Jag tror medicinen hjälper…

Jag har nu ätit både morgon- och eftermiddagsdos av mitt ritalin till och ifrån ett par månader… Till och ifrån, just för att jag i början ofta missade eftermiddagsdosen, men nu tror jag att jag fått mig ett bra flyt. *peppar peppar*

Jag hade i tisdags hembesök av in socialsekreterare (som även känns lite som en kompis, på sätt och vis) och vi pratade om mina framgångar och bakslag. Mest framgångar, kom vi fram till. Nu ska jag ju dessutom snart ut på arbetsträning, så vi pratade mycket om det med. Jag har ännu inte hört några uppdateringar från min arbetsförmedlare, men jag hoppas på att få arbetsträning inom växt- och blomster-handel, alternativt inom park- och kyrkogårdsarbete. Nu ser jag mest fram emot att komma igång, och skräms inte lika mycket av tanken längre. Men visst är jag ändå rädd för att misslyckas….

Men där jag tror att medicinen hjälpt mig är på ‘se-framåt-delen’. Jag känner mig lugnare, mer tålmodig och inte lika ‘ska-det-ske-så-ska-det-ske-NU!’ som jag annars ändå alltid varit. Det är en konstig känsla det där…. hur ens JAG (ens innersta uppfattning av en själv) ändras… Jag har ju tex alltid varit en otålig människa, just i det läget att jag inte kan ha framförhållning, planera i flera/många steg osv. Ska nåt ske, så ska det som sagt ske NU! Och även att jag gillar ”mitt nya jag” (som jag tycks utvecklas till…) så är det ju en märklig känsla… att förändras… Förändring är nämligen också en sak jag haft svårt för.

Att ha varit på vissa vis i 30 år, och sen märka hur man ‘ändras’/’utvecklas’ inifrån är en märklig och mäktig känsla… Att inte bara ändras med hjälp av tankens kraft, utan verkligen enda innerst inifrån är nytt för mig. Det är spännande.

Två exempel jag kan ge (på hur tålamodet förändrats) är följande:

1) Vad gäller min trädgård. Förr (så sent som förra sommar-säsongen) så hade jag inte tålamod med att det ju faktiskt tar lite tid för blommor och blad att växa… Då fungerade jag så att om jag ville ha en häck, så ville jag ha en två-meters hög och jätte-tät häck NU. Men denna säsong känner jag ett helt annat tålamod. Nu försöker jag driva upp syrén (från grannars och vänners syréners rotskott), med planen att förhoppningsvis ha bööörjan till en häck i slutet av nästa sommar…. En väldigt, VÄLDIGT konstig känsla för att vara mig… 😛 Jag har alltid levt i nuet – nåt jag inte insåg förrän nu då jag kände förändringarna komma.

2) Arbetsträningen är ett annat exempel. Förr har jag alltid kastat mig in i nya jobb, gått in för det till 200% och sen totalt bränt ut mig efter några månader. Slickat mina sår under en period och sedan gjort exakt samma misstag igen – om och om igen! Men nu tänker jag framåt…. härlig, ny känsla! Nu vill jag inte ge mig in i en arbetsträning som inte kan resultera i nåt i långa loppet. Inte blint kasta mig in i ett nytt jobb, slita ut mig fysiskt och psykiskt till jag inte har någon ork kvar. Nu vill jag komma ut på arbetsträning i sakta takt (som mitt åtgärdsteam alltid propsat på att jag ska), långsamt trappa upp och förhoppningsvis till slut klara heltid finemang! Dessutom vill jag inte börja på ‘vilket ställe som helst’, utan jag vill absolut hamna på ett ställe där jag i framtiden också kan ha chans att få jobb (antingen på just praktikplatsen i fråga, eller inom den genren). Alltså vill jag börja på ett ställe där jag kan känna igen mig lite från tidigare erfarenheter, men dessutom lära mig mycket nytt.

Ska bli intressant att se var i livet jag befinner mig om ett år.

Annonser

Psykofarmaka till folket!

