Ett litet livstecken…

Jag har inte skrivit i min blogg på ett tag, men tittar in ‘bakom kulisserna’ varje dag och kollar läget, svarar på kommentarer och ser till så att bloggen sköter sig. 🙂

Nu när det är sommar har jag inte ro att sitta vid datorn så mycket. Dessutom så har det inte hänt så mycket värt att skriva om, känns det som. Klart det har egentligen, men ja, jag vet inte – jag har inte sållat tankar och händelser nog för att få ner dem på pränt.

En sak jag sysslar rätt mycket med nu är att skapa egna korsord. Jättekul syssla som är minst lika stimulerande (och frustrerande…) som att lösa korsord. 🙂

Annars är jag mest i trädgården och pular med ditten och datten. Härom veckan hade jag fått nog av mina eviga ”vad f*n är det som växer i min rabatt”-funderingar och bjöd då över min granne Ulla för identifikations-hjälp. Det visade sig att jag vattnat, gött, stöttat upp och ordnat för…. ogräs…. 😀 Jag satte en påse med blandade sommar-blomster-frön i våras och hade ju då inget aning om vad som skulle komma upp från den påsen, så jag lät allt växa glatt – men det visade sig att nåt ogräs jag inte kände igen hade dragit nytta av min generositet också… Så alla de rackarna i den rabatten rev jag upp och la till sin sista vila. Sedan dess har den sommar-blomster-rabatten skutit iväg ordentligt, och nu fått sina första blom-knoppar. Jag längtar till de brister ut, för jag har inte den minsta susning om hur de kommer se ut! 😀

Så här ser rabatten ut idag i alla fall:

Sommaren är en härlig tid av liv och rörelse! 😀

Så, det var lite från mig det. Nu bråkar min dator (låter en massa som om den ‘jobbar’ med nåt…) så bäst att avsluta detta inlägg och starta om den förbaskade burken…. suck!

Annons

Jag tror medicinen hjälper…

Jag har nu ätit både morgon- och eftermiddagsdos av mitt ritalin till och ifrån ett par månader… Till och ifrån, just för att jag i början ofta missade eftermiddagsdosen, men nu tror jag att jag fått mig ett bra flyt. *peppar peppar*

Jag hade i tisdags hembesök av in socialsekreterare (som även känns lite som en kompis, på sätt och vis) och vi pratade om mina framgångar och bakslag. Mest framgångar, kom vi fram till. Nu ska jag ju dessutom snart ut på arbetsträning, så vi pratade mycket om det med. Jag har ännu inte hört några uppdateringar från min arbetsförmedlare, men jag hoppas på att få arbetsträning inom växt- och blomster-handel, alternativt inom park- och kyrkogårdsarbete. Nu ser jag mest fram emot att komma igång, och skräms inte lika mycket av tanken längre. Men visst är jag ändå rädd för att misslyckas….

Men där jag tror att medicinen hjälpt mig är på ‘se-framåt-delen’. Jag känner mig lugnare, mer tålmodig och inte lika ‘ska-det-ske-så-ska-det-ske-NU!’ som jag annars ändå alltid varit. Det är en konstig känsla det där…. hur ens JAG (ens innersta uppfattning av en själv) ändras… Jag har ju tex alltid varit en otålig människa, just i det läget att jag inte kan ha framförhållning, planera i flera/många steg osv. Ska nåt ske, så ska det som sagt ske NU! Och även att jag gillar ”mitt nya jag” (som jag tycks utvecklas till…) så är det ju en märklig känsla… att förändras… Förändring är nämligen också en sak jag haft svårt för.

Att ha varit på vissa vis i 30 år, och sen märka hur man ‘ändras’/’utvecklas’ inifrån är en märklig och mäktig känsla… Att inte bara ändras med hjälp av tankens kraft, utan verkligen enda innerst inifrån är nytt för mig. Det är spännande.

Två exempel jag kan ge (på hur tålamodet förändrats) är följande:

1) Vad gäller min trädgård. Förr (så sent som förra sommar-säsongen) så hade jag inte tålamod med att det ju faktiskt tar lite tid för blommor och blad att växa… Då fungerade jag så att om jag ville ha en häck, så ville jag ha en två-meters hög och jätte-tät häck NU. Men denna säsong känner jag ett helt annat tålamod. Nu försöker jag driva upp syrén (från grannars och vänners syréners rotskott), med planen att förhoppningsvis ha bööörjan till en häck i slutet av nästa sommar…. En väldigt, VÄLDIGT konstig känsla för att vara mig… 😛 Jag har alltid levt i nuet – nåt jag inte insåg förrän nu då jag kände förändringarna komma.

2) Arbetsträningen är ett annat exempel. Förr har jag alltid kastat mig in i nya jobb, gått in för det till 200% och sen totalt bränt ut mig efter några månader. Slickat mina sår under en period och sedan gjort exakt samma misstag igen – om och om igen! Men nu tänker jag framåt…. härlig, ny känsla! Nu vill jag inte ge mig in i en arbetsträning som inte kan resultera i nåt i långa loppet. Inte blint kasta mig in i ett nytt jobb, slita ut mig fysiskt och psykiskt till jag inte har någon ork kvar. Nu vill jag komma ut på arbetsträning i sakta takt (som mitt åtgärdsteam alltid propsat på att jag ska), långsamt trappa upp och förhoppningsvis till slut klara heltid finemang! Dessutom vill jag inte börja på ‘vilket ställe som helst’, utan jag vill absolut hamna på ett ställe där jag i framtiden också kan ha chans att få jobb (antingen på just praktikplatsen i fråga, eller inom den genren). Alltså vill jag börja på ett ställe där jag kan känna igen mig lite från tidigare erfarenheter, men dessutom lära mig mycket nytt.

Ska bli intressant att se var i livet jag befinner mig om ett år.