Blogghat

Nu sitter jag och kollar på Efter Tio på tv4, i vanlig ordning, och de snackar om bloggande denna vecka. Just nu om så kallat ”blogghat”, och jag förstår inte varför folk tycks vara så överraskade över att det försiggår blogghat, mobbing via bloggar osv. Mobbing och smutskastning har ju alltid funnits; i skolor, på arbetsplatser, och i livet i stort. Att det skulle få ett stort utrymme inom bloggandet är ju knappast konstigt.

Jag anser att om någon mobbar en annan människa så visar denne symtom på dålig självinsikt, dåligt självförtroende och bristande empati. Det är fegt att välja att mobba andra människor istället för att se inåt och ta itu med sin egen självbild.

Det är ju därmed självklart att de som mobbar ”i verkliga livet” hoppar på blogg-tåget och mobbar den vägen också. Dessutom tror jag att många som inte mobbar andra ”i verkligheten”, ändå väljer att göra det över internet för internet erbjuder ju en viss anonymitet.

Att folk tycker sig må bättre och bli stärkta av att trycka ner andra är ju ingen nyhet. Det har ju människan gjort i alla tider, i allt från slaveriet och kolonialiseringen till att Nicke kallar Lasse för glasögonorm på fritidsgården en tisdagseftermiddag.

Om man är mobbare i skolåldern så tillhör man oftast en grupp, för EN person som är svag i sig själv kan inte vara ”tuff” och mobba andra, utan att ha en grupp som backar upp honom/henne. Men i bloggandet, och via internet i övrigt, kan även den ensamma lilla fega skiten slänga skit över andra och dölja sin identitet. Den ensamma fega mobbaren vågar inte mobba eller reta andra öga mot öga, men i internets anonyma värld kan även den fegaste skitungen få utrymme. Skitunge oavsett ålder.

Det är väl inget att förvånas över?

Avsky? ja, men inte förvånas…

Annonser
Published in: on november 12, 2009 at 12:41 e m  Comments (4)  
Tags: , , , , , , , , , ,

En sjuhelvetes utläggning om min skolgång…

Jag försöker fortfarande vänja mig vid tanken att jag har ADD. Diagnosen sattes 1 september, så det har alltså bara gått straxt över två månader. Än vet jag inte riktigt vad det kommer betyda för min framtid. Min självkänsla har fått sig en ordentlig törn av alla år av misslyckanden, och viss bitterhet har infunnit sig sedan diagnosen kom. Tänk om lärare och andra inblandade i min barndom märkt av nåt tidigare så jag hade sluppit mycket av det elände jag gått igenom. Men å andra sidan är det inte konstigt att inget gjordes, för när jag var barn pratade man inte om ADD. Det var ju okänt på den tiden så istället var jag bara ”annorlunda”. Jag var mobbad, irriterad, utstött, ledsen och förbannad under mina nio grundskoleår. Sattes i ett rum med andra bråkstakar om jag störde eller inte var ”duktig” på lektionerna, men fick inte mer pedagogisk hjälp. I vissa ämnen bråkade jag med läraren, och blev illa omtyckt för att jag hade en egen åsikt. Och i andra ämnen fick jag till slut höra saker som ”Du får en etta bara du tycker upp, men inget gör”…. det är ju ETT sätt av få slut på skolkande.

Jag var en god skådespelerska på den tiden (precis som idag) och lyckades lura i min omgivning att jag var en framåt, utåtriktad och nyfiken person. Eller.. DET var eller är inte skådespel för sån är och har jag alltid varit. Men jag lyckades sätta upp en trovärdig bild av en glad tjej! Nio års mobbing gör en inte till en glad tjej, punk slut. När min ADD-utredning var i full gång så gav jag dem namnet på min skolfröken i ettan tom sexan och hon beskev mig för dem som ”en glad tjej, som agerade som äldre än sin ålder”. Okej… nåväl. Kan väl stämma i viss del för jag var ju sån – utåt. Men en som undervisat mig och mina plågoandar i sex år borde väl kunnat se under ytan kan jag tycka…

Nån gång i femman, sexan, sjuan började jag få nog. Jag försökte alltid vara snäll, förtående och öppen för alla. Men sånt funkar ju inte på ungjävlar, så istället satte jag hårt mot hårt. ”Den snälla flickan” blev ju bara nertryckt och smutskastad, så redan i tioårsåldern började jag inse att de ändå bara skulle fortsätta bete sig som svin. Så jag sa ifrån. En kille hamnade jag i bråk med om rasism redan i femman (låt tillägga att han var rasist och adopterad från Sydamerika, och i vår skola på flera hundar elever fanns TVÅ invandrare). Jag var klok nog redan i den åldern att begripa att man inte ska smutskasta människor som inget gjort, men denna killen blev jag rasande på men gick inte till handgripligheter. När hans kompis (en annan kille i klassen) blandade sig i med skymfande ord om invandrare så tappade jag fattningen och slängde den lille fan över en skolbänk inne i klassrummet (under en rast, men inför läraren). Men jag fick bara en klapp på axeln för att jag hade protesterat mot orättvisor… Hade det varit en kille som istället slängt mig över en bänk så hade nog han behandlats annorlunda och fått någon form av åthutning och i bästa fall hjälp att hantera sin vrede, men jag var ju bara ”en duktig och snäll tjej som protesterade mot elakingar”. *suck*

I högstadiet bytte jag och alla andra skola, för vi hade bara tom klass sex i första skolan. I nya skolan fortsatte mobbingen från nya, äldre killar (tjejerna var överlag rätt ointresserade av mig för jag var väl konstig så de nöjde sig med sneda blickar). I detta läge (högstadieålder) var jag som en tickande bomb. Jag var så less…. så trött på att behandlas illa, och så innerligt rasande. Full av sorg och vrede – mitt i den vanliga trotsåldern och puberteten är ingen bra kombination. Men jag blev inte så utåtagerande som jag nu i efterhand verkligen hade begripit mig på om jag blivit. Jag blev inte fysiskt utåtagerande i alla fall. Men jag började verbalt yttra mig mycket mer än jag tidigare gjort. Sa ifrån om folk betedde sig illa, protesterade mot lärare som jag inte tyckte gjorde ett bra jobb och så vidare. Jag hamnade tex i ett jättebråk med läraren i … ja vad nu ämnet kallas.. där man lagar mat och sånt. Jag åt en bittermandel i tron att det var en sötmandel och det var minst sagt.. bittert! Så jag kastade mig över ett glas mjölk – då exploderade lärarinnan för att jag slösade på resurserna (mjölken var FÖRBJUDEN att dricka!) och hon skrek och jagade mig ut på skolgården. Dit gick jag inte tillbaka igen. Jag började röka och fick skit för det, trots att jag inte rökte på skolgården. Och jag ställde nog till det ganska ordentligt för mat-tanterna när jag en vacker dag klev in å sa att jag bara ville ha vegetarisk mat. På den tiden fanns det inte många vegetarianer, och det skulle dröja ytterligare tre-fyra år innan vego-boomen kom. Mat-tanterna (som nog stått i denna matbespisning sendan 1850-talet) visste inte vad jag talade om, så under de tre (två och ett halvt åren) i högstadiet så fick jag bara buljong med rotfrukter i.

När jag i slutet av sjuan fick höra att en tjej i grundskolan blev mobbad så var det något som exploderade inom mig. Jag gick fram till henne och frågade om det stämde (hon gick kanske i trean/fyran då) och hon pekade ut en pojke som brukade kalla henne olika fula ord och berättade hur ledsen hon var. Som jag sa.. nåt exploderade inom mig och jag gick fram till honom, pekade bestämt mot honom och sa: ”Om du inte lämnar henne ifrån så åker du hem i en liksäck ikväll, fattar du det?!!”. Han stirrade på mig och sa inte ett ord.

Vreden vände sig mot honom, för jag kände så igen mig i hur flickan tycktes må. Och till denna dag har jag aldrig haft dåligt samvete för att jag antagligen skrämde skiten ur honom. Min erfarenhet från skolan var ju sån att de andra barnen lyssnar ju inte om jag är snäll, så istället gjorde jag tvärt om.

Jag hade några möten med mina föräldrar, studierektorn och gymnastikläraren för att jag ALLTID bråkade med gympaläraren. Han var en stöddig, motbjudande äcklig kille som tittade på de ”fina tjejerna” på ett frånstötande sätt, och som hade de värsta machokomplexen – och jag höll inte tyst. Efter att han exploderat mot mig några gånger så gick jag inte längre till gympan, och det var ju helt okej med mig för är man mobbad för att man är fet så är inte gympasalen favoritplats i alla fall. På ett av våra möten i lärarrummet så sa han att han skulle ge mig en etta om jag gick dit och skrev ”ja” på närvaroblanketten och sen gick igen. Jisses…. Strålande pedagogisk förmåga.

Någon gång i åttan eller nian fick vi en ny lärare i SO-ämnen (samhällsvetenskap, religion, historia), och det var fantastiskt bra för mig. Detta var ett av mina favoritämnen och läraren vi hade innan tyckte illa om mig och jag om honom. Han var ungefär 175 år gammal och lärde ut som en lärare på 1920-talet, och med de kunskaper de hade om världen på den tiden. Min sura uppsyn gjorde mig mäkta impopulär hos honom, så när det iställer kom en ny ung lärare så kändes det spännande. Hon satte sig bredvid mig på en rast och småpratade. Hon sa att hon märkt att jag hade jättemycket kunskaper och stort intresse för ämnet, men undrade varför jag inte ville visa dem och vara med mer aktivt på lektionerna. Hon höjde på en termin mitt betyg från ett till tre, för att hon tog sig tid att se mig och inte bara titta snett på mig för att jag tyckte mycket och ifrågasatte. Ofta tog jag mina diskussioner med lärare på rasterna, för jag var för feg för att räcka upp handen. Och inte alla ville prata med sketna elever på rasterna, då ville de ju dricka kaffe och röka. Men hon följde med mig till rökrutan och vi pratade mycket om just SO-ämnen.

Det var första gången en lärare såg MIG. Det var en häftig upplevelse.

Visst, jag var säket många gånger en plåga för lärarna, men jag var ju en tonåring… och de är såna, de är plågor – det hör liksom till. Jag var i alla fall inte en bråkstake, jag var bara kunskapstörstig. Väljer man att vara lärare på en högstadieskola ska man nog se till att ha ett starkt psyke och vara väldigt kunnig inom pedagogik. Annars drabbar det både läraren och eleverna.

När jag slutade nian var jag världen lyckligaste människa! Mina underbara föräldrar och min underbara storebror var där, och hade jag då vetat att MYCKET av helvetet i mitt liv verkligen var över så hade jag varit ännu lyckligare den dagen. Klasskamrater krät i varandras armar, och jag var bara så jävla glad!

I nian hade vi flyttat ifrån detta hemska område och in till stan, och när jag slutade grundskolan hade jag längre ingen anledning att åka dit.

Jag stängde då den dörren. Och tittade aldrig tillbaka.

Resten får vi ta en annan gång. För helvetet var INTE över…. det har lämnat eviga spår i mitt inre.