ordning kan tyckas kanske, för det är ju inte första gången jag nämner det här på bloggen. 😛

De har visst lite av ett tema denna vecka, om att ha ”ont i själen”. Och det känner ju jag och många av mina bloggläsare igen sig i.

Idag är Carline af Ugglas gäst i studion och hon sa just att hon är stolt över att ha gått igenom svåra perioder av depression och liknande jävulskap. Stolt för att ha fått erfara den utvecklingsbiten, och hon tycker att de som inte drabbas av depression missar en del av själens utveckling.

Jag håller väl i viss mån med. Jag har ju absolut lärt mig av mina år av depresision, men jag skulle ändå inte vilja påstå att jag skulle vilja ha depression i mitt liv om jag fick möjlighet att börja om från början.

Nu står ju jag i och för sig inte på en stabil och säker grund, och tittar tillbaka på depressionen som ‘en gång var’ så att säga… utan jag klättrar ju fortfarande uppåt. Det värsta tiden är förhoppningsvis borta och över för alltid, men jag känner ändå hur depressionen ibland får grepp om mig.

Jag har känt av den ganska mycket de senaste veckorna, men samtidigt så vill jag inte erkänna det utan jag skyller istället på vädret. Jag har ursäkter för mig själv: ”alla mår ju dåligt så här års” osv. Och visst kan det vara så att det bara ÄR det trista vädret som trycker ner mig. Men det trycker ner mig så överdrivet mycket, och det är det som bekymrar mig.

Men jag känner ändå hopp, för jag märker ändå hur mycket bättre jag mår när jag får solens strålar på mig. Och jag mår också bättre då jag väl får tummen ur och ger mig iväg hemifrån och umgås med någon lite. Det är bara det att jag har så förbannat svårt att få energi, lust, hopp osv. Dagarna bara tycks passera.

Jag vill ha vår nu! Skrämmande tanke är ju vad som skulle hända med min psykiska hälsa om det gråa, trista vädret höll i sig fyra-fem månader till… det skulle jag inte orka med. Min illa tilltygade själ skulle skrumpna ihop helt i så fall…

Att jag inte sitter vid bloggen är också en biverkan av denna svacka… jag har inte tålamod nog för att skriva, tänka osv… Jag blir galet stressad av att sitta vid datorn nu sedan en tid… konstigt… men det ger mig inte den där tillfredsställande känslan som det alltid gjort förr. Att sitta och surfa runt, fixa med foton, photoshop osv gör mig bara hyperstressad nu. Nu kryper det i hela kroppen, och jag bara MÅSTE bort från datorn!

Konstig känsla….

Men jag kommer tillbaka. 😀

Varför har jag måndags-noja?

Lite här och där kan man denna vanliga måndag (som alla andra vanliga, trista måndagar) läsa om ‘måndags-ångesten’ (bland annat hos Haggan, här); sucket och stönet som jag så väl känner igen sedan jag var en arbetare. 😉

Nu är jag ju sjukskriven, och börjar bli nedrigt trött på den, även att söndags- och måndagsnojan inte är saknad. Men jag ska snart komma igång med arbetsträning av någe slag.

Jag har varit sjukskriven mer eller mindre oavbrutet de senaste 4 åren (fan vad tiden går…. jag trodde det var 3 år tills jag tänkte till nu). Men trots denna långa sjukskrivning så känner jag med av måndags-ångest och fredags-känslan…. Konstigt. Som att det sitter i ryggraden.

Och det är inte pga att alla mina kompisar är lediga på helgen så vi kan rocka loss, för jag har inte så många kompisar. Henne jag umgås mest med driver eget företag och har inte schemalagd ledighet så att säga. Och annars umgås jag mycket med pappa och han är ledig lite då och då, utan schemaläggning heller. Så det är inte mitt sociala nätverk som gör att jag har en känsla av avslappning på fredagarna.

Att jag får lite mer stress i blodomloppet på måndagar är väl kanske ändå att det då KAN göras en hel del saker som inte kan göras på helgerna. Som att posta viktiga brev, ringa myndigheter och dylikt. Men annars är det ju ingen skillnad på måndag, torsdag och söndag i mitt vardagsliv.

Konstigt att ändå känna att det är mer okej om jag köper godis och ligger i soffan och glor på felm sent en fredagskväll, än en tisdagskväll. Undrar varför?!

Kroppen är fantastiskt tålmodig

För några veckor sedan hade jag en konversation med min lilla goa vän ”Grodis” över telefonnätet, och vi pratade om detta med att kroppen tål väldigt mycket…. Och nu kom samma fråga på tal i min bloggsfär – läs tex hos Puffan78 – och jag har även läst på bloggen som mitt ex har (men jag vet inte om han vill att jag ”outar” honom, så jag låter bli att länka till honom) om hans blödande magsår efter år av dålig kost, stress och många piller.

