Ris och ros för ADD

Innan, likväl som efter, ADD-diagnosen… Lite tankar denna söndagskväll… Vad i mitt liv kan bero / ha berott på mina diverse diagnoser (som tagits bort och lagts till i min journal under åren)?

De har bl.a. varit / är: depression, mano-depression, borderline, ångestsyndrom, tvångstankar, social fobi, aspergers, ADD.

*suck å stön*

  • förlorat flera jobb pga bristande uthållighet
  • sabbat en lång relation pga okunnighet om mig själv
  • hamnat hos kronofogden för att jag ej kan hålla koll på min ekonomi
  • fått självkänslan körd i botten om och om igen
  • övervikt som kan bero på bristande självkontroll
  • aldrig lyckats slutföra en hel utbildning, men har påbörjat åtskilliga
  • rastlös och bott i genomsnitt sex – tolv månader på varje adress de senaste tio åren
  • har utsatt mig för fara i sexuella och känslomässiga relationer
  • utsatt mig för fysiska faror då jag inte fattat var gränsen går
  • inte kunnat hålla liv i vänskapsrelationer
  • inte klarat att hålla ut under körkortsutbilningen
  • får aldrig iväg viktiga papper och betalar inte räkningar i tid
  • har ofta en känsla av att ‘det där klarar jag nog inte av’
  • lever med ett ständigt uselt samvete

*småsuck*

  • tar inte ut soporna förrän de börjar stinka ner hela köket
  • äter nästan bara lagad mat när jag blir bjuden
  • tvättar bara först när jag gått utan rena kläder och handdukar så länge att jag känner mig ofräsch som fan
  • gör av med alla mina pengar på tre-fyra dagar
  • glömmer folks födelsedagar.. och kommer på det efter några veckor
  • glömmer kolla min mail så folk blir fundersamma för att jag inte svarar

Men….. *jippi!*

  • intresserad av mitt eget och andra människors välmående
  • empatisk och har livserfarenhet
  • är kreativ, skapande och fantasifull
  • jag är utåtriktad och öppen som person
  • jag har en stark överlevnadsinstikt, och är envist trägen om att aldrig mer tappa fästet
  • insiktsfull och nyfiken
  • i kontakt med hela mitt känslospektrum
  • gör vad jag kan för att stärka andras självkänsla, och kan på så vis också ge min egen självkänsla en skjuts uppåt
  • jag har själv ansetts (och anses ofta fortfarande) vara ‘udda’, och har den vägen lärt mig att inte sätta den etiketten på andra människor

*tossigheter*

  • vill inte att någon eller något ska vara ensam/ensamt, inte ens ett mjölkpaket på en hylla på ICA (då möblerar jag om, eller köper hem det)
  • om mattkanten ligger vikt så får den ont, och det måste genast åtgärdas. Detsamma gäller förstås tex papper som vikts i ett hörn (tex), en t-shirt där ena ärmen ‘hängt upp sig’ (då får den ont), eller om en bok står snett i bokhyllan (då får den ont för att den belastas snett)
  • gosedjur kan få ont och får inte slängas i sängen så att tex halsen böjs bakåt. De ska inte heller behöva vara ensamma för då kan de bli ledsna
  • böckerna i bokhyllan måste jag ha utdragna så de står i en rät linje, så ingen upplevs som viktigare än den andra…..

….hrm…. det blir ju aldrig långtråkigt att vara lite småtokig. 😉

Annonser

Jag känner mig så låst…

Jag känner mig så ledsen för att jag aldrig lyckats fullfölja mina försök till att ta körkort… jag vill så innerligt gärna känna friheten i att kunna stuva in mig och mina skyddslingar (aka hundar) i en bil och kunna åka och handla med pappa, åka och hälsa på en kompis osv.

Mina hundar är omplaceringar och har båda svår bakgrund vilket gör det svårt att hitta hundvakt. Och jag vill heller inte lämna ifrån mig dem, för de är mina bundsförvanter och jag vill kunna ta med dem när jag ska iväg över en helg eller så.

