Mirakeltanten Gulli Johansson

Sommaren 1996 fick Gulli Johansson ett stort epileptiskt anfall under en utflykt. Neurologerna (specialister på hjärnan och nerverna) testade olika mediciner för att få bort hennes epileptiska anfall och bestämde sig till slut för medicinen Ergenyl Retard. Gullis anfall upphörde dock inte så läkarna höjde dosen, och hon blev gradvis sämre; hon gick ner i vikt, fick försämrat minne och blev deprimerad. Tre år senare bestämde sig läkarna för att istället sätta in medicinen Lamictal, och Gullis tillstånd försämrades då snabbt.

Hon blev mer och mer glömsk, betedde sig aggressivt, kunde inte laga mat och hon ramlade ofta omkull. Familjen kände inte längre igen Gulli. Efter ytterligare tre år hade epilepsianfallen försvunnit, men på bekostnad av alla övriga problem. Gulli genomgick en utredning som visade att hon var dement. Då diagnosen var satt var det inte längre någon som spekulerade i vad felet var. Gulli togs in på demensavdelning och fler mediciner skrevs ut. Familjen fick ingen kontakt med henne, hon bara satt och stirrade rakt fram.

I fyra år levde Gulli i ett töcken på demensboendet, utan kontakt med någon och helt utlämnad till vårdgivarna (?). Hon blev sämre och sämre, och kunde till slut inte längre ta sin medicin och man trodde att de sista dagarna var komna.

Men så (fem dagar efter att medicinen slutat ges) sa Gulli plötsligt en morgon till vårdpersonalen: ”Nu vill jag gå upp”. Sen plockade hon upp telefonen och ringde sin dotter Kerstin som hon inte pratat med sedan 2003. Den chockade dottern kunde inte förstå hur hennes mamma kunde föra ett normalt samtal.

Gulli har inga minnen från de senaste 7 till 10 åren.

************************************************************************************************************

Detta är ett fall som Uppdrag Granskning i SVT tog upp 24 september.

Detta avsnitt sänds även i:

  • SVT 1 den 27 september
  • SVT 24 den 29 september

************************************************************************************************************

Från SVT:s hemsida:

”Enligt Ynge Gustavsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, med 30 års erfarenhet som läkare, är det inte alls ovanligt att äldre felmedicineras.
-Det har jag varit med om rätt många gånger. Patienter som kommer in svårt sjuka, döende, och så sätter man ut medicinen och de piggnar till, säger Yngve Gustavsson.

-Det är det viktigaste i den här berättelsen, det är ju det man måste ta rätt på för att undvika att andra råkar ut för samma sak, säger Gulli Johansson om sin medverkan i Uppdrag granskning.”

************************************************************************************************************

Såna här berättelser får mig att vilja gråta, skrika, svära…. Jag blir frustrerad, förbannad, ledsen, förkrossad.

Sänder alla mina varmaste tankar och kramar till Gulli som fick en ny chans till livet.

Annons

The URI to TrackBack this entry is: https://addanna.wordpress.com/2008/09/25/mirakeltanten-gulli-johansson/trackback/

RSS feed for comments on this post.

14 kommentarerLämna en kommentar

  1. Det är verkligen skrämmande! Alltför många läkare är bra på att sätta in mediciner utan att titta på medicinlistan och det verkar en del helt främmande att man faktiskt även kan sätta ut mediciner.

  2. Ja såna här historier skrämmer mig in i märgen, eftersom jag har en far som är 70 till våren. Han är dock vid god vigör och jobbar fortfarande och allt så.. men han blir ju äldre, och jag kommer vara som ett örnöga när/om han behöver mer medicin.. Usch, jag läser så mycket om hur gamla missgynnas i vården – främst vad gäller mediciner… 😦

  3. […] slog mig tanken (då jag skrev om Gulli Johansson) att jag säkerligen missat massa intressanta reportage – sant som det är […]

  4. Jag har haft EP sedan 6 års ålder och är i dag 28 och började använda Lamictal vid 14 års ålder. Då var det en mirakelmedicin, tog bort ev. partiella anfall och fick mig att vara helt anfallsfri. Baksidan var dock en helt förändring fysiskt. Jag orkade mindre stegvis i flera år. Det kom smygande och tillsist för ett par år sedan blev jag i stort sätt apatisk och kämpar med vardagen varje dag. Idag är jag så orkeslös att jag knappt orkar att ta hand om disken.
    Har sökt för detta fler gånger och utredning pågår men läkarna är för RÄDDA att kommentera medicinerna jag har ätit under 21 år!
    Vad ni än gör, forska så mycket det bara går på alla mediciner ni får från läkare. De är helt förblindade av de stora bolagen!