I vanlig ordning så skuttar mina tankar ofta iväg inom ett ämne jag läser om och bryr mig om, så jag tänkte att jag vidareutvecklar och funderar högt här.

  • Jag är själv kraftigt överviktig (skit(över)viktig) helt enkelt. 😆
  • Jag röker cirka ett paket om dagen, och har varit rökare sedan unga tonår.
  • Jag snusar varje sekund jag inte äter nåt, för den konsten har jag inte lärt mig än – att äta och snusa på samma gång… isch.
  • Jag har varit vegetarian sedan 12-årsåldern men aldrig haft en näringsrik kosthållning. Eller jo, periodvis när jag bodde hemma hos mamma och pappa kanske. Men överlag äter jag sedan tio år, varm mat kanske i genomsnitt en gång i veckan och då ofta nåt enkelt som pasta.
  • Jag dricker ungefär 2-3 liter pepsi max per dag, och har betett mig så på cola-fronten sedan tonåren.
  • Jag har under kanske 8-10 år druckit mycket öl och sprit, men inte på ‘missbrukarnivå’ ändå. Och idag dricker jag mycket mer sällan än förr, men när jag väl dricker så har jag ingen gräns.
  • Dessutom äter jag ju olika typer av mediciner sedan fyra år. Och några år innan dess hade jag en kort period av Fluoxetin och Oxascand (mot depression och ångest).
  • För att sammanfatta det hela = jag lever på mackor, jogurt, godis, cigg, snus och läsk. Och jag har i hela mitt liv burit på dubbel kroppsvikt.

Allt detta till trots har har perfekta blodvärden, blodtryck och allt vad det heter. Inga brister på näringsämnen osv har hittats i min hulda hydda, och jag har inga problem med varesig knän eller rygg.

Jag tycker personligen att min kropp borde sagt ifrån för länge sedan, så som jag misshandlar den. men den är väldigt tålmodig och tålig tycks det. Hittills. En vacker dag kommer den väl protestera högljutt, men nu är jag ju (förhoppningsvis) på väg ur mycket av detta skitleverne. Nu har jag ständig kontakt med sjukvården i form av arbetsträning och terapi, och ska även få hjälp av dietist. men min terapeut vill ta det hela ett steg i taget, för annars har jag ju haft en vana att rusa in i väggen i 120 knyck,

Jag har då och då under mitt liv omgivit mig av personer med än värre kroppsmisshandel än jag. Min första pojkvän var hemlös sedan han var 14 år, och han var då vi var tillsammans 31 år gammal (som jag är idag – då var jag 20). Han sköt heroin sedan han var 15 år, och sov under bar himmel i centrala London. Vad han levde på? Ja.. heroin, cigg, öl och… ja, det var väl det. Och fysiskt verkade kroppen inte ännu ha protesterat mer än hemska kramper vid avtändning. Men tänk ändå, att efter många års svårt liv ändå kunna gå, stå, springa, känna, älska, leva, sova, skratta osv..

Min förra granne och goda vän Lena är ca 60 år idag, och från ca 20- till 50-års ålder var hon gravt alkoholisterad, hade ett hejdlöst frimodigt sexliv, blev många gånger svårt misshandlad och bodde under många år på olika soffor, trappuppgångar och i namnlösa mäns sällskap. När vi bodde grannar umgicks vi varje dag mer eller mindre. På sommaren låg vi och gassade i solen – och fan… jag sa till henne att det är banne mig orättvist! 😆 Hon har perfekt hy, vacker utstrålning, fräscht och fint hår, strålande blick och perfekta spiror och bröst! Skit vad världen är elak. Haha!

Nåväl. Överlag tycker jag att människokroppen är en imponerande samling tålmodiga celler som till synes många gånger låter oss misshandla den hur fan vi vill. Vissa av oss människor plågar kroppen i många, många år men far inte särskilt fysiskt illa av det ändå. Så finns det istället de som är frisklevnadsmänniskor till punkt och pricka; och när en av dessa människor drabbas av stroke, hjärtinfarkt eller dylikt så undrar jag hur det hela hänger ihop.

Nu slogs jag av en tanke.

Ni kanske har hört detta:

”Säg aldrig till dig själv, vad du inte skulle kunna säga till din bästa vän.”

Det är ju lätt att racka ner på sig själv och kalla sig själv oduglig, värdelös och usel. Men inte skulle du någonsin kalla din bästa vän, dina barn, dina husdjur eller dina föräldrar detsamma?

Då tänkte jag även på detta med ‘kroppsmisshandel’… mina hundar äter tveklöst mycket bättre än jag. De får motion som är anpassad efter dem som individer och jag prioriterar deras hälsa (fysikt och psykiskt) mycket mer än min egen hälsa. Varför är det så?