Jag tror medicinen hjälper…

Jag har nu ätit både morgon- och eftermiddagsdos av mitt ritalin till och ifrån ett par månader… Till och ifrån, just för att jag i början ofta missade eftermiddagsdosen, men nu tror jag att jag fått mig ett bra flyt. *peppar peppar*

Jag hade i tisdags hembesök av in socialsekreterare (som även känns lite som en kompis, på sätt och vis) och vi pratade om mina framgångar och bakslag. Mest framgångar, kom vi fram till. Nu ska jag ju dessutom snart ut på arbetsträning, så vi pratade mycket om det med. Jag har ännu inte hört några uppdateringar från min arbetsförmedlare, men jag hoppas på att få arbetsträning inom växt- och blomster-handel, alternativt inom park- och kyrkogårdsarbete. Nu ser jag mest fram emot att komma igång, och skräms inte lika mycket av tanken längre. Men visst är jag ändå rädd för att misslyckas….

Men där jag tror att medicinen hjälpt mig är på ‘se-framåt-delen’. Jag känner mig lugnare, mer tålmodig och inte lika ‘ska-det-ske-så-ska-det-ske-NU!’ som jag annars ändå alltid varit. Det är en konstig känsla det där…. hur ens JAG (ens innersta uppfattning av en själv) ändras… Jag har ju tex alltid varit en otålig människa, just i det läget att jag inte kan ha framförhållning, planera i flera/många steg osv. Ska nåt ske, så ska det som sagt ske NU! Och även att jag gillar ”mitt nya jag” (som jag tycks utvecklas till…) så är det ju en märklig känsla… att förändras… Förändring är nämligen också en sak jag haft svårt för.

Att ha varit på vissa vis i 30 år, och sen märka hur man ‘ändras’/’utvecklas’ inifrån är en märklig och mäktig känsla… Att inte bara ändras med hjälp av tankens kraft, utan verkligen enda innerst inifrån är nytt för mig. Det är spännande.

Två exempel jag kan ge (på hur tålamodet förändrats) är följande:

1) Vad gäller min trädgård. Förr (så sent som förra sommar-säsongen) så hade jag inte tålamod med att det ju faktiskt tar lite tid för blommor och blad att växa… Då fungerade jag så att om jag ville ha en häck, så ville jag ha en två-meters hög och jätte-tät häck NU. Men denna säsong känner jag ett helt annat tålamod. Nu försöker jag driva upp syrén (från grannars och vänners syréners rotskott), med planen att förhoppningsvis ha bööörjan till en häck i slutet av nästa sommar…. En väldigt, VÄLDIGT konstig känsla för att vara mig… 😛 Jag har alltid levt i nuet – nåt jag inte insåg förrän nu då jag kände förändringarna komma.

2) Arbetsträningen är ett annat exempel. Förr har jag alltid kastat mig in i nya jobb, gått in för det till 200% och sen totalt bränt ut mig efter några månader. Slickat mina sår under en period och sedan gjort exakt samma misstag igen – om och om igen! Men nu tänker jag framåt…. härlig, ny känsla! Nu vill jag inte ge mig in i en arbetsträning som inte kan resultera i nåt i långa loppet. Inte blint kasta mig in i ett nytt jobb, slita ut mig fysiskt och psykiskt till jag inte har någon ork kvar. Nu vill jag komma ut på arbetsträning i sakta takt (som mitt åtgärdsteam alltid propsat på att jag ska), långsamt trappa upp och förhoppningsvis till slut klara heltid finemang! Dessutom vill jag inte börja på ‘vilket ställe som helst’, utan jag vill absolut hamna på ett ställe där jag i framtiden också kan ha chans att få jobb (antingen på just praktikplatsen i fråga, eller inom den genren). Alltså vill jag börja på ett ställe där jag kan känna igen mig lite från tidigare erfarenheter, men dessutom lära mig mycket nytt.

Ska bli intressant att se var i livet jag befinner mig om ett år.

Annons

Ett barn utan sin mamma

Efter att min mamma dog i cancer 4 juni 2005 så ändrades mitt liv.

Det visste jag ju att det skulle göra, men aldrig hade jag kunnat gissa hur pass stor skillnad det skulle innebära – både i vardagen och i själen. Bokstavligt talat som att någon stod undan fötterna för mig.

Så sitter jag nu och tittar på Efter Tio, och en ung flicka, Mikaela Johansson Salonen (15 år), berättar om då hon förlorade sina båda föräldrar i tsunamin när hon var 11 år.

Jag blir rörd till tårar när jag hör henne berätta om sitt liv idag, denna fina flicka som fick sitt liv upp-å-ner-vänt tillsammans med så många andra den där hemska dagen i december 2004.

Jag blir verkligen inspirerad av det lugn hon sänder ut. Hon tycks ha kommit så långt i sin utveckling (med mycket hjälp av sin faster och hennes man). Hon verkar ha nått en acceptans i att saker och ting är som de är; verkar ha en tydlig bild av livet och hon vårdar sina föräldrars minne på ett jättefint sätt. Och verkar ha sån balans, …jag har svårt att finna ord att beskriva hur jag upplevde henne. Men hon gick rakt in i mitt hjärta.

På flera plan har jag accepterat att min mamma är död, men verkligen inte på alla plan. Någonting i mig har inte accepterat det, inte förstått det, inte insett det. Intellektuellt har jag nog förstått det, men inte känslomässigt. Absolut inte. Där känns det som att det inom mig kurar ihop sig en liten flicka som håller för öronen, gömmer huvudet mellan knäna och bara skriker ‘NEJ! NEJ! NEJ!’.

Undrar om jag någonsin kommer utstråla det lugn och acceptans och mognad som denna Mikaela gjorde nu.

Mikaela – du är en inspiration!

—

Du kan läsa om Mikaelas upplevelser här: Dagens Nyheter, 4 januari 2005