Usch vilken kväll igår…

Igår, på självaste folknykterhetens dag… 😛 så var jag hos en granne och drack vin och åt ostbricka med två andra grannar.

De ‘två andra grannarna’ är ett par i 60-plus-åldern som jag tycker jättemycket om! De bor snett mitt emot mig på samma gård (radhuslänga) och vi samspråkar mycket om det mesta.

Den granne vi var hos har jag tidigare nämnt i bloggen och hon är generellt sett en väldigt snäll och hjälpsam människa, som dock i viss mån är svår att sätta fingret på. Vi har gemensamt att vi båda har npf-diagnoser (hon har ADHD och jag ADD), men skillnaden (som jag ser det…) är att hon tycks tycka att hon kan säga och göra vad som helst, och skylla det på diagnosen.

Till historien hör att hon tycks stundom vara en ”mean drunk”. Hon blir oigenkännlig när hon dricker alkohol. Hittills (dock bara två tillfällen innan igår) har jag inte märkt av det så mycket, men jag har märkt att hon i alla fall har svårt att hantera alkohol.

Igår kväll vräkte hon ur sig elaka och bitska kommentarer, var oerhört känslig för minsta samtalsämne och gick som på nålar hela kvällen – med tydliga tecken på att kunna explodera när som helst. Hon vräkte ur sig en massa oerhört elaka saker om mig (som var raka motsatsen till vad hon annars säger), och betedde sig helt obegripligt. Elak, fräck och konfliktsökande. Jag sa bestämt emot, men försökte sedan släta över det hela för grannsämjans skull…

När vi skiljdes åt för kvällen och jag gick hem, var jag både ledsen och arg och kände mig förödmjukad… När jag varit ute med hundarna och skulle lägga mig så ringde hon. Hon mindes inte alls att hon sagt något ‘opassande’ eller så, trots att hon när hon tidigare under kvällen också ‘glömt det’ fått bekräftat av grannarna att hon faktiskt var riktigt elak och fräck. Ho n hade inga som helst minnen av att ha sagt något elakt, och när jag återgav vad hon sagt blev hon jättechockad! Jag med! För det var som sagt raka motsatsen till hur hon brukar tala om mig.

I telefonen på kvällen så sa hon att ”ja men jag har ju mina demoner i och med mitt ADHD och du är ju likadan så du förstår väl att jag säger elaka och fräcka saker för att provocera?”. *suck* Jag sa att ”nej jag förstår det inte – för det ingår inte i diagnosen att explodera över sina vänner och totalt smutskasta dem för att man är full. Sån är inte jag, så försök inte gömma dig bakom diagnosen!”. Att bli elak och jävlig när man dricker alkohol och sen inte minnas det är (som i alla fall jag ser det) inte ADHD:s fel – utan alkoholens.

Ingen har talat till mig på det sättet sedan jag gick i åttan och min alkoholoserade mormor totalt tryckte ner mig i skorna och var fruktansvärt elak. Igår kändes det som att jag fick ett (eller flera…) knytnävslag i magen.

”Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me” — det talesättet är skitsnack.

Kommer jag någonsin klara att ha ett arbete?

Nu är ju jag förvisso inte i läge att söka jobb just nu. Jag går på möten med mitt aktivitetsteam (arbetsförmedlare, socialsekreterare och arbetsterapeut) och de hjälper mig att söka ordning i min vardag. Min arbetsförmedlare har bestämt sagt åt mig att inte söka några jobb, att försöka sluta tänka på detta med jobbsökande och allt därtill för att istället fokusera på att få rdning på det som är koas i mitt liv idag. Först när jag fått ordning på min vardag så ska jag börja tänka på framtida arbetsliv. Men det är ju svårt att låta bli att fantisera om vad jag vill göra ”när jag blir stor”, och hur jag ska komma dit – för att inte tala om fundera kring hur jag kommer komma att klara det.

Jag har provat på olika jobb med mer eller mindre framgång (dessa är ej i kronologisk ordning):

  • biblioteks”assistent” (satt upp böcker och stått i lånedisken om kvällarna)
  • suttit i kassan på Fenomenmagasinet i Linköping
  • personlig assistent
  • hemtjänsten
  • äldreboende
  • tidskriftsbutik (Press Stop)
  • hunddagis
  • enklare organisation på universitetet (sorterat och strukturerat programblad)
  • städat trappuppgångar
  • slickat och stoppat kuvert till massutskick för universitetet
  • offentlig tvättanrättning
  • städare på husvagnscamping

… av allt jag provat så är det ett jobb (arbetsträning) på hunddagis som legat mig varmast om hjärtat. Men där kunde jag inte vara kvar länge för på fjärde veckan bröt jag fingret då en vovve blev skrämd av ett flygplan och skenade iväg med mitt finger instort i kopplet. 😦 Jag blev sjukskriven och när jag skulle tillbaka hade denna form av arbetsträning dragits in… 😡

Jag brukar inte ha några större problem att FÅ jobb (jag är öppen, vältalig och allt det där) men jag har svårt att härda ut (så som det ju är med ADD).