Jag har ju heller inte någe vidare stort socialt nät, så jag känner ingen som tex kan bo hos mig och ta hand om dem ”på plats” om jag tex ska iväg över en helg.

Tolka nu inte detta som att hundarna är ett problem för mig – det är de absolut inte! Problemet är mitt jävla handikapp som satt mig i denna sits; att inte klara att härda ut utmaningar som att tex ta körkort. Det är även (till STOR del) mitt handikapps fel att jag inte heller har råd att ta körkort… eller att köpa tex en mopedbil.

Jag känner mig så låst…. jag önskar inget hellre än att kunna hoppa in i en bil med familjen för att komma iväg och uppleva lite. Jag är långtidssjukskriven, ganska så ensam och har ett oerhört behov av att kunna komma hemifrån lite mer än några timmar här och var.

31 år och beroende av andra… det svärtar verkligen ner min självbild. Jag skulle känna mig så stolt och så självständig med en bil och körkort. Men det känns verkligen bara som en ouppnåelig dröm.

Published in: on oktober 24, 2008 at 10:27 e m  Comments (4)  
Tags: , , , ,

Vuxen med ADD / ADHD

Jag har (som bekant om ni slängt ett öga runt bloggen) ADD. Alltså inte ADHD. Enda skillnaden är att jag inte har hyperaktivitet.

ADD betyder Attention Deficit Disorder

ADHD betyder Attention Deficit/Hyperactive Disorder

ADD är ett neuropsykiatriskt tillstånd, och innebär störningar i den kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Störningarna startar tidigt i livet och ger varaktiga funktionshinder; mycket i form utav att man inte kan planera och organisera sina handlingar och sin vardag.

För vissa personer blir symptomen först riktigt påtagliga i vuxen ålder, då man inte lever i en av annan strukturerar vardag längre: dvs skola och föräldrar, utan själv ska stå för att organisera sin vardag, sin egna familj, sitt arbete och livet i övrigt.

Läkartidningen beskriver i en artikel ADD som en undergrupp av ADHD och kan förklaras som huvudsakligen bristande uppmärksamhet, vilket domineras av koncentrationssvårigheter, planeringssvårigheter, nedsatt uthållighet och nedsatt arbetsminne.

Lever man med ADD så löper man dessutom 77 % större risk att drabbas av andra psykiatriska diagnoser. Exempel som jag haft / har i mer eller mindre utsträckning är ångestsyndrom, depression, bipolär sjukdom, personlighetsstörning (i mitt fall borderline, men det kan också vara tex antisocialt beteende). Där finns även större risk för missbruk och våldsbrott för dem med ADD / ADHD. Studier har visat att det är väldigt vanligt med ADHD bland personer i fängelse (norsk studie).

Vad gäller medicinering så är det vanligaste preparatet cintralstimulantia (tex Concerta och Ritalin). Man kan inte bota ADD men med centralstimulantia kan hos vuxna visas upp emot 60% klinisk förbättring. Först då man äter centralstimulantia kan man vara mottaglig för viss form av kognitiv beteendeterapi.

Man har också stort behov av olika samhällsinstansers hjälp för att få liv och vardag att fungera; tex behov av avlastning, stöd och extra pedagogik i arbetet och hemmet. Dessutom behövs ofta hjälp med planering, allra mest sin ekonomi. Sammanfattningsvis behöver man alltså ofta hjälp av psykiatrin, socialtjänsten, vuxenutbildning, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, och även missbruks- och kriminalvård.

Jag har hittills fått in psykiatrin, socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i min vardag. Förhoppningsvis slipper jag för alltid missbruks- och kriminalvård.

Jag har onsdag nästa vecka möte om arbetsträning / vuxenutbildning och det ser jag verkligen fram emot!

Den värsta känslan jag fått i och med min diagnos är att jag nog aldrig kommer bli vuxen och stå helt på egna ben – men det känns ändå skönt att då ha diagnosen, och inte bara som förr – känna mig lat, dum och vimsig.