Snart blir det ut på arbetsträning

Det känns jättespännande! Men samtidigt skrämmande… för jag har ju varit sjukskriven och sysslolös (i skatteindrivande mening…) i dryga fyra år.

Under dessa år har jag gått från känslor av totalt misslyckande och självmordstankar, till en igen glad och mer energisk person som vill få igång livet igen. Men jag är ju fortfarande dålig på att skapa rutiner i tillvaron och att hålla ut med sysslor under längre perioder. Men nu äter jag min medicin morgon och eftermiddag (Ritalin 40 mg + 10 mg) och hoppas på att arbetsträningens rutiner ska skapa ringar-på-vattnet-effekte, dvs fler rutiner i andra avseenden med.

Långt där inne inom mig finns ju dock den starkt gnagande rädlan för ännu ett misslyckande. Men nu tror jag att jag har större chanser att lyckas än någonsin, för nu har jag ju så bra stöd och hjälp från min terapeut, och från mitt åtgärdsteam (arb.terapeut, arb.förmedlare och soc.sekreterare). Kontakten med dem är jätteviktig för mig, och de stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Håller tillbaka mig lite så jag inte rusar in i nya projekt till 200 % och därmed nerprioriterar allt annat. De hjälper mig att försöka få rutiner i tillvaron och ett sunt sätt på saker och ting.

Så, sammanfattningsvis så känns det jättebra att få möjlighet till arbetsträning! Jag saknar mer och mer kontakten med andra människor och jag är mer och mer trött på att inte… ja, inte bidra, inte vara en aktiv del i samhället… eller nja, hur jag nu ska uttrycka det. Jag vet att jag har så mycket och ge, så om jag bara kan släppa rädslan för misslyckanden så kommer det nog bli bra!

Nu gäller det att hitta ett ställe där jag kan börja min träning/praktik. Det gör jag tillsammans med min arbetsförmedlare. Jag hoppas på nåt inom blomster- och växthandel. Men vi får se hur det går. Jag vill inte lägga alla förhoppningar på det, utan försöker tänka så mycket som möjligt på var jag skulle vilja komma ut och pröva mina vingar.

Jag längtar ”tillbaka” till det liv jag hade från att jag flyttade hemifrån som 19-åring, tills då jag tappade greppet (kortfattat uttryckt) kring våren 2005. Under mina första vuxenår så jobbade och/eller pluggade jag heltid, hade fasta tider för städning och tvätt och träffade kompisar betydligt oftare än jag gör nu för tiden. Jag är övertygad om att när jag kommer ut på arbetsträning så kommer det ge mig mer självkänsla, energi och lust att få ordning på resten av tillvaron med.

*nervöst men hoppfullt blickar jag framåt*

Annons

Jag är både orkeslös och stressad….

Nu har jag på Efter Tio här i bakgrunden… i vänlig ordning kan tyckas kanske, för det är ju inte första gången jag nämner det här på bloggen. 😛

De har visst lite av ett tema denna vecka, om att ha ”ont i själen”. Och det känner ju jag och många av mina bloggläsare igen sig i.

Idag är Carline af Ugglas gäst i studion och hon sa just att hon är stolt över att ha gått igenom svåra perioder av depression och liknande jävulskap. Stolt för att ha fått erfara den utvecklingsbiten, och hon tycker att de som inte drabbas av depression missar en del av själens utveckling.

Jag håller väl i viss mån med. Jag har ju absolut lärt mig av mina år av depresision, men jag skulle ändå inte vilja påstå att jag skulle vilja ha depression i mitt liv om jag fick möjlighet att börja om från början.

Nu står ju jag i och för sig inte på en stabil och säker grund, och tittar tillbaka på depressionen som ‘en gång var’ så att säga… utan jag klättrar ju fortfarande uppåt. Det värsta tiden är förhoppningsvis borta och över för alltid, men jag känner ändå hur depressionen ibland får grepp om mig.

Jag har känt av den ganska mycket de senaste veckorna, men samtidigt så vill jag inte erkänna det utan jag skyller istället på vädret. Jag har ursäkter för mig själv: ”alla mår ju dåligt så här års” osv. Och visst kan det vara så att det bara ÄR det trista vädret som trycker ner mig. Men det trycker ner mig så överdrivet mycket, och det är det som bekymrar mig.

