Mental anspänning ger mig ångest.

Jag har ikväll/inatt tittat på reprisen av dokumentären om Scientologerna på Uppdrag Granskning…. trot eller ej, men det gav mig en ångestattack!

Låter nog helt sjukt i de flestas öron, men det har hänt för mig förr…. Tex när jag i tonåren (jag var kanske 60-17 år) tittade på en dokumentär om unga nynaziter i USA. Även då fick jag någon form av psykisk reaktion (lättsamt uttryckt, en ”psykos”). Jag gick helt upp i min avsky och mitt engagemang, tog en nål och ristade in ”Die nazi” (tänk på engelska då..) i min arm – HELT JUBELKORKAT, jag vet!!! Men det har hänt och inget jag ser vits att tiga om. När jag ristade in det och fyllde i med svart spritpenna kände jag absolut ingenting trots att pennorna slutade fungera en efter en pga att det verkligen bubblade blod upp ur ”bokstäverna”. Jag vet inte hur det hände, men jag ”vaknade upp” upp ur ”psykosen” och greps av panik; ”vad fan har jag gjort!?”, ringde 90 000 (som på den tiden var 112-numret, för ni som är för unga för att minnas det 😉 ) och viskade panikslaget: ”vad ska jag ta mig till!? Jag har just ristat in bokstäver i armen och fyllt i med tjock spritpenna! Kommer färgen synas?! Kommer jag få blodförgiftning?!” Killen på larmcentralen sa bara lugnt: ”Ja det kan nog bli som en tatuering.”

Då greps jag av totalpanik!

Jag smög ut i badrummet (som var i direkt anslutning till mitt rum; mamma och pappa låg och sov) öppnade en sax och drog den hårt längs med det blödande såret, hårt, hårt, hårt… ”Gnuggade” i såret med en nål – allt för att få bort bläcket!

Ingenting hörde mamma och pappa, då jag inte gjorde vidare ljud ifrån mig för jag kände absolut ingenting av såret. Vilket ju rimligtvis borde gjort skitont! Det var ca 2 cm djupt och 10*4 cm stort…

Jag vågade inte väcka mamma och pappa för de skulle bli så rädda och oroliga och jag skämdes så oerhört!

Vet idag inte hur tusan jag lyckades somna den natten.

Dagarna därpå följde min kompis mamma med mig till apoteket, eftersom jag var så rädd att göra mina föräldrar besvikna och oroliga… Där köpte hon olika grejer åt mig för att jag skulle kunna hålla såret rent från infektion.

I mina tonår gick jag ALLTID i långärmat, och avslöjade aldrig att jag hade ett stort bandage på underarmen.

Först kanske 4-5 år senare berättade jag sanningen för mina föräldrar, och FY så jag skämdes!! De blev så ledsna att jag inte berättat för dem då så de kunde hjälpa mig… men jag ville ju inte att de skulle oroa sig för min skull…

-|-

Jag är väldigt passionerad i vad jag känner är rätt och fel att jag tydligen inte kan se vissa typer av dokumentärer utan att bli helt uppslupen i dem och så koncentrerad att jag tills slut får ont i bröstet, svårt att andas, och sakterliga grips av ångest. Precis detsamma som händer när jag försöker verkligen, verkligen slappna av. Som jag pratar om i mitt inlägg ”Ständigt kaos i hjärnan”:

”Jag har många gånger försökt att bara slappna av och göra absolut ingenting, men 8 av 10 gånger slutar det i en panikattack. Jag har helt enkelt slutat försöka.”

Numera ristar jag inte in vreden i mina armar dock .. *hrmpf*. Denna gång sprang jag i ångesten ut i regnet på baksidan och stod där i mörkret och räknade andetag…. lååångsamt, in: ett – två – tre, ut: ett – två – tre osv tills pulsen går ner. Men nu har jag fortfarande ett tryck över bröstet och visst ”hackande” i andetagen.

Jag har inte tagit några atarax, för jag glömde kolla med min läkare om de funkar okej med concertan som jag började med i förrgår.

Men det vore väl annars höjden av ironi! Att behöva ångestdämpande medicin för att klara att titta på scientologernas antipsykiatri-propaganda. 😆

Annons

Mördare begravdes i offrets grav

Jag har aldrig följt tv-tablåer utan ramlat in på bra eller dåliga program. Vissa har jag dock följt till och ifrån under några år. Uppdrag Granskning, Agenda, Debatt, Dokument Inifrån och Dokument Utifrån, Kalla Fakta, ja såna program gillar jag.

Nu slog mig tanken (då jag skrev om Gulli Johansson) att jag säkerligen missat massa intressanta reportage – sant som det är sagt.

Ett exempel jag missade år 2006 är om en död mördare som vilar i samma grav som sitt offer – ja, sant! Fullständigt vidrigt, och jag trodde inte vad jag läste…
Men jag hade läst rätt.

Leila Eklind berättade för Uppdrag Granskning om hur hon i slutet av 1970-talet hade lämnat sin treåriga son med sin pappa menad hon jobbade.

