Motion till riksdagen ang. npf-utredningar

Jag läste just på riksdagens hemsida om att kristdemokraten Otto von Arnold den 7 oktober 2008 lämnat in en motion till riksdagen (So525) under rubriken ”För lång väntan på npf*-utredningar”.

(*npf = neuropsykiatriskt funktionshinder)

En del ur motiveringen bakom motionen är:
[…] ”Utredning av såväl barn som vuxna med dessa funktionsnedsättningar är, trots vissa förbättringar på senare år, ett mycket eftersatt område. Från att den första kontakten med vården tas tills att en neuropsykiatrisk utredning (NPF-utredning) äger rum kan det ta mycket lång tid. Köerna räknas i regel inte i veckor utan i månader eller i värsta fall, år. […] Alla människor har dock rätt till en värdig, högkvalitativ vård oavsett bostadsort. NPF-utredningar borde därför omfattas av vårdgarantin. Därigenom skulle vi säkerställa alla människors rätt till en god vård inom rimligt tid av personal med neuropsykiatrisk specialkompetens. När utredningen sedan är klar bör den följas av behandling, råd och stödinsatser för att stödja individen i vardagen.[…]

För de flesta av oss är det ju en självklarhet att man ska ha rätt till utredning och vård, men det är ju bara regeringen / riksdagen som kan se till att det sker genom ökat fokus på och ökade resurser. Att bara säga att npf-utredningar ska omfattas av vårdgarantin löser ju inte alla de egentliga problemen – att det inte finns personal och resurser nog att ta hand om alla inom vårdgarantin. Samtidigt som man för in dessa utredningar i vårdgarantin så måste ju också resurserna ökas.

Idag sammanfattas vårdgarantin med siffrorna 0-5-30-90 (dagar) och här ser du vad du ska ha rätt till om du idag sitter och väntar på utredning, och OM denna motion går igenom:

  • 0 – Samma dag som du söker hjälp ska du få kontakt med vårdcentralen eller Vårdguiden på telefon.
  • 5 – Behöver du träffa en läkare på vårdcentralen ska du få göra det inom 5 dagar.
  • 30 – Det ska ta mindre än 30 dagar att  få komma till den specialiserade vården. Detta gäller också för remiss till psykoterapi.
  • 90 – Anser läkaren i den specialiserade vården att du behöver behandling ska den inledas så snart som möjligt och senast inom 90 dagar efter beslutet.

Undra hur många av oss (som nu har gått igenom utredning) bara hade 90 dagars väntan innan utredningen kom igång? Jag vill (för att nyansera en aning) berätta att jag fick snabbt hjälp så fort det fanns misstanke för ADHD/ADD – en STOR eloge till psyk i Mjölby Kommun!

En del till ur motiveringen till motionen:

[…]För att hindra att köerna till neuropsykiatrisk utredning växer har några landsting under vissa perioder satt en högsta åldersgräns för när man får ställa sig i kö till en sådan utredning. Sådana gränser har prövats bland annat i Västra Götaland, där man under perioder förvägrat personer över 35 år att ställa sig i kö för en NPF-utredning. Detta är mycket diskriminerande då alla människor måste ha rätt till utredning och bör därför inte vara tillåtet.[…]

Vårdgarantin omfattar sedan 2006 utredningar för ADHD i Stockholms läns landsting, men andra landsting har ännu inte utvidgat garantin till att också omfatta utredningar. Den nationella vårdgarantin omfattar besök och behandling men inte utredning. Låter lite bakvänt tycker jag… stegen bör ju vara 1) besök, 2) utredning, 3) behandling. Naturligtvis med behandling under utredningen också om man då vet hur den behandlingen bör utformas. Men hur kan man sätta in behandling innan man ens påbörjat en utredning??

För att hindra att köerna till neuropsykiatrisk utredning växer har några landsting under vissa perioder satt en högsta åldersgräns för när man får ställa sig i kö till en sådan utredning, bland annat i Västra Götaland, där man under perioder förvägrat personer över 35 år att ställa sig i kö för en NPF-utredning. Detta är något som jag (och motionsskrivaren Otto von Arnold (kd) ) tycker är väldigt diskriminerande!

