Ris och ros för ADD

Innan, likväl som efter, ADD-diagnosen… Lite tankar denna söndagskväll… Vad i mitt liv kan bero / ha berott på mina diverse diagnoser (som tagits bort och lagts till i min journal under åren)?

De har bl.a. varit / är: depression, mano-depression, borderline, ångestsyndrom, tvångstankar, social fobi, aspergers, ADD.

*suck å stön*

  • förlorat flera jobb pga bristande uthållighet
  • sabbat en lång relation pga okunnighet om mig själv
  • hamnat hos kronofogden för att jag ej kan hålla koll på min ekonomi
  • fått självkänslan körd i botten om och om igen
  • övervikt som kan bero på bristande självkontroll
  • aldrig lyckats slutföra en hel utbildning, men har påbörjat åtskilliga
  • rastlös och bott i genomsnitt sex – tolv månader på varje adress de senaste tio åren
  • har utsatt mig för fara i sexuella och känslomässiga relationer
  • utsatt mig för fysiska faror då jag inte fattat var gränsen går
  • inte kunnat hålla liv i vänskapsrelationer
  • inte klarat att hålla ut under körkortsutbilningen
  • får aldrig iväg viktiga papper och betalar inte räkningar i tid
  • har ofta en känsla av att ‘det där klarar jag nog inte av’
  • lever med ett ständigt uselt samvete

*småsuck*

  • tar inte ut soporna förrän de börjar stinka ner hela köket
  • äter nästan bara lagad mat när jag blir bjuden
  • tvättar bara först när jag gått utan rena kläder och handdukar så länge att jag känner mig ofräsch som fan
  • gör av med alla mina pengar på tre-fyra dagar
  • glömmer folks födelsedagar.. och kommer på det efter några veckor
  • glömmer kolla min mail så folk blir fundersamma för att jag inte svarar

Men….. *jippi!*

  • intresserad av mitt eget och andra människors välmående
  • empatisk och har livserfarenhet
  • är kreativ, skapande och fantasifull
  • jag är utåtriktad och öppen som person
  • jag har en stark överlevnadsinstikt, och är envist trägen om att aldrig mer tappa fästet
  • insiktsfull och nyfiken
  • i kontakt med hela mitt känslospektrum
  • gör vad jag kan för att stärka andras självkänsla, och kan på så vis också ge min egen självkänsla en skjuts uppåt
  • jag har själv ansetts (och anses ofta fortfarande) vara ‘udda’, och har den vägen lärt mig att inte sätta den etiketten på andra människor

*tossigheter*

  • vill inte att någon eller något ska vara ensam/ensamt, inte ens ett mjölkpaket på en hylla på ICA (då möblerar jag om, eller köper hem det)
  • om mattkanten ligger vikt så får den ont, och det måste genast åtgärdas. Detsamma gäller förstås tex papper som vikts i ett hörn (tex), en t-shirt där ena ärmen ‘hängt upp sig’ (då får den ont), eller om en bok står snett i bokhyllan (då får den ont för att den belastas snett)
  • gosedjur kan få ont och får inte slängas i sängen så att tex halsen böjs bakåt. De ska inte heller behöva vara ensamma för då kan de bli ledsna
  • böckerna i bokhyllan måste jag ha utdragna så de står i en rät linje, så ingen upplevs som viktigare än den andra…..

….hrm…. det blir ju aldrig långtråkigt att vara lite småtokig. 😉

Annonser

Minne från utredningen…

Jag läste just inlägget ”Bakdag” hos Bladder o Blaj och kom då att tänka på en liten grej från min psyk-utredning (som jag hade april-september i år)… Hehe, såna där grejer som kan uppånervända hela min självbild. Det har varit en hel del såna incidenter de senare åren.

Denna gång var det att jag skulle ha en ”aktivitetsdag” med min arbetsterapeut. Hon berättade för mig en vecka innan att vi skulle gå till affären och handla (eller jag, hon skulle bara vara med som en liten svans med nothäfte) och att jag sedan skulle baka blåbärsmuffins medan hon var med och pratade med mig under tiden. För att kolla min koncentration osv… Jag tyckte det kändes helt onödigt – rent löjligt!, att ha en sån dag: ”Vad tusan skulle det kunna uppvisa?!”. Jag har ju liksom bakat förr… förbannat slöseri med tid kände jag. 😛

