Nu sitter jag och kollar på Efter Tio på tv4, i vanlig ordning, och de snackar om bloggande denna vecka. Just nu om så kallat ”blogghat”, och jag förstår inte varför folk tycks vara så överraskade över att det försiggår blogghat, mobbing via bloggar osv. Mobbing och smutskastning har ju alltid funnits; i skolor, på arbetsplatser, och i livet i stort. Att det skulle få ett stort utrymme inom bloggandet är ju knappast konstigt.
Jag anser att om någon mobbar en annan människa så visar denne symtom på dålig självinsikt, dåligt självförtroende och bristande empati. Det är fegt att välja att mobba andra människor istället för att se inåt och ta itu med sin egen självbild.
Det är ju därmed självklart att de som mobbar ”i verkliga livet” hoppar på blogg-tåget och mobbar den vägen också. Dessutom tror jag att många som inte mobbar andra ”i verkligheten”, ändå väljer att göra det över internet för internet erbjuder ju en viss anonymitet.
Att folk tycker sig må bättre och bli stärkta av att trycka ner andra är ju ingen nyhet. Det har ju människan gjort i alla tider, i allt från slaveriet och kolonialiseringen till att Nicke kallar Lasse för glasögonorm på fritidsgården en tisdagseftermiddag.
Om man är mobbare i skolåldern så tillhör man oftast en grupp, för EN person som är svag i sig själv kan inte vara ”tuff” och mobba andra, utan att ha en grupp som backar upp honom/henne. Men i bloggandet, och via internet i övrigt, kan även den ensamma lilla fega skiten slänga skit över andra och dölja sin identitet. Den ensamma fega mobbaren vågar inte mobba eller reta andra öga mot öga, men i internets anonyma värld kan även den fegaste skitungen få utrymme. Skitunge oavsett ålder.
Det är väl inget att förvånas över?
Avsky? ja, men inte förvånas…
AddAnna 
Heeeej darling! Har inte varit här inne hos dig på evigheter men tittade in för att se om det hänt nåt sen papsen åkte till Afrika. Och här är hon ju igång med både bloggeri och arbetsträning! Tjohooo!!
Massor med kramar från mig. Långa. Varma. Och gosiga!!
Hej, har precis hittat dig här på nätet och skall läsa mer på din blogg, har själv en dotter på 14 med diagnosen ADD. Försöker hitta så mycket info som möjligt om hur det blir när man blir vuxen – som du för att förbereda mig och henne på vuxenlivet. god jul, förresten.
@Anette: Hej sweetie. Jag är ur-usel på att skriva nåt på bloggen nu sedan flera månader. Det blir liksom så i perioder…
Massa kramar till dig vännen.
@malene: Hej Malene – och god jul, även att det är väldigt sent svarat av mig. Så gott nytt säger jag istället då så här på första dagen på nya året. Vad bra att din dotter renad fått sin diagnos, och vad bra att du som mamma är så intresserad av att läsa på om hur det kan påverke henne även som vuxen. Jag fick min diagnos först som vuxen (i september 2008, då jag straxt skulle fylla 31 år), och jag tror mycket hade varit annorlunda om jag fått diagnosen tidigare. Men det var ju inte tal om neuropsykiatriska funktionshinder ”på min tid”. …vad gammal man känner sig när man säger ”på min tid” 😀
Vad jag tror är viktigast är att aldrig döma din dotter, eller se henne som lat, oföretagsam eller bekväm. Inte för att jag tror att du gör det, men det kan nog vara viktigt att påminna även sig själv (som mamma) att om hon möter svårigheter som ser ut att bero på lathet, feghet eller liknande att det med största sannorlikhet bara yttrar sig som lathet men i själva verket känner hon sig överbelamrad, vilket man lätt kan göra av även de minsta saker.
Jag kan ju förstås inte sia om din dotters framtid, för hennes vuxenliv blir nog helt annorlunda mot mitt eftersom hon fått sin diagnos så tidigt. Sånt som är svårt för mig är att sköta viktiga papper, ringa eller skicka brev i tid och att ha psykisk ork att hålla igång i flera dagar utan att verkligen kunna vila upp mig mellan varvet.
Hoppa gärna runt bland de bloggar jag har till höger på första sidan. Många av de som skriver dem är själva vuxna och har barn med denna diagnos.
God fortsättning, och tack för din kommentar!
hej, från en som själv varit mobbare. Jag håller inte med om att man inte känner empati för andra människor. Jag har väldigt stor empati för människor, ibland kanske för stor empati, men ändå var jag elak och mobbade andra barn. jag hade som du säger rätt dålig självkänsla, fast ett bra självförtroende. Bra mådde jag inte, och jag ville att vuxna skulle se att jag inte mådde bra genom att göra så. Innan det att jag var elak mot andra, så var jag snäll, och fick t.o.m klassens pris som bästa kompis, men i min klass var de flesta väldigt elaka mot varandra, vilket jag inte var van vid eftersom jag kom från en annan skola och ett annat område men flyttade när mina föräldrar skiljdes, så därför blev det automatiskt på nåt sätt att jag riktade alla taggar utåt istället för att ta all skit och må dåligt, så fick jag andra att må dåligt, det kändes lite som ”jag eller dem”. Nu när jag går i gymnasiet är alla snälla mot varandra så jag behöver inte ha taggarna utåt längre, men jag har fortfarande väldigt svårt att släppa folk nära inpå.
Det du säger med att det är fegt att mobba andra människor, kan stämma men samtidigt, så var det jag eller dem som skulle må dåligt, när jag sen slutade att mobba och vara taskig, så fick jag social fobi och ätstörningar istället.
Så det är ett svårt ämne men jag tror inte att det funkar att bara säga, den personen är en empatilös människa som borde se till sig själv, för en dag kommer det. Kanske var det bättre att jag plåga mig själv än andra men det är ändå ett problem.