Jag är så vimsig kring vad jag vill göra när jag blir stor… och vad som kan tänkas passa mig och mitt funktionshinder. Tanken att jag någonsin ska klara av ”en vuxen människas vardag” känns oerhört avlägsen… Jag är så imponerad av de med neuropsykiatriska funktionshinder som klarar hem, make/maka, barn, jobb, husdjur, fritidsaktiviteter osv….. Helt obegripligt för mig!!

Så läser jag detta: ”Är du strukturerad, stresstålig och självgående? Då är du arbetsgivarnas dröm.”

Hm… hoppsan.

😦

Motion till riksdagen ang. npf-utredningar

Jag läste just på riksdagens hemsida om att kristdemokraten Otto von Arnold den 7 oktober 2008 lämnat in en motion till riksdagen (So525) under rubriken ”För lång väntan på npf*-utredningar”.

(*npf = neuropsykiatriskt funktionshinder)

En del ur motiveringen bakom motionen är:
[…] ”Utredning av såväl barn som vuxna med dessa funktionsnedsättningar är, trots vissa förbättringar på senare år, ett mycket eftersatt område. Från att den första kontakten med vården tas tills att en neuropsykiatrisk utredning (NPF-utredning) äger rum kan det ta mycket lång tid. Köerna räknas i regel inte i veckor utan i månader eller i värsta fall, år. […] Alla människor har dock rätt till en värdig, högkvalitativ vård oavsett bostadsort. NPF-utredningar borde därför omfattas av vårdgarantin. Därigenom skulle vi säkerställa alla människors rätt till en god vård inom rimligt tid av personal med neuropsykiatrisk specialkompetens. När utredningen sedan är klar bör den följas av behandling, råd och stödinsatser för att stödja individen i vardagen.[…]

För de flesta av oss är det ju en självklarhet att man ska ha rätt till utredning och vård, men det är ju bara regeringen / riksdagen som kan se till att det sker genom ökat fokus på och ökade resurser. Att bara säga att npf-utredningar ska omfattas av vårdgarantin löser ju inte alla de egentliga problemen – att det inte finns personal och resurser nog att ta hand om alla inom vårdgarantin. Samtidigt som man för in dessa utredningar i vårdgarantin så måste ju också resurserna ökas.

Idag sammanfattas vårdgarantin med siffrorna 0-5-30-90 (dagar) och här ser du vad du ska ha rätt till om du idag sitter och väntar på utredning, och OM denna motion går igenom:

  • 0 – Samma dag som du söker hjälp ska du få kontakt med vårdcentralen eller Vårdguiden på telefon.
  • 5 – Behöver du träffa en läkare på vårdcentralen ska du få göra det inom 5 dagar.
  • 30 – Det ska ta mindre än 30 dagar att  få komma till den specialiserade vården. Detta gäller också för remiss till psykoterapi.
  • 90 – Anser läkaren i den specialiserade vården att du behöver behandling ska den inledas så snart som möjligt och senast inom 90 dagar efter beslutet.

Undra hur många av oss (som nu har gått igenom utredning) bara hade 90 dagars väntan innan utredningen kom igång? Jag vill (för att nyansera en aning) berätta att jag fick snabbt hjälp så fort det fanns misstanke för ADHD/ADD – en STOR eloge till psyk i Mjölby Kommun!

En del till ur motiveringen till motionen:

[…]För att hindra att köerna till neuropsykiatrisk utredning växer har några landsting under vissa perioder satt en högsta åldersgräns för när man får ställa sig i kö till en sådan utredning. Sådana gränser har prövats bland annat i Västra Götaland, där man under perioder förvägrat personer över 35 år att ställa sig i kö för en NPF-utredning. Detta är mycket diskriminerande då alla människor måste ha rätt till utredning och bör därför inte vara tillåtet.[…]

Vårdgarantin omfattar sedan 2006 utredningar för ADHD i Stockholms läns landsting, men andra landsting har ännu inte utvidgat garantin till att också omfatta utredningar. Den nationella vårdgarantin omfattar besök och behandling men inte utredning. Låter lite bakvänt tycker jag… stegen bör ju vara 1) besök, 2) utredning, 3) behandling. Naturligtvis med behandling under utredningen också om man då vet hur den behandlingen bör utformas. Men hur kan man sätta in behandling innan man ens påbörjat en utredning??

För att hindra att köerna till neuropsykiatrisk utredning växer har några landsting under vissa perioder satt en högsta åldersgräns för när man får ställa sig i kö till en sådan utredning, bland annat i Västra Götaland, där man under perioder förvägrat personer över 35 år att ställa sig i kö för en NPF-utredning. Detta är något som jag (och motionsskrivaren Otto von Arnold (kd) ) tycker är väldigt diskriminerande!