Men jäääädrar! Visst, jag har bakat förr och ja, jag har naturligtvis handlat i mataffären tusentals gånger förr. Men jisse så det gick upp för mig att jag rent av har ”funkar/funkar inte”-vanor även vid ett sånt tillfälle som att gå runt i en mataffär. Jag vill INTE ha med någon, för jag har ju då fullt upp att koncentrera mig på vad hundan det är jag behöver köpa hem (oavsett om jag har e shoppinglista eller inte) och blir asstressad av att ha någon i släptåg! Jag hade aldrig förr reflekterat över att jag faktisk 9 av 10 gånger gör vad jag kan för att undvika att ha sällskap till mataffären! Konstigt, jag har inte ens tänkt tanken förr… Visst visste jag att jag hade svårigheter med min koncentration så det var ju ingen total överraskning, men jag hade aldrig tänkt att det var så i mataffären…. 😆

Jag mår inte dåligt när jag får såna uppenbarelser, det känns bara som att universums största glödlampa tänds ovanför mitt huvud. ”Fan, att jag inte tänkt på det!”

Så till muffinsbakandet då….. yeeeeezzzzz…. Jag som trodde att detta skulle bli så hypertöntig uppgift som jag skulle klara galant! Yeah right! 😉 Det gick inte så bra… min arbetsterapeut satt vid bordet och småpratade med mig under tiden – och den rackaren skrev ner allt jag gjorde ”fel”! Inte har det väl allt för ofta tagit 5 timmar att baka några förbaskade blåbärsmuffins?! Skam på torra land, kände jag. Visst kändes det lite komiskt, och lätt självironiskt kan jag ju skoja om det – men på andra plan är det ett jätteslag mot min självkänsla för jag är en så som alltid, ALLTID vill prestera BÄST!

Det känns konstigt att ha rätt till hjälp…

Tankarna som kommer och går, och snubblar, runt i mitt huvud sedan jag fick min ADD-diagnos har varit och är många. Och varierande.

Å ena sidan är jag glad och känner mig sporrad och pushad av att ha fått diagnosen ( och därmed förklaringen), men å andra sidan kämpar jag fortfarande mycket mot mina inre demoner. De där filurerna som sitter i mitt huvud och kallar mig elaka saker… dum, lat, tråkig, slö… men jag är INGET av det! Egentligen.

Jag har aldrig en lugnt stund. Det kanske är svårt att tro då jag sitter och slöar i soffan till en film, eller i godan ro promenerar med mina älskade hundar i höstregnet. Men i huvudet är det mest hela tiden totalt kaos… det är svårt att förklara hur jag menar, men närmast jag kan komma är att jag tar in ALLT, all info jag ser, hör, känner eller på annat sätt får tilldelat mig sugs in i min svamphjärna. Där jobbar ju då rimligtvis en hel arbetsstyrka twentyfour seven på att reda ut vad som bör vara av intresse. Jag tappar tråden i den tanke jag har, eller det jag pratar om väldigt lätt. Vips så är jag någon helt annan stans.

Jag kan passionerat sitta och prata om en sak med full inlevelse, men som att vända på en hand har jag plötsligt fått ett nytt intryck eller en ny tanke som poppat upp i hjärnan, och så VIPS pratar jag passionerat och inlevelsefullt om nåt helt annat!

Efter en dag som rent fysisk består av: promenader med hundarna, slumpa runt och slöa vid datorn, diska (?), mata fiskarna och se två filmer, så är jag oftast fullkomligt utmattad när jag lägger mig på kvällen.

När jag fick min diagnos för ungefär en och en halv vecka sedan fick jag plötsligt höra konstiga saker från människor…. ”du har ett funktionshinder”… ”du har en neuropsykiatrisk sjukdom”… ”Kan inte botas, men kan underlättas”…Konstigt. Det är ju sånt som andra har!

Jag kom plötligt underfund med att jag haft en konstig världsbild om ”vi och dom”. Vi som ger hjälp, och de som får hjälp.

Mer eller mindre varenda kotte jag känner (inklusive mig sjäv – som jag tydligen dock inte kände så bra) jobbar eller har jobbat med någon form av ”hjälpande arbete”. Hemtjänst, personlig assistans, behandling och så vidare. Plötsligt är jag en av dem som har rätt till samhällets stöd. Känns konstigt. Väldigt konstigt.

Vägen fram till en diagnos

Jag fick måndagen den 1 september i år diagnosen ADD, Attention Deficit Disorder.

Jag hade då ett möte med det team som utrett mig i ungefär sex månader; en psykolog, en kurator och en arbetsterapeut.

