Mirakeltanten Gulli Johansson

Sommaren 1996 fick Gulli Johansson ett stort epileptiskt anfall under en utflykt. Neurologerna (specialister på hjärnan och nerverna) testade olika mediciner för att få bort hennes epileptiska anfall och bestämde sig till slut för medicinen Ergenyl Retard. Gullis anfall upphörde dock inte så läkarna höjde dosen, och hon blev gradvis sämre; hon gick ner i vikt, fick försämrat minne och blev deprimerad. Tre år senare bestämde sig läkarna för att istället sätta in medicinen Lamictal, och Gullis tillstånd försämrades då snabbt.

Hon blev mer och mer glömsk, betedde sig aggressivt, kunde inte laga mat och hon ramlade ofta omkull. Familjen kände inte längre igen Gulli. Efter ytterligare tre år hade epilepsianfallen försvunnit, men på bekostnad av alla övriga problem. Gulli genomgick en utredning som visade att hon var dement. Då diagnosen var satt var det inte längre någon som spekulerade i vad felet var. Gulli togs in på demensavdelning och fler mediciner skrevs ut. Familjen fick ingen kontakt med henne, hon bara satt och stirrade rakt fram.

I fyra år levde Gulli i ett töcken på demensboendet, utan kontakt med någon och helt utlämnad till vårdgivarna (?). Hon blev sämre och sämre, och kunde till slut inte längre ta sin medicin och man trodde att de sista dagarna var komna.

Men så (fem dagar efter att medicinen slutat ges) sa Gulli plötsligt en morgon till vårdpersonalen: ”Nu vill jag gå upp”. Sen plockade hon upp telefonen och ringde sin dotter Kerstin som hon inte pratat med sedan 2003. Den chockade dottern kunde inte förstå hur hennes mamma kunde föra ett normalt samtal.

Gulli har inga minnen från de senaste 7 till 10 åren.

************************************************************************************************************

Detta är ett fall som Uppdrag Granskning i SVT tog upp 24 september.

Detta avsnitt sänds även i:

  • SVT 1 den 27 september
  • SVT 24 den 29 september

************************************************************************************************************

Från SVT:s hemsida:

”Enligt Ynge Gustavsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, med 30 års erfarenhet som läkare, är det inte alls ovanligt att äldre felmedicineras.
-Det har jag varit med om rätt många gånger. Patienter som kommer in svårt sjuka, döende, och så sätter man ut medicinen och de piggnar till, säger Yngve Gustavsson.

-Det är det viktigaste i den här berättelsen, det är ju det man måste ta rätt på för att undvika att andra råkar ut för samma sak, säger Gulli Johansson om sin medverkan i Uppdrag granskning.”

************************************************************************************************************

Såna här berättelser får mig att vilja gråta, skrika, svära…. Jag blir frustrerad, förbannad, ledsen, förkrossad.

Sänder alla mina varmaste tankar och kramar till Gulli som fick en ny chans till livet.

Psykofarmaka till folket!

Sydsvenskan 4 september 2008: Lugna de gamla, dämpa de psykotiska, få stökiga barn att sitta still och gör sorgsna gladare. Antalet svenska barn som får amfetaminliknande medicin mot sin ADHD ökar snabbt. I år behandlas dubbelt så många som 2006, femton gånger fler än för åtta år sedan. Nästan alla som får centralstimulerande mediciner blir hjälpta – i alla fall i den meningen att de blir av med sin hyperaktivitet och sina koncentrationssvårigheter. Motståndarna mot denna medicinering av ADHD-problematik har haft andra utgångspunkter – som att medicinerna används för att få fogliga barn, som ett sätt att disciplinera stökiga ungar.

Jag vet inte tillräckligt om barn med ADHD men jag är rädd att ”motståndarna” har rätt. Kan det vara så att diagnosen sätts alldeles för lättvindligt hos ett barn, och att centralstimulerande medicin ges fast det i själva verket finns annat som är orsakerna till barnets beteende, som tex problem hemma som inte alla känner till, mobbing som pågår i det fördolda – jag menar, det ger ju också ‘myror i brallan*, dvs svårt att sitta stilla och koncentrera sig.

I Sydsvenskan den 19 juni 2006 kan vi läsa om en då 12-årig flicka som fick diagnosen ADHD under motstridiga grunder. Mamman tyckte 2003 att flickan mådde dåligt efter att ha varit hos sin pappa – – BUP:s bedömning var att hon var en ”normal liten flicka”; 2005 träffades en läkare i syfte att undersöka om flickan led av ADHD: läkaren såg små neurologiska avvikelse men tyckte inte att det tydde på ADHD – – det tyckte mamman; En sjukgymnast bedömde att flickans fin- och grovmotorik var bra – – läkaren skriver i diagnosen att flickan har ”grovmotoriska avvikelser”.

Jag är rädd att medicin brukas i fall när den inte är nödvändig, och att man för lätt lägger diagnoser på gamla som vuxna som barn. Har någon som läser detta erfarenhet av ”diagnos-sättande” på barn så skriv gärna en kommentar!

”Medicin ersätter omvårdnad” skriver Sydsvenskan 6 september 2008 (värst vad mycket Sydsvenska Dagbladet det blev i mitt inlägg.. 😉 ). Bland våra äldre finns det största bruket av psykofarmaka på kommunala så kallade särskilda boenden, hem för de som är äldst och sjukast. Socialstyrelsen har i många år varnat för de kemiska cocktails som de äldre får på grund av att biverkningarna är stora. Närmare 80% av de äldre på särskilda boenden får någon form av psykofarmaka.

Agneta K Nordberg (professor i neurobiologi på Karolinska Institutet) säger till Sydsvenskan: ”Det saknas inte kunskap om vad som är god vård av gamla och dementa: mestadels självklara saker som trygghet och kontinuitet. Men på många ställen vill man ha patienter som sitter tysta och stilla framför teven. Och den effekten har medicinerna. Även om man får som biverkning att patienten inte kan gå och måste sitta i rullstol”.

Sydsvenskan i en artikel den 6 september 2008: ”Antidepressiva mediciner är den främsta anledningen till fallolyckor hos äldre, eftersom dessa mediciner ofta orsakar yrsel. Antipsykotisk medicin ökar risken för stroke och hjärninfarkt.” Psykofarmaka är sällan eller aldrig utprovat på äldre, och kunskapen om psykofarmakas interagerande med andra mediciner är dålig.
En av fem personer som idag läggs in på sjukhusens medicinkliniker lider av läkemedelsförgiftning eller svåra biverkningar. Enligt Sydsvenskan ger psykosmedicinen Risperdal en ökad risk. I maj i år publicerades en kanadensisk studie att det är tre gånger högre risk att dö eller tas in på sjukhuset bland dem som fick neuroleptika. 2004 visade en undersökning från Jönköping att en tredjedel av alla på demensboenden medicineras med neuroleptika utan dokumenterade psykiska symtom, som avslut nämner Sydsvenskan att svensk forskning har visat att bara cirka hälften av alla äldre som behandlas med antidepressiv medicin upplever någon som helst förbättring.