TACK Anna-Karin: du är fantastisk!

Det finns en underbar människa som skriver under blogg-namnet: Skriet från vildmarken. Om ni har missat det så vill jag bara berätta att hon hyser en fantastisk själ!

Den 15 december fick jag en bloggutmaning av Anna-Karin där vi skrev önskeklappar (hårda, mjuka och viktiga). Mina hårda klapp-val blev:

3 hårda paket du önskar:
* En vattenkokare
* En digitalkamera
* En cirkelsåg”

Av pappa fick jag en vattenkokare (som just kokat vattnet till cappuchinon jag just nu smuttar på) 😀 Och fick jag någon av de övriga önskningarna då mån tro? JA! Jag fick en digitalkamera av min bloggvän Anna-Karin. Jag blev fullständigt paff! Aldrig upphörs jag förvånas och glädjas över människors goda sidor! Anna-Karin köpte sig en ny och frågade helt bekymmersfritt om jag ville ha hennes gamla digitalkamera (just för att hon läst min ‘önskelista’). Underbara, fantastiska människa! Jag blev så förstummad (vilket iiinte är likt mig… 😉 ) men tackade och tog emot, lite skamset för det är ju lite svårt att ta emot presenter tycker jag… 😳

TACK, TACK underbara Anna-Karin för denna jättefina digitalkamera! Min allra första moderna kamera, och dessutom kom den ju en vecka innan jag åkte till Kenya! Vilken tajming! Du är underbar!

Idag fick jag på posten av Anna-Karin dessutom ett extra minneskort som hon hittade hemma, Det är helt obegripligt för mig – men det kan ta 2.000 bilder!!!! WOW!!!! :-O Och jag som i alla år tyckt det är häftigt att ibland kosta på mig en 36-rulle istället för vanliga 24-rullarna! 😆

Det tog ett tag nere i Kenya innan jag fick in i mitt undermedvetna att jag kunde knäppa bilder som aldrig förr! Jag tog tex EN bild på ett fint träd, EN bild på ett vårtsvin osv… tills min bror kom på mig och övertalade mig att ta 5 bilder på det jag verkligen vill ha en BRA bild på – det är ju bara att slänga de som inte blir bra – helt gratis! Obegripligt lyxigt!

…jisses.. jag är sååå efter! 😛

Men tack vare Anna-Karin har jag nu tagit ett jättekliv in i framtiden! (…nutiden…?) 😀

Det där med kärlek

Tänk om man kunde bestämma sig för vem man blir kär i… då skulle man slippa trampa på andras eller sina egna känslor, såra, gråta och våndas…

Eller kanske inte? Det är ju inte alltid som hjärnan fattar bättre beslut än hjärtat.

Jag skulle, om hjärna och hjärta samarbetade, bli kär i den jag har lättast att öppna mig för, den som jag känner tillit för. I den som jag delar intressen med. Någon som öppnar sig för mig och som är ärlig om alla sina sidor, goda som mindre goda. Min bästa vän helt enkel.

Vad är det som gör att man blir kär? Varifrån kommer ”det”? Det där pirret, suget, magin… Varför kommer det inte för de man känner ligger än närmast om hjärtat, men kan komma för någon man knappt känner alls? Just nu känner jag inget… Mitt inre är i kaos och mina känslor handlar bara om att bli klokare på vem fan jag är. Men jag kommer nog aldrig bli riktigt klok på vem jag är, och vill ibland bara gömma mig under en sten så jag inte riskerar att såra någon.

Ibland undrar jag om jag KAN bli kär igen… Intellektuellt VET jag ju att man hämtar sig från ett ‘krossat’ hjärta, men känslomässigt är jag inte så säker på det. Jag undrar hur den som gett allt till en person och blivit sårad någonsin vågar göra det igen. Vet inte om jag vågar det.

Man brukar ju säga saker i stil med ”det som är roligt blir roligare om man är två”. Men eftersom så mycket i mitt liv är jobbigt så känner jag mera ”det som är jobbigt blir jobbigare om man är två”. Antingen är det att jag blivit en evig bitterfitta, eller så är jag inte redo för att öppna mitt hjärta igen efter att det kastades bort efter tre års samboförhållande.. Det är en svår väg tillbaka efter att man blivit lovad evig kärlek och trohet, men slutligen blivit undanputtad.

Även att jag med ville ha slut på mitt förra förhållande många gånger, och att jag faktiskt nu är tacksam att det tog slut, för det var en destruktiv relation för oss båda, så kan jag inte hjälpa att ha förlorat tron på att någonsin lita på kärleken igen. Jag har blivit sårad, och finns det något värre än att bli sårad så är det att istället vara den som sårar..

…ville bara prata av mig lite, men nu ska jag dricka en kopp varm choklad och sova.

God natt världen!

Published in: on oktober 13, 2008 at 1:16 f m  Comments (7)  
Tags: , , , , , , ,

Vänner man saknar..

Oh så jag saknar min gamla granne Lena! Hon ringde just och gratulerade på min födelsedag.

Vi bodde grannar ute på landet i ingemansland, där jag hade hus med mitt ex. Jag har separerat och flyttat, och likadant har hon. Nu bor hon omgiven av alla sina barn och barnbarn i en småländsk lite håla.

Lena var mitt stora stöd, och min tillflyktsort, där ute i den isolerade miljö jag bodde. Under depression, svår ångest och känslomässigt ganska så död relation så var jag alltid välkommen till henne.

Jag tycker det är kul att umgås med folk i alla åldrar, och det var aldrig påtagligt alls att det skilde dryga 30 år mellan oss. Vi hade skitkul ändå. Pratade i timmar, glodde på video och moffade godis, åkte och sågade ner en julgran mitt i natten i en svart skog, åkte till återvinningscentralen och plockade hem saker i smyg.. Och vid flera tillfällen fyllde vi hela hennes lilla bil med skitstora brödor (som vi fått från brädgårdar) som stack ut genom alla öppna fönster. Fullständigt livsfarligt, men går det så går det..

När jag hade ångest eller kände mig usel så kunde jag alltid gå hem till Lena, och hon pressade mig aldrig att ‘öppna mig’ eller ‘prata ut’ om jag inte ville det.

Saknar henne… nu när hon ringde frågade jag hur det går med Selma (hennes hund), och de hade just varit hos veterinären och klippt klorna. Hur gick det då?, frågade jag (för det brukade INTE vara det lättaste)..

-”Jag gav henne en atarax innan så det gick bra!” säger Lena.

Hehe.. ja ni.. inte bara människor som har ångest…

Detta är Selma —->

Published in: on oktober 1, 2008 at 2:45 e m  Comments (2)  
Tags: , , ,