Många olika tester har gjorts under denna vår och sommar, och många gånger var jag rädd att allt skulle vara förjäves. Jag är en av dem som vill veta vad som är fel när jag kontaktar vården i vilken form det än må vara; just av den enkla anledningen att jag kontaktar bara vårde / söker hjälp om jag verkligen känner att nåt inte står rätt till. Och får jag då höra att allt är som det ska, då går jag därifrån med slokande huvud. Som när jag otaliga gånger gått till vårdcentralen övertygad om att jag har halsfluss, och läkaren säger ”kom tillbaka om det blir värre” — det ÄR värre, det är ju därför jag är där!

Vägen till min diagnos har dock varit lång och periodvis oerhört svår att leva med.

Jag har sedan ungefär sju-åtta år haft diverse olika ”störningar” i min vardag; tvångstankar, svår ångest, panikattacker, depression, maniska episoder och allt som hör till detta; lägre och lägre självkänsla, självmordstankar, fysiska åkommor, ekonomiska problem, relationsproblem och svårt att klara vardag och arbete. Men jag har också alltid haft inställningen ”det finns de som har det värre än mig”, och den inställningen i kombination med en stor erfarenhet av hur jag ”stänger dörren” och skämtar bort mina problem så har de aldrig riktigt belysts.

Först när min mamma dog i cancer sommaren 2005 blev problemen i mitt liv så pass omfattande att jag periodvis inte längre ville leva. Jag hade svåra panikattacker, jag hallicunerade och en dag fick jag nog: jag ringde vårdcentralen och sa ”jag vill dö, snälla hjälp mig!”.

Cirka 40 minuter senare satt jag med en läkare på vårdcentralen i Linköping där jag bodde då, och jag fick kontakt med en kurator, en remiss skickades till Psykiatriska mottagningen och jag träffade en psykolog som gjorde ett så kallat TCI-test (Temperament and Character Inventory) på mig. sammanfattningsvis blev min personlighet klassad som ”kaotisk”. Jag gjorde fler tester och diagnostiserades med klinisk depression, fick utskrivet Citalopram och började i terapi. Terapeuten och jag ”klaffade” inte och jag slutade gå, inbillade mig själv och min omvärd att allt var bra… och fortsatte som jag alltid gjort, sopade allt under mattan och tog på mig min glada mask. Men när jag igen fick svåra ångestattacker, panik och började klia mina underarmar tills de blödde så gick det inte att dölja… och så fortsatte det.

Jag fick av mina närstående, vänner och bekanta hela tiden höra ”du kan väl inte vara deprimerad, du som alltid är så glad!”, och ”äsch, va fan, var å varannan kotte äter ju antidepressiva”. Jag tog inte mina problem på allvar och fortsatte så väl jag kunde att leva upp till den bilden alla hade: glad, sprudlande, optimistisk och energisk.

Oj, jag måste allt korta ner detta… för det finns hur mycket som helst att berätta om dessa år.

Men men, på detta vis fortsatte livet. Jag åt starkare och starkare doser av Citalopram och ångestdämpande, förlorade mina jobb, gled längre och längre ifrån min dåvarande sambo, isolerade mig från vänner och familj, rackade ner på mig själv. Till slut hade jag inga goda tankar kvar: det var bäst att jag dog, jag vara bara en plåga för min omvärld, jag var lat och oföretagsam, krävande och gnällig, trist och omotiverad.

När jag en dag, sommaren 2007, stod och tittade ut över åkrarna där jag då bodde, sneglade på ett trasigt fönster som stod lutat mot uthuset och kände hur innerligt jag ville skära av mig pulsådern och bara försvinna. Jag, denna värdelösa människa som bara var till last för alla omkring mig.

Då ringde jag till vårdcentralen i Skänninge som jag då tillhörde. En vecka senare hade jag tid på psykiatriska mottagningen i Mjölby; ett möte med ett team på fyra personer. En psykiatriker, en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. På vårdcentralen hade de misstänkt mano-depression, och dörmed fick jag en snabb remiss till psyk. Läkaren där funderade också kring mano-depression. Senare kom diskussioner kring borderline. Ännu längre fram kom utredningen igång (april 2008) och under utredningens gång avhandlades ytterligare några diagnoser; adhd och aspergers.

Så, efter en intensiv vår och sommar har jag nu fått min diagnos – ADD.

Hur det kändes får jag återkomma till vid senare tillfälle, för nu ropar huvudkudden på mig. 🙂

Tack för att du läste min långa utläggning… Hör gärna av dig med en kommentar om du undrar något mer.