Men jag känner ändå hopp, för jag märker ändå hur mycket bättre jag mår när jag får solens strålar på mig. Och jag mår också bättre då jag väl får tummen ur och ger mig iväg hemifrån och umgås med någon lite. Det är bara det att jag har så förbannat svårt att få energi, lust, hopp osv. Dagarna bara tycks passera.

Jag vill ha vår nu! Skrämmande tanke är ju vad som skulle hända med min psykiska hälsa om det gråa, trista vädret höll i sig fyra-fem månader till… det skulle jag inte orka med. Min illa tilltygade själ skulle skrumpna ihop helt i så fall…

Att jag inte sitter vid bloggen är också en biverkan av denna svacka… jag har inte tålamod nog för att skriva, tänka osv… Jag blir galet stressad av att sitta vid datorn nu sedan en tid… konstigt… men det ger mig inte den där tillfredsställande känslan som det alltid gjort förr. Att sitta och surfa runt, fixa med foton, photoshop osv gör mig bara hyperstressad nu. Nu kryper det i hela kroppen, och jag bara MÅSTE bort från datorn!

Konstig känsla….

Men jag kommer tillbaka. 😀

Ett barn utan sin mamma

Efter att min mamma dog i cancer 4 juni 2005 så ändrades mitt liv.

Det visste jag ju att det skulle göra, men aldrig hade jag kunnat gissa hur pass stor skillnad det skulle innebära – både i vardagen och i själen. Bokstavligt talat som att någon stod undan fötterna för mig.

Så sitter jag nu och tittar på Efter Tio, och en ung flicka, Mikaela Johansson Salonen (15 år), berättar om då hon förlorade sina båda föräldrar i tsunamin när hon var 11 år.

Jag blir rörd till tårar när jag hör henne berätta om sitt liv idag, denna fina flicka som fick sitt liv upp-å-ner-vänt tillsammans med så många andra den där hemska dagen i december 2004.

Jag blir verkligen inspirerad av det lugn hon sänder ut. Hon tycks ha kommit så långt i sin utveckling (med mycket hjälp av sin faster och hennes man). Hon verkar ha nått en acceptans i att saker och ting är som de är; verkar ha en tydlig bild av livet och hon vårdar sina föräldrars minne på ett jättefint sätt. Och verkar ha sån balans, …jag har svårt att finna ord att beskriva hur jag upplevde henne. Men hon gick rakt in i mitt hjärta.

På flera plan har jag accepterat att min mamma är död, men verkligen inte på alla plan. Någonting i mig har inte accepterat det, inte förstått det, inte insett det. Intellektuellt har jag nog förstått det, men inte känslomässigt. Absolut inte. Där känns det som att det inom mig kurar ihop sig en liten flicka som håller för öronen, gömmer huvudet mellan knäna och bara skriker ‘NEJ! NEJ! NEJ!’.

Undrar om jag någonsin kommer utstråla det lugn och acceptans och mognad som denna Mikaela gjorde nu.

Mikaela – du är en inspiration!

—

Du kan läsa om Mikaelas upplevelser här: Dagens Nyheter, 4 januari 2005

Efter flera år i dvala…

Jag känner mig annorlunda efter att jag igen fått uppleva ‘enkelheten’ i livet. Denna gång i Kenya. I ”mina yngre år” 😛 var jag mycket i England och levde där med ”i slummen/bland vanligt folk”, och likadant i USA. Och det är i enkla, känslosamma och icke materialistiska sfärer som jag känner mig mest hemma.

Nu är det ca 10 år sedan jag reste som mest, och jag känner igen mig mer som den människa jag var då – den människa som jag började formas till i 18-22-årsåldern. Sen kom problemen här hemma (inne i hjärta och hjärna och utveckling på alla plan)… som resulterade i depression och annat skräp. Nu är jag ju i fullt sjå med att klura ut vem jag är NU. Efter ca sju-åtta år av ångest, tvångstankar, depression och sjukskrivning… Jag har lärt mig mycket av de åren; lärt känna mig själv. Men omvärlden har jag inte lärt känna. Eller hur jag nu ska beskriva det… jag har liksom bara levt inne i mitt själv och inte haft energi, mod eller motivation att delta i omvärlden.