Tänk alla vuxna som har odiagnoserad ADHD som lett till att de kan ha hamnat i depression eller andra problem för att de inte känner att de klarar av sin vardag – och hur (för att se det ur samhällelig/politisk synpunkt) dyrt det blir för samhället då många av dessa vuxna inte klarar av sina barn, sitt jobb, kanske hamnar (som sagt) i depression eller missbruk osv.

Slutkläm i motionen:

”Kunskapen om […] symtombilden hos vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inom vuxenvården måste öka. Det är viktigt att anställda hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, försäkringsläkare, sociala myndigheter, vuxenpsykiatrin och vårdcentraler har den kunskap och förståelse som krävs för att bemöta individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på ett bra sätt.”

Precis! Det räcker ju inte bara att säga: ”Nu omfattas ‘ni’ av vårdgarantin”. Tänk vilken skillnad det skulle göra för individen, anhöriga, samhället i stort om man kunde GARANTERA att en utredning kommer starta inom 90 dagar!

Ris och ros för ADD

Innan, likväl som efter, ADD-diagnosen… Lite tankar denna söndagskväll… Vad i mitt liv kan bero / ha berott på mina diverse diagnoser (som tagits bort och lagts till i min journal under åren)?

De har bl.a. varit / är: depression, mano-depression, borderline, ångestsyndrom, tvångstankar, social fobi, aspergers, ADD.

*suck å stön*

  • förlorat flera jobb pga bristande uthållighet
  • sabbat en lång relation pga okunnighet om mig själv
  • hamnat hos kronofogden för att jag ej kan hålla koll på min ekonomi
  • fått självkänslan körd i botten om och om igen
  • övervikt som kan bero på bristande självkontroll
  • aldrig lyckats slutföra en hel utbildning, men har påbörjat åtskilliga
  • rastlös och bott i genomsnitt sex – tolv månader på varje adress de senaste tio åren
  • har utsatt mig för fara i sexuella och känslomässiga relationer
  • utsatt mig för fysiska faror då jag inte fattat var gränsen går
  • inte kunnat hålla liv i vänskapsrelationer
  • inte klarat att hålla ut under körkortsutbilningen
  • får aldrig iväg viktiga papper och betalar inte räkningar i tid
  • har ofta en känsla av att ‘det där klarar jag nog inte av’
  • lever med ett ständigt uselt samvete

*småsuck*

  • tar inte ut soporna förrän de börjar stinka ner hela köket
  • äter nästan bara lagad mat när jag blir bjuden
  • tvättar bara först när jag gått utan rena kläder och handdukar så länge att jag känner mig ofräsch som fan
  • gör av med alla mina pengar på tre-fyra dagar
  • glömmer folks födelsedagar.. och kommer på det efter några veckor
  • glömmer kolla min mail så folk blir fundersamma för att jag inte svarar

Men….. *jippi!*

  • intresserad av mitt eget och andra människors välmående
  • empatisk och har livserfarenhet
  • är kreativ, skapande och fantasifull
  • jag är utåtriktad och öppen som person
  • jag har en stark överlevnadsinstikt, och är envist trägen om att aldrig mer tappa fästet
  • insiktsfull och nyfiken
  • i kontakt med hela mitt känslospektrum
  • gör vad jag kan för att stärka andras självkänsla, och kan på så vis också ge min egen självkänsla en skjuts uppåt
  • jag har själv ansetts (och anses ofta fortfarande) vara ‘udda’, och har den vägen lärt mig att inte sätta den etiketten på andra människor

*tossigheter*

  • vill inte att någon eller något ska vara ensam/ensamt, inte ens ett mjölkpaket på en hylla på ICA (då möblerar jag om, eller köper hem det)
  • om mattkanten ligger vikt så får den ont, och det måste genast åtgärdas. Detsamma gäller förstås tex papper som vikts i ett hörn (tex), en t-shirt där ena ärmen ‘hängt upp sig’ (då får den ont), eller om en bok står snett i bokhyllan (då får den ont för att den belastas snett)
  • gosedjur kan få ont och får inte slängas i sängen så att tex halsen böjs bakåt. De ska inte heller behöva vara ensamma för då kan de bli ledsna
  • böckerna i bokhyllan måste jag ha utdragna så de står i en rät linje, så ingen upplevs som viktigare än den andra…..

….hrm…. det blir ju aldrig långtråkigt att vara lite småtokig. 😉

Jag vill också vara savant!

Jag blir sååå imponerad av savanter! Just nu är det en kille på ”Efter tio” på tv4 som är savant, och efter bara några timmar i Sverige sitter karln i svensk TV och pratar svenska!! Bara ‘snipp snapp’ så kan han lite (mycket?!) av språket! Så häftigt!

Naturligtvis är det säkert jobbigt som fan också – men jag blir så grymt imponerad!!

Vissa utvalda savanter:

Stephen Wiltshire som kan titta lite lätt på en stadsbild och sen rita av den in i minsta detalj!! Kolla hans galleri *här*

Kim Peek som är inspirationen bakom filmen Rainman.

Rüdiger Gamm som kallats ‘den mänskliga räknemaskinen’.

Ujujuj…. fantastiska genier!