Pappan ringer Leila och säger:”Nu får du komma och hämta honom.”.
Men efter en stund ringer han igen och säger då: ”Nu behöver du inte längre komma och hämta honom. Jag har tagit livet av honom.”.

Jag kan inte för mitt liv föreställa mig vad som for genom Leilas huvud när hon hörde de orden!

Pappan dömdes 1980 till åtta års fängelse för mordet, men avtjänade bara tre år av straffet enligt Uppdrag Granskning. På en permission blev han själv mördad. Leila hade hört på omvägar att mördaren var död, men visste inte exakt vad som hänt.

I ett gravbrev i januari 2006 fick Leila bekräftat att mördaren/pappan till hennes son Tobias verkligen var död – och att han var begravd i samma grav som sonen!

Under de 25 år hon gått med blommor till sin sons grav har hon alltså även besökt mördarens grav!

Leila har själv försökt söka svar till hur det kunnat bli såhär, men inte fått hjälp. Då vände hon sig till SVT och gav Uppdrag Granskning uppgiften att kunna lyfta mördaren ur sonens grav.

I alla arkiv som gås igenom framgår inte vem som betalat för mannens gravsättning, hans mor är avliden, gode mannen som utförde bouppteckningen är gammal och minns inte, och brodern (som bor i Tyskland) fick ingen fråga om gravsättningen.

Hos socialförvaltningen finner man dock en akt som visar att mannens mamma önskat att han skulle begravas med sin son. Alltså hans offer, Tobias.

Leila blev aldrig tillfrågad trots att hon har ensam gravrätt till Tobias grav.
Hon ansökte 2006 hos begravnings- och fastighetsnämnden att pappan skulle lyftas ur graven, och de meddelar efter ett par veckor: ”pappan ska flyttas”.

Hur i HELVETE kan det gå till på detta viset!?
Hur kan man begrava någon i en redan befintlig grav utan att fråga gravrättshavaren?!
Det är banne mig så jag vill kräkas….
En vacker tag kommer jag kanske brista och löpa amok! Världen är många gånger alldeles för skruvad för att man ska kunna antas ta in allt och ändå behålla sitt förstånd.

Mirakeltanten Gulli Johansson

Sommaren 1996 fick Gulli Johansson ett stort epileptiskt anfall under en utflykt. Neurologerna (specialister på hjärnan och nerverna) testade olika mediciner för att få bort hennes epileptiska anfall och bestämde sig till slut för medicinen Ergenyl Retard. Gullis anfall upphörde dock inte så läkarna höjde dosen, och hon blev gradvis sämre; hon gick ner i vikt, fick försämrat minne och blev deprimerad. Tre år senare bestämde sig läkarna för att istället sätta in medicinen Lamictal, och Gullis tillstånd försämrades då snabbt.

Hon blev mer och mer glömsk, betedde sig aggressivt, kunde inte laga mat och hon ramlade ofta omkull. Familjen kände inte längre igen Gulli. Efter ytterligare tre år hade epilepsianfallen försvunnit, men på bekostnad av alla övriga problem. Gulli genomgick en utredning som visade att hon var dement. Då diagnosen var satt var det inte längre någon som spekulerade i vad felet var. Gulli togs in på demensavdelning och fler mediciner skrevs ut. Familjen fick ingen kontakt med henne, hon bara satt och stirrade rakt fram.

I fyra år levde Gulli i ett töcken på demensboendet, utan kontakt med någon och helt utlämnad till vårdgivarna (?). Hon blev sämre och sämre, och kunde till slut inte längre ta sin medicin och man trodde att de sista dagarna var komna.

Men så (fem dagar efter att medicinen slutat ges) sa Gulli plötsligt en morgon till vårdpersonalen: ”Nu vill jag gå upp”. Sen plockade hon upp telefonen och ringde sin dotter Kerstin som hon inte pratat med sedan 2003. Den chockade dottern kunde inte förstå hur hennes mamma kunde föra ett normalt samtal.

Gulli har inga minnen från de senaste 7 till 10 åren.

************************************************************************************************************

Detta är ett fall som Uppdrag Granskning i SVT tog upp 24 september.

Detta avsnitt sänds även i:

• SVT 1 den 27 september
• SVT 24 den 29 september

************************************************************************************************************

Från SVT:s hemsida:

”Enligt Ynge Gustavsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, med 30 års erfarenhet som läkare, är det inte alls ovanligt att äldre felmedicineras.
-Det har jag varit med om rätt många gånger. Patienter som kommer in svårt sjuka, döende, och så sätter man ut medicinen och de piggnar till, säger Yngve Gustavsson.

-Det är det viktigaste i den här berättelsen, det är ju det man måste ta rätt på för att undvika att andra råkar ut för samma sak, säger Gulli Johansson om sin medverkan i Uppdrag granskning.”

************************************************************************************************************

Såna här berättelser får mig att vilja gråta, skrika, svära…. Jag blir frustrerad, förbannad, ledsen, förkrossad.

Sänder alla mina varmaste tankar och kramar till Gulli som fick en ny chans till livet.