Lugnet efter stormen

Idag åkte min bror söderut till Malmö för att på söndag åka hem till Kenya igen. Han har vait här i två och en halv vecka nu, och jag har nog aldrig förr druckit så mycket whisky på så kort tid, eller skrattat (även utan whiskyådror) så mycket, eller stressat så mycket på länge. Mycket kul, ger mycket stress, ger sömnsvårigheter, ger utmattning, ger samtidigt lycka, värme… ja en sjuhelsikes massa känslor helt enkelt. Nu är det lugnet efter stormen.

Samtidigt som jag nu har massor med energi och vill ge mig ut och bygga ett cykelhus på framsidan, klippa gräset på baksidan osv, så vill jag bara bädda ner mig i soffan och slöa med hundarna och titta på zombiefilm. Det är lite kaos i hjärna och kropp just nu…. hyperstressad och utmattad på en gång.

Så är det ju sååå härligt höstväder ute, så bra dumt är det nog allt att stanna här inne idag (förutom hundpromenaderna nå). Solen skiner och det är rätt varmt…

Stannar jag inne kan jag ju möblera om kanske? Jag funderar på att kasta om (inte rent bokstavligt talat då…) möblerna lite, för det tycker jag är kul – få utlopp lite för den skapande ådran. 😛

Svårt detta när nerverna hoppar och skuttar i kroppen samtidigt som andra filurer i kroppen bara skriker ”viiiiila!!”.

Måste bara lägga till en liten 😦 :

Idag ringde min brors kompis till honom, nerifrån Kenya. Hans bror i sin tur dog idag i en bilolycka. 😦

Nej nu ska jag… nja, göra nåt.

Tjing!

Det känns konstigt att ha rätt till hjälp…

Tankarna som kommer och går, och snubblar, runt i mitt huvud sedan jag fick min ADD-diagnos har varit och är många. Och varierande.

Å ena sidan är jag glad och känner mig sporrad och pushad av att ha fått diagnosen ( och därmed förklaringen), men å andra sidan kämpar jag fortfarande mycket mot mina inre demoner. De där filurerna som sitter i mitt huvud och kallar mig elaka saker… dum, lat, tråkig, slö… men jag är INGET av det! Egentligen.

Jag har aldrig en lugnt stund. Det kanske är svårt att tro då jag sitter och slöar i soffan till en film, eller i godan ro promenerar med mina älskade hundar i höstregnet. Men i huvudet är det mest hela tiden totalt kaos… det är svårt att förklara hur jag menar, men närmast jag kan komma är att jag tar in ALLT, all info jag ser, hör, känner eller på annat sätt får tilldelat mig sugs in i min svamphjärna. Där jobbar ju då rimligtvis en hel arbetsstyrka twentyfour seven på att reda ut vad som bör vara av intresse. Jag tappar tråden i den tanke jag har, eller det jag pratar om väldigt lätt. Vips så är jag någon helt annan stans.

Jag kan passionerat sitta och prata om en sak med full inlevelse, men som att vända på en hand har jag plötsligt fått ett nytt intryck eller en ny tanke som poppat upp i hjärnan, och så VIPS pratar jag passionerat och inlevelsefullt om nåt helt annat!

Efter en dag som rent fysisk består av: promenader med hundarna, slumpa runt och slöa vid datorn, diska (?), mata fiskarna och se två filmer, så är jag oftast fullkomligt utmattad när jag lägger mig på kvällen.

När jag fick min diagnos för ungefär en och en halv vecka sedan fick jag plötsligt höra konstiga saker från människor…. ”du har ett funktionshinder”… ”du har en neuropsykiatrisk sjukdom”… ”Kan inte botas, men kan underlättas”…Konstigt. Det är ju sånt som andra har!

Jag kom plötligt underfund med att jag haft en konstig världsbild om ”vi och dom”. Vi som ger hjälp, och de som får hjälp.

Mer eller mindre varenda kotte jag känner (inklusive mig sjäv – som jag tydligen dock inte kände så bra) jobbar eller har jobbat med någon form av ”hjälpande arbete”. Hemtjänst, personlig assistans, behandling och så vidare. Plötsligt är jag en av dem som har rätt till samhällets stöd. Känns konstigt. Väldigt konstigt.