Sydsvenskan 4 september 2008: Lugna de gamla, dämpa de psykotiska, få stökiga barn att sitta still och gör sorgsna gladare. Antalet svenska barn som får amfetaminliknande medicin mot sin ADHD ökar snabbt. I år behandlas dubbelt så många som 2006, femton gånger fler än för åtta år sedan. Nästan alla som får centralstimulerande mediciner blir hjälpta – i alla fall i den meningen att de blir av med sin hyperaktivitet och sina koncentrationssvårigheter. Motståndarna mot denna medicinering av ADHD-problematik har haft andra utgångspunkter – som att medicinerna används för att få fogliga barn, som ett sätt att disciplinera stökiga ungar.

Jag vet inte tillräckligt om barn med ADHD men jag är rädd att ”motståndarna” har rätt. Kan det vara så att diagnosen sätts alldeles för lättvindligt hos ett barn, och att centralstimulerande medicin ges fast det i själva verket finns annat som är orsakerna till barnets beteende, som tex problem hemma som inte alla känner till, mobbing som pågår i det fördolda – jag menar, det ger ju också ‘myror i brallan*, dvs svårt att sitta stilla och koncentrera sig.

I Sydsvenskan den 19 juni 2006 kan vi läsa om en då 12-årig flicka som fick diagnosen ADHD under motstridiga grunder. Mamman tyckte 2003 att flickan mådde dåligt efter att ha varit hos sin pappa – – BUP:s bedömning var att hon var en ”normal liten flicka”; 2005 träffades en läkare i syfte att undersöka om flickan led av ADHD: läkaren såg små neurologiska avvikelse men tyckte inte att det tydde på ADHD – – det tyckte mamman; En sjukgymnast bedömde att flickans fin- och grovmotorik var bra – – läkaren skriver i diagnosen att flickan har ”grovmotoriska avvikelser”.

Jag är rädd att medicin brukas i fall när den inte är nödvändig, och att man för lätt lägger diagnoser på gamla som vuxna som barn. Har någon som läser detta erfarenhet av ”diagnos-sättande” på barn så skriv gärna en kommentar!

”Medicin ersätter omvårdnad” skriver Sydsvenskan 6 september 2008 (värst vad mycket Sydsvenska Dagbladet det blev i mitt inlägg.. 😉 ). Bland våra äldre finns det största bruket av psykofarmaka på kommunala så kallade särskilda boenden, hem för de som är äldst och sjukast. Socialstyrelsen har i många år varnat för de kemiska cocktails som de äldre får på grund av att biverkningarna är stora. Närmare 80% av de äldre på särskilda boenden får någon form av psykofarmaka.

Agneta K Nordberg (professor i neurobiologi på Karolinska Institutet) säger till Sydsvenskan: ”Det saknas inte kunskap om vad som är god vård av gamla och dementa: mestadels självklara saker som trygghet och kontinuitet. Men på många ställen vill man ha patienter som sitter tysta och stilla framför teven. Och den effekten har medicinerna. Även om man får som biverkning att patienten inte kan gå och måste sitta i rullstol”.

Sydsvenskan i en artikel den 6 september 2008: ”Antidepressiva mediciner är den främsta anledningen till fallolyckor hos äldre, eftersom dessa mediciner ofta orsakar yrsel. Antipsykotisk medicin ökar risken för stroke och hjärninfarkt.” Psykofarmaka är sällan eller aldrig utprovat på äldre, och kunskapen om psykofarmakas interagerande med andra mediciner är dålig.
En av fem personer som idag läggs in på sjukhusens medicinkliniker lider av läkemedelsförgiftning eller svåra biverkningar. Enligt Sydsvenskan ger psykosmedicinen Risperdal en ökad risk. I maj i år publicerades en kanadensisk studie att det är tre gånger högre risk att dö eller tas in på sjukhuset bland dem som fick neuroleptika. 2004 visade en undersökning från Jönköping att en tredjedel av alla på demensboenden medicineras med neuroleptika utan dokumenterade psykiska symtom, som avslut nämner Sydsvenskan att svensk forskning har visat att bara cirka hälften av alla äldre som behandlas med antidepressiv medicin upplever någon som helst förbättring.