  5. @Alextandra: Undrar varför dina läkare inte vill kommentera din medicin? Den kan ju absolut vara en bov i det drama du nu lever i… Men kanske kan det också varit något annat. Det är ju så svårt att säga vad som är vad, så du ju ätit medicinen så oerhört länge.
    Men gör allt du kan för att få dem att verkligen granska medicinen och ditt eventuella behov av den idag. Kanske borde den sättas ut efter alla dessa år, eller kanske behövs något annat också? Mycket händer ju, och förändras i kroppen på så många år. Har du fler mediciner kan du kanske gå till apoteket för att få prata med en farmaceut om vad de olika medicinerna kan ha för effekt på varandra?
    Jag har precis börjat med concerta (för mitt ADD), och tar även efexor mot depression och ångest. Det ska efter uppgift från apoteket vara okej att blanda dessa två. Men jag kommer vara observant på hur det utvecklas.

  6. Det finns väldigt många mediciner som kan ge förvirring och demensliknande symptom och det är ju inte ett dugg konstigt att många äldre uppvisar sådana med tanke på alla medeciner som de ställs på.

    Jag har haft nära och kära som drabbats av ”läkemedelsförgiftning”. Ja, dv.s. det förstod inte vårdpersonalen, bara jag, och det hjälpte tyvärr inte hur jag än ringde/skrev/mejlade etc.

    Gulli är inte unik även om de flesta fall får en annan vändning. Vårdtagarna dör och inte står det medicinförgiftning i deras dödsattest.

    Andra går omkring som vålnader och dör en långsam död.

    I boken ”Death by prescription” (Ray D. Strand) finns en historia som liknar Gullis – fast det handlar om helt andra mediciner och historien utspelar sig i en av USA:s delstater.

    Även där ringde man till släkten och berättade att det närmade sig slutet för deras pappa ? och att de skulle skynda sig och komma för att säga farväl.

    De fick också höra att alla mediciner hade satts ut.

    Dagarna gick och personen blev piggare och piggare.

    En gång hade jag ett samtal med en sköterska på ett co-operativt äldreboende. Jag ville att en kär vän skulle få komma dit som korttidspatient.

    Jag frågade då vilken åsikt hon hade om läkemedel och fick ett väldigt luddigt svar.

    Då berättade jag om min pappa som drogades ned på ett äldreboende och om vad jag då upptäckte – att medicinen redan var indragen i England på grund av allvarliga hjärtbiverkningar bl.a.. Den fick däremot fortsätta att förskrivas i Sverige ytterligare ett år.

    Det här gjorde att hon öppnade sig – skyddsmasken föll – och hon vågade bli mer personlig.

    Då berättade hon om en dam som bodde på deras äldreboende och som alla trodde låg för döden. Medicinerna sattes ut och patienten ”tillfrisknade” och levde i flera år till.

    Därför vill jag uppmana alla anhöriga att vara som iglar.

    Läs på – sök information om läkemedel och sjukdomar på många olika ställen (Fass och bipacksedlar författas av läkemedelsbolagen själva).

    Begär samtal med sjuksköterska och läkare, ställ frågor och ifrågasätt om diagnoserna är rätt liksom behandlingen. Kan doser ändras – kanske något läkemedel inte behövs alls och kan sättas ut. Då skall utsättning ske på korrekt sätt.

    Kom på besök olika veckodagar, tidpunkter.

    För dagbok för Din egen skull och för att komma ihåg vad som hände.

    Tag gärna med kamera och dokumentera när något verkar som det inte skall. Skulle Du någon gång behöva göra en anmälan kommer ditt ord att stå mot personalens och det är deras som kommer att väga tyngst.

    För ytterligare en historia hänvisar jag till Folkhälsoinstitutets hemsida. Googla ”Gunnar Ågrens Blogg”.

    I september 2008 har han skrivit några rader om äldres medicinering. Där har jag kommenterat med ”Historien om A, del I-III”. Läs den gärna i rätt ordning. Tyvärr försvann alla nya stycken osv.

  7. Tack så jättemycket för din kommentar, och för att du berättar och uppmanar oss att vara som iglar och dokumentera vardagen. Det ser jag också som väldigt viktigt! Jag har ju min pappa som nu är 69 år, men han är vid relativt god form och fixar sitt liv själv och jobbar fortfarande. Men han har ju en hel del mediciner och åkommor som kommer och går och jag är alltid med på ett hört med tusen frågor, vill ha namn och info om alla mediciner och han berättar öppet om vad som händer hos läkaren och så, så jag kan gräva vidare i det på egen hand. Jag skulle aldrig våga ‘släppa’ honom vind för våg in mer och mer i ”äldreomsorgen” utan att vara med helt och hållet i allt som händer. Kan han i framtiden inte klara sig själv så vill jag hellre att vi bor tillsammans än att han tas om hand av ‘det stora systemet’.
    Tack så jättemycket för att du berättar så öppenhjärtligt om dina tankar och erfarenheter!