Tänk alla vuxna som har odiagnoserad ADHD som lett till att de kan ha hamnat i depression eller andra problem för att de inte känner att de klarar av sin vardag – och hur (för att se det ur samhällelig/politisk synpunkt) dyrt det blir för samhället då många av dessa vuxna inte klarar av sina barn, sitt jobb, kanske hamnar (som sagt) i depression eller missbruk osv.

Slutkläm i motionen:

”Kunskapen om […] symtombilden hos vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inom vuxenvården måste öka. Det är viktigt att anställda hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, försäkringsläkare, sociala myndigheter, vuxenpsykiatrin och vårdcentraler har den kunskap och förståelse som krävs för att bemöta individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på ett bra sätt.”

Precis! Det räcker ju inte bara att säga: ”Nu omfattas ‘ni’ av vårdgarantin”. Tänk vilken skillnad det skulle göra för individen, anhöriga, samhället i stort om man kunde GARANTERA att en utredning kommer starta inom 90 dagar!

Minne från utredningen…

Jag läste just inlägget ”Bakdag” hos Bladder o Blaj och kom då att tänka på en liten grej från min psyk-utredning (som jag hade april-september i år)… Hehe, såna där grejer som kan uppånervända hela min självbild. Det har varit en hel del såna incidenter de senare åren.

Denna gång var det att jag skulle ha en ”aktivitetsdag” med min arbetsterapeut. Hon berättade för mig en vecka innan att vi skulle gå till affären och handla (eller jag, hon skulle bara vara med som en liten svans med nothäfte) och att jag sedan skulle baka blåbärsmuffins medan hon var med och pratade med mig under tiden. För att kolla min koncentration osv… Jag tyckte det kändes helt onödigt – rent löjligt!, att ha en sån dag: ”Vad tusan skulle det kunna uppvisa?!”. Jag har ju liksom bakat förr… förbannat slöseri med tid kände jag. 😛

Men jäääädrar! Visst, jag har bakat förr och ja, jag har naturligtvis handlat i mataffären tusentals gånger förr. Men jisse så det gick upp för mig att jag rent av har ”funkar/funkar inte”-vanor även vid ett sånt tillfälle som att gå runt i en mataffär. Jag vill INTE ha med någon, för jag har ju då fullt upp att koncentrera mig på vad hundan det är jag behöver köpa hem (oavsett om jag har e shoppinglista eller inte) och blir asstressad av att ha någon i släptåg! Jag hade aldrig förr reflekterat över att jag faktisk 9 av 10 gånger gör vad jag kan för att undvika att ha sällskap till mataffären! Konstigt, jag har inte ens tänkt tanken förr… Visst visste jag att jag hade svårigheter med min koncentration så det var ju ingen total överraskning, men jag hade aldrig tänkt att det var så i mataffären…. 😆

Jag mår inte dåligt när jag får såna uppenbarelser, det känns bara som att universums största glödlampa tänds ovanför mitt huvud. ”Fan, att jag inte tänkt på det!”

Så till muffinsbakandet då….. yeeeeezzzzz…. Jag som trodde att detta skulle bli så hypertöntig uppgift som jag skulle klara galant! Yeah right! 😉 Det gick inte så bra… min arbetsterapeut satt vid bordet och småpratade med mig under tiden – och den rackaren skrev ner allt jag gjorde ”fel”! Inte har det väl allt för ofta tagit 5 timmar att baka några förbaskade blåbärsmuffins?! Skam på torra land, kände jag. Visst kändes det lite komiskt, och lätt självironiskt kan jag ju skoja om det – men på andra plan är det ett jätteslag mot min självkänsla för jag är en så som alltid, ALLTID vill prestera BÄST!

Vägen fram till en diagnos

Jag fick måndagen den 1 september i år diagnosen ADD, Attention Deficit Disorder.

Jag hade då ett möte med det team som utrett mig i ungefär sex månader; en psykolog, en kurator och en arbetsterapeut.

Många olika tester har gjorts under denna vår och sommar, och många gånger var jag rädd att allt skulle vara förjäves. Jag är en av dem som vill veta vad som är fel när jag kontaktar vården i vilken form det än må vara; just av den enkla anledningen att jag kontaktar bara vårde / söker hjälp om jag verkligen känner att nåt inte står rätt till. Och får jag då höra att allt är som det ska, då går jag därifrån med slokande huvud. Som när jag otaliga gånger gått till vårdcentralen övertygad om att jag har halsfluss, och läkaren säger ”kom tillbaka om det blir värre” — det ÄR värre, det är ju därför jag är där!