Men i och med att jag 1 september 2008 fick min diagnos ADD så känner jag att det är dags att börja tänka i nya banor. ‘Vem är jag?’, ‘Vad vill jag?’ osv… frågor som inte varit speciellt närvarande inom mig under många år – inser jag idag. Ofta under de senare åren handlade livet mer om överlevnad, sökande av trygghet och att inte ta fler risker än de som självmordstankar och tvångstankar redan bjöd på.

Nu känns det som att jag på sätt och vis har vaknat igen. Först i och med diagnosen, och ännu mer nu efter att jag igen verkligen SETT och KÄNT min själ; känt den leva igen, känt den le, njuta, önska, hoppas och andas. Som att själen sträcker på sig efter åtta år i dvala.

Jag är tacksam för att jag har en sån underbar familj och att jag dessutom har så god hjälp från min terapeut, min psykiatriker och min arbetsterapeut. Och att jag har min blogg. Den har gett mig många nya bekantskaper, och den har gett mig möjligheten att igen ‘ventilera’ mig. När jag var yngre (innan jag gick in i dvala…) fick jag utlopp för denna sociala nödvändighet (att dela med mig av mig själv) genom ett stort bekantskapsnät. Nu har jag inte så många vänner längre, men bekantskapsnätet är stort tack vare internet. De vänner jag har kvar efter alla dessa brokiga år betyder oerhört mycket för mig! Ni vet vilka ni är! ❤

Nu är det en ny era, känner jag. Aldrig mer låter jag mig ‘försvinna’ in i mig själv, och in i det där svarta hålet som försökte överta min själ. Nu tar jag igen besittning av mitt hjärta, min hjärna, min själ, mina drömmar. Mitt liv.

En afton av mordtankar och vänskap

Mina smaklökar har blivit vuxna! Jag som aldrig känt annat än avsky för rödvin hade igår en vinafton med en granne. Obegripligt för de som känner mig (folköl-och-sprit-människa som jag är). Igår delade vi en flaska rött och småpratade under en hel del timmar.

Vi sprang på varandra när jag var ute med hundarna vid 22-tiden, och vi har förr bytt några glada, artiga ord med varann i sann grannskapsanda. Just när vi sprang på varandra igår kväll så började några hjärtlösa, egoistiska människor smälla raketer… Min Bonzo förvandlas då till ett hyperventilerande asplöv, min Tasha blir förvirrad och obekväm och jag står mittemellan och försöker reda upp det hela medan jag motarbetar den mordiska lusten som i dessa lägen bubblar upp inom mig. Inte mordisk mot hundarna naturligtvis, utan mot de som roar sig med pyroteknik. Jag skulle i den sinnesstämningen jag då befinner mig i kunna köra upp en raket i röven på en 12-åring….. Och vad gäller 12-åringens ansvarslösa far skulle jag köra upp en raket i urinröret. 👿

Nåväl. Jag fick då i denna stund igår kväll hjälp av grannen, och hon har själv erfarenhet av djur i form av hundar och hästar. Hon hade god hand med Bonzo, och efter mycket om och men tog vi oss hem. Då rantade hon över till sig och hämtade en flaska rött, och vi satt och snackade till efter midnatt.

Det är intressant detta med hur man kan springa på någon som är lite som en spegelbild. — Hon har också just fått en neuropsykiatrisk diagnos från psykiatriska i Mjölby. Hon har ADHD, och jag har ju ADD, men skillnaderna är ju inte ens nämnvärda i större sammanhang. — Hennes pappa dog 51 år gammal och min mamma 54 år gammal, båda av att cancer spridit sig till hjärnan. — Hennes enda barndomsvän är en homosexuell kille, och samma är det med min enda barndomsvän. — Hennes syster bor i Australien, och min bror i Kenya. — Hon har en tendens att dras till folk med depressioner, ångest och andra tossigheter, och så är det för mig med.

Skillnaden är att hon är ca 15 år äldre än mig, och har jobb och rätt mycket struktur – men hon har just fått sin diagnos så där känner vi igen oss i varandra.

…det var skönt också att prata med en intellektuell person som inte skvallrar om grannar osv som många här tycks föredra…

Det var en trevlig kväll. Och JAG drack rödvin. Obegripligt! 😀