  8. Fördjävligt att sådant här får ske, även om jag inte är förvånad då jag är anhörig till en av psykiatrins skapelser (det med Haldol, Hibernal, Akineton, Terfluzin, Trilafon och nu Risperdal sönderdrogade köttstycke som återstår av människan jag en gång kallade FAR!).

    Vad som skrämmer mig är att artikeln om Gulli precis lika gärna hade kunnat handla om MIG, om jag varit naiv och dum nog att hämta ut och ta den så kallade ”medicinen” (Ergenyl) en så kallad ”läkare” vid vuxenpsykiatriska ÖVM i Vårgårda skrev ut till mig!

    När de fick veta att jag aldrig hämtade ut de satans pillren de skrivit ut anklagade de mig, i min journal, för att ”motsätta mig behandling”! (Suck)

    Personligen gör jag ingen skillnad mellan de PROFITHUNGRANDE så kallade ”läkarna” inom psykiatrin och knarklangare i t ex kriminella MC-gäng!

    (Drar låååååååång näsa åt överläkaren vid vuxenpsykiatriska ÖVM i Vårgårda – Jag är hemskt ledsen, men du får hitta någon annan naiv stackare att PROFITERA på!)

  9. Jag ska tillägga att psykiatrins skapelse (i mina journaler) utmålas som en MISSBRUKARE trots att han hela tiden har följt de så kallade ”läkarnas” ordination när de har skrivit ut sin j-a psykofarmaka!

  10. Fy så tråkigt att du drabbats av den negativa sidan av psykiatrin!! Jag känner med dig, och önskar verkligen att sånt aldrig skulle kunna hända!
    Jag har själv (på personligt plan) till 98% goda erfarenheter av psykiatrin, och många med mig – hoppas jag. Men tyvärr är det alldeles för vanligt att folk drabbas av läkare som inte vet vad de gör; man får inte rätt introduktion till medicin, rätt uppföljning, adekvat stöd osv. Jag är inte drabbad, men det betyder inte att jag inte känner med er som är det!
    Jag får själv väldigt bra hjälp från Psykiatriska i Mjölby, men har haft kontakt med ett bottenskrap från läkarkåren på Kungsgatans Vårdcentral i Linköping…. en sån läkare som man skulle vilja hänga ut pga av hennes maktmissbruk!
    Vad hemskt att läsa att din far drabbats av dessa hemskheter! Just gamla är så utsatta, och jag skräms nåt så oerhört av vad som skulle kunna hända när min far blir gammal – jag kommer vaka som en hök!
    Att du påstås motsätta dig behandling låter ju skruvat…. man har ju rätt att tacka ja eller nej till all medicin, så länge man inte är tvångsomhändertagen. Jag frågar ut läkare om eventuella nya mediciner, kollar upp dem bäst jag kan och ifrågasätter. Jag skulle aldrig ta en medicin jag inte tror på. Det har jag gjort en gång för länge sen, men aldrig mer.

  11. Jag citerar några rader ur Annas svar 31 januari 2008.

    ”Att du påstås motsätta dig behandling låter ju skruvat…. man har ju rätt att tacka ja eller nej till all medicin, så länge man inte är tvångsomhändertagen.”

    Det låter fint men i verkligheten kan det se helt annorlunda ut.

    Jag har tidigare berättat om min gamla pappa och även hänvisat till ”Historien om A” på Gunnar Ågrens Blogg (Folkhälsoinstitutet, sept. 2008.

    Historien finns även på http://www.sjukhuslakaren.se under Äldrevård. Där finns en artikel om Gulli Johanssons fall och under den finns en kommentar – Historien om A.

    Den handlar om min f.d. särbo, som jag hade känt i ca 25 år, och som avled 2007, 74 år gammal.

    Hans historia visar på att de ”fina orden” inte alltid efterlevs.

    De flesta anhöriga/närstående har inte möjlighet att vara så mycket närvarande. Därför ser man inte allt och man har inte heller förstått att man behöver vara mycket vaksam och hjälpa till.

    Man litar för mycket på vården och dess personal!

  12. P.S.

    Jag skrev fel – Annas svar var givetvis daterat 31 januari 2009!

  13. Finest of your child can avoid a yeast infection remedies.
    It has been robbed. Apparently the joke wore off fast
    and now she is considering suing the flour bomber.
    There are many fine Spain hotels inside many main cities, cities and airports these as Madrid,
    Barcelona, Alicante, Valencia, Cadiz and numerous other locations in Spain.

  14. At this moment I am going to do my breakfast,
    after having my breakfast coming yet again to read further news.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: