Mördare begravdes i offrets grav

Jag har aldrig följt tv-tablåer utan ramlat in på bra eller dåliga program. Vissa har jag dock följt till och ifrån under några år. Uppdrag Granskning, Agenda, Debatt, Dokument Inifrån och Dokument Utifrån, Kalla Fakta, ja såna program gillar jag.

Nu slog mig tanken (då jag skrev om Gulli Johansson) att jag säkerligen missat massa intressanta reportage – sant som det är sagt.

Ett exempel jag missade år 2006 är om en död mördare som vilar i samma grav som sitt offer – ja, sant! Fullständigt vidrigt, och jag trodde inte vad jag läste…
Men jag hade läst rätt.

Leila Eklind berättade för Uppdrag Granskning om hur hon i slutet av 1970-talet hade lämnat sin treåriga son med sin pappa menad hon jobbade.

Pappan ringer Leila och säger:”Nu får du komma och hämta honom.”.
Men efter en stund ringer han igen och säger då: ”Nu behöver du inte längre komma och hämta honom. Jag har tagit livet av honom.”.

Jag kan inte för mitt liv föreställa mig vad som for genom Leilas huvud när hon hörde de orden!

Pappan dömdes 1980 till åtta års fängelse för mordet, men avtjänade bara tre år av straffet enligt Uppdrag Granskning. På en permission blev han själv mördad. Leila hade hört på omvägar att mördaren var död, men visste inte exakt vad som hänt.

I ett gravbrev i januari 2006 fick Leila bekräftat att mördaren/pappan till hennes son Tobias verkligen var död – och att han var begravd i samma grav som sonen!

Under de 25 år hon gått med blommor till sin sons grav har hon alltså även besökt mördarens grav!

Leila har själv försökt söka svar till hur det kunnat bli såhär, men inte fått hjälp. Då vände hon sig till SVT och gav Uppdrag Granskning uppgiften att kunna lyfta mördaren ur sonens grav.

I alla arkiv som gås igenom framgår inte vem som betalat för mannens gravsättning, hans mor är avliden, gode mannen som utförde bouppteckningen är gammal och minns inte, och brodern (som bor i Tyskland) fick ingen fråga om gravsättningen.

Hos socialförvaltningen finner man dock en akt som visar att mannens mamma önskat att han skulle begravas med sin son. Alltså hans offer, Tobias.

Leila blev aldrig tillfrågad trots att hon har ensam gravrätt till Tobias grav.
Hon ansökte 2006 hos begravnings- och fastighetsnämnden att pappan skulle lyftas ur graven, och de meddelar efter ett par veckor: ”pappan ska flyttas”.

Hur i HELVETE kan det gå till på detta viset!?
Hur kan man begrava någon i en redan befintlig grav utan att fråga gravrättshavaren?!
Det är banne mig så jag vill kräkas….
En vacker tag kommer jag kanske brista och löpa amok! Världen är många gånger alldeles för skruvad för att man ska kunna antas ta in allt och ändå behålla sitt förstånd.

Mirakeltanten Gulli Johansson

Sommaren 1996 fick Gulli Johansson ett stort epileptiskt anfall under en utflykt. Neurologerna (specialister på hjärnan och nerverna) testade olika mediciner för att få bort hennes epileptiska anfall och bestämde sig till slut för medicinen Ergenyl Retard. Gullis anfall upphörde dock inte så läkarna höjde dosen, och hon blev gradvis sämre; hon gick ner i vikt, fick försämrat minne och blev deprimerad. Tre år senare bestämde sig läkarna för att istället sätta in medicinen Lamictal, och Gullis tillstånd försämrades då snabbt.

Hon blev mer och mer glömsk, betedde sig aggressivt, kunde inte laga mat och hon ramlade ofta omkull. Familjen kände inte längre igen Gulli. Efter ytterligare tre år hade epilepsianfallen försvunnit, men på bekostnad av alla övriga problem. Gulli genomgick en utredning som visade att hon var dement. Då diagnosen var satt var det inte längre någon som spekulerade i vad felet var. Gulli togs in på demensavdelning och fler mediciner skrevs ut. Familjen fick ingen kontakt med henne, hon bara satt och stirrade rakt fram.

I fyra år levde Gulli i ett töcken på demensboendet, utan kontakt med någon och helt utlämnad till vårdgivarna (?). Hon blev sämre och sämre, och kunde till slut inte längre ta sin medicin och man trodde att de sista dagarna var komna.

Men så (fem dagar efter att medicinen slutat ges) sa Gulli plötsligt en morgon till vårdpersonalen: ”Nu vill jag gå upp”. Sen plockade hon upp telefonen och ringde sin dotter Kerstin som hon inte pratat med sedan 2003. Den chockade dottern kunde inte förstå hur hennes mamma kunde föra ett normalt samtal.

Gulli har inga minnen från de senaste 7 till 10 åren.

************************************************************************************************************

Detta är ett fall som Uppdrag Granskning i SVT tog upp 24 september.