Vägen till min diagnos har dock varit lång och periodvis oerhört svår att leva med.

Jag har sedan ungefär sju-åtta år haft diverse olika ”störningar” i min vardag; tvångstankar, svår ångest, panikattacker, depression, maniska episoder och allt som hör till detta; lägre och lägre självkänsla, självmordstankar, fysiska åkommor, ekonomiska problem, relationsproblem och svårt att klara vardag och arbete. Men jag har också alltid haft inställningen ”det finns de som har det värre än mig”, och den inställningen i kombination med en stor erfarenhet av hur jag ”stänger dörren” och skämtar bort mina problem så har de aldrig riktigt belysts.

Först när min mamma dog i cancer sommaren 2005 blev problemen i mitt liv så pass omfattande att jag periodvis inte längre ville leva. Jag hade svåra panikattacker, jag hallicunerade och en dag fick jag nog: jag ringde vårdcentralen och sa ”jag vill dö, snälla hjälp mig!”.

Cirka 40 minuter senare satt jag med en läkare på vårdcentralen i Linköping där jag bodde då, och jag fick kontakt med en kurator, en remiss skickades till Psykiatriska mottagningen och jag träffade en psykolog som gjorde ett så kallat TCI-test (Temperament and Character Inventory) på mig. sammanfattningsvis blev min personlighet klassad som ”kaotisk”. Jag gjorde fler tester och diagnostiserades med klinisk depression, fick utskrivet Citalopram och började i terapi. Terapeuten och jag ”klaffade” inte och jag slutade gå, inbillade mig själv och min omvärd att allt var bra… och fortsatte som jag alltid gjort, sopade allt under mattan och tog på mig min glada mask. Men när jag igen fick svåra ångestattacker, panik och började klia mina underarmar tills de blödde så gick det inte att dölja… och så fortsatte det.

Jag fick av mina närstående, vänner och bekanta hela tiden höra ”du kan väl inte vara deprimerad, du som alltid är så glad!”, och ”äsch, va fan, var å varannan kotte äter ju antidepressiva”. Jag tog inte mina problem på allvar och fortsatte så väl jag kunde att leva upp till den bilden alla hade: glad, sprudlande, optimistisk och energisk.

Oj, jag måste allt korta ner detta… för det finns hur mycket som helst att berätta om dessa år.

Men men, på detta vis fortsatte livet. Jag åt starkare och starkare doser av Citalopram och ångestdämpande, förlorade mina jobb, gled längre och längre ifrån min dåvarande sambo, isolerade mig från vänner och familj, rackade ner på mig själv. Till slut hade jag inga goda tankar kvar: det var bäst att jag dog, jag vara bara en plåga för min omvärld, jag var lat och oföretagsam, krävande och gnällig, trist och omotiverad.

När jag en dag, sommaren 2007, stod och tittade ut över åkrarna där jag då bodde, sneglade på ett trasigt fönster som stod lutat mot uthuset och kände hur innerligt jag ville skära av mig pulsådern och bara försvinna. Jag, denna värdelösa människa som bara var till last för alla omkring mig.

Då ringde jag till vårdcentralen i Skänninge som jag då tillhörde. En vecka senare hade jag tid på psykiatriska mottagningen i Mjölby; ett möte med ett team på fyra personer. En psykiatriker, en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. På vårdcentralen hade de misstänkt mano-depression, och dörmed fick jag en snabb remiss till psyk. Läkaren där funderade också kring mano-depression. Senare kom diskussioner kring borderline. Ännu längre fram kom utredningen igång (april 2008) och under utredningens gång avhandlades ytterligare några diagnoser; adhd och aspergers.

Så, efter en intensiv vår och sommar har jag nu fått min diagnos – ADD.

Hur det kändes får jag återkomma till vid senare tillfälle, för nu ropar huvudkudden på mig. 🙂

Tack för att du läste min långa utläggning… Hör gärna av dig med en kommentar om du undrar något mer.