Detta avsnitt sänds även i:

  • SVT 1 den 27 september
  • SVT 24 den 29 september

************************************************************************************************************

Från SVT:s hemsida:

”Enligt Ynge Gustavsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, med 30 års erfarenhet som läkare, är det inte alls ovanligt att äldre felmedicineras.
-Det har jag varit med om rätt många gånger. Patienter som kommer in svårt sjuka, döende, och så sätter man ut medicinen och de piggnar till, säger Yngve Gustavsson.

-Det är det viktigaste i den här berättelsen, det är ju det man måste ta rätt på för att undvika att andra råkar ut för samma sak, säger Gulli Johansson om sin medverkan i Uppdrag granskning.”

************************************************************************************************************

Såna här berättelser får mig att vilja gråta, skrika, svära…. Jag blir frustrerad, förbannad, ledsen, förkrossad.

Sänder alla mina varmaste tankar och kramar till Gulli som fick en ny chans till livet.

Fara å färde!

Isolera dig fullständigt mot allt och alla som andas.

Gå inte utanför dörren.

Se till att NU handla hem allt du kan tänkas behöva de närmsta 6-8 månaderna.

Läs mer här.

Published in: on september 19, 2008 at 4:30 e m  Comments (2)  
Tags: ,

Vi har inte råd med autistiska barn och gamla

Det är idag tre gånger fler barn med autism och aspergers som ges psykofarmaka trots att det finns bättre alternativ. Barnen ges medicin som även ges till personer med schitzofreni och psykoser, och dessa preparat kan ge allvarliga biverkningar.
Personligen tycker jag att medicinering ska vara det absolut sista alternativet, främst vad det gäller barn. Vi vuxna har ju en myndighetsförklaring som ger oss viss rätt att själva kunna avgöra alternativ inom vården. Men att sätta barn på psykofarmaka är riskabelt med tanke på att de fortfarande utvecklar sin personlighet, har full växtkraft i hjärnan och främst inte har möjlighet att läsa på om eventuella biverkningar och dåsjälva avgöra att ”detta känns inte tryggt, detta vill jag inte riskera”.

PerAnders Rydelius, professor i barn- och ungdomspsykiatri, sa ikväll till Rapport i Svt: ”Att den här övertron på mediciner kommer tillbaka är beklagligt.”

Jag har själv erfarenheten att för cirka fem till sju år sedan (jag minns inte exakt) för första gången i mitt liv kontakta vårdcentralen för hjälp mot ångest. En kvart senare gick jag därifrån med en recept på Flouxetin (prozac) i handen. Jag fick inga upplysningar alls om eventuella biverkningar, eller heller att första tiden skulle kännas värre innan den kändes bättre. Inte heller fick jag höra ordet ”terapi”. Jag var då en bit in på mina tjugo, och kände mig bedragen och lurad. Jag kan bara föreställa mig hur det hade känts om det skett när jag var barn. I mitt fall var jag ju ändå vuxen nog att läsa på själv, men var naiv nog att tro på läkaren.

Man vet att det skulle vara bättre att placera barn med autism eller aspergers i en lugnare miljö, men det skulle kosta mer för samhället – och det är det inte värt tydligen.

Äldre är tydligen inte heller värda dessa pengar (man blir arg, men inte överraskad 😦 ). Över 45 000 dementa personer över 75 år ges dessa läkemedel (mot schizofreni och psykos) för att hålla sig lugna, trots att dessa mediciner har en liten effekt mot dementas eventuella aggressionsutbrott, oro och skrik. Liten effekt, och stora biverkningar; medicinerna ger ofta en nedsättning av tanke- och minnesfunktionen och ökad risk för tidigare död. Den i särklass vanligaste medicinen man ger till äldre är Risperdal.

Att ”vi” aldrig ska lära oss att vårda unga, vuxna och gamla utan att bara se till vad som är ekonomiskt bäst just för tillfället!

Inga resurser för vuxna med ADHD

Svt publicerade ikväll en artikel om vuxna med ADHD i Västerbotten. Allt fler vuxna får diagnosen men landstinget prioriterar inte dessa personer och deras svårigheter, så möjligheten till hjälp är näst intill omöjlig.
Det finns bara en plats som utreder ADHD för vuxna och det är på neurorehabiliteringen i Sävar där väntetiden är omkring ett år. Men det är inte det värsta; får du väl diagnosen så finns inga resurser för behandling, vilket i värsta fall resulterar i att personer slås ut ur samhället.
Landstinget håller just nu på med en utredning där det ska avgöras hur mycket som ska satsas på de som lider av ADHD, och resultatet av utredningen ska presenteras om några veckor.
Denna nyhet kom ut på svt:s hemsida klockan 18:13, måndagen 15 september.
Klockan 20:36 samma kväll kom följande meddelande:
”Sundsvalls sjukhus öppnar en speciell avdelning för utredning av till exempel personer som misstänks ha ADHD eller Aspergers syndrom. Avdelningen invigs vid psykistriska kliniken i övermorgon.”

Ibland går det undan! 😛