Jag är både orkeslös och stressad….

Nu har jag på Efter Tio här i bakgrunden… i vänlig ordning kan tyckas kanske, för det är ju inte första gången jag nämner det här på bloggen. 😛

De har visst lite av ett tema denna vecka, om att ha ”ont i själen”. Och det känner ju jag och många av mina bloggläsare igen sig i.

Idag är Carline af Ugglas gäst i studion och hon sa just att hon är stolt över att ha gått igenom svåra perioder av depression och liknande jävulskap. Stolt för att ha fått erfara den utvecklingsbiten, och hon tycker att de som inte drabbas av depression missar en del av själens utveckling.

Jag håller väl i viss mån med. Jag har ju absolut lärt mig av mina år av depresision, men jag skulle ändå inte vilja påstå att jag skulle vilja ha depression i mitt liv om jag fick möjlighet att börja om från början.

Nu står ju jag i och för sig inte på en stabil och säker grund, och tittar tillbaka på depressionen som ‘en gång var’ så att säga… utan jag klättrar ju fortfarande uppåt. Det värsta tiden är förhoppningsvis borta och över för alltid, men jag känner ändå hur depressionen ibland får grepp om mig.

Jag har känt av den ganska mycket de senaste veckorna, men samtidigt så vill jag inte erkänna det utan jag skyller istället på vädret. Jag har ursäkter för mig själv: ”alla mår ju dåligt så här års” osv. Och visst kan det vara så att det bara ÄR det trista vädret som trycker ner mig. Men det trycker ner mig så överdrivet mycket, och det är det som bekymrar mig.

Men jag känner ändå hopp, för jag märker ändå hur mycket bättre jag mår när jag får solens strålar på mig. Och jag mår också bättre då jag väl får tummen ur och ger mig iväg hemifrån och umgås med någon lite. Det är bara det att jag har så förbannat svårt att få energi, lust, hopp osv. Dagarna bara tycks passera.

Jag vill ha vår nu! Skrämmande tanke är ju vad som skulle hända med min psykiska hälsa om det gråa, trista vädret höll i sig fyra-fem månader till… det skulle jag inte orka med. Min illa tilltygade själ skulle skrumpna ihop helt i så fall…

Att jag inte sitter vid bloggen är också en biverkan av denna svacka… jag har inte tålamod nog för att skriva, tänka osv… Jag blir galet stressad av att sitta vid datorn nu sedan en tid… konstigt… men det ger mig inte den där tillfredsställande känslan som det alltid gjort förr. Att sitta och surfa runt, fixa med foton, photoshop osv gör mig bara hyperstressad nu. Nu kryper det i hela kroppen, och jag bara MÅSTE bort från datorn!

Konstig känsla….

Men jag kommer tillbaka. 😀

Vägen fram till en diagnos

Jag fick måndagen den 1 september i år diagnosen ADD, Attention Deficit Disorder.

Jag hade då ett möte med det team som utrett mig i ungefär sex månader; en psykolog, en kurator och en arbetsterapeut.

Många olika tester har gjorts under denna vår och sommar, och många gånger var jag rädd att allt skulle vara förjäves. Jag är en av dem som vill veta vad som är fel när jag kontaktar vården i vilken form det än må vara; just av den enkla anledningen att jag kontaktar bara vårde / söker hjälp om jag verkligen känner att nåt inte står rätt till. Och får jag då höra att allt är som det ska, då går jag därifrån med slokande huvud. Som när jag otaliga gånger gått till vårdcentralen övertygad om att jag har halsfluss, och läkaren säger ”kom tillbaka om det blir värre” — det ÄR värre, det är ju därför jag är där!

Vägen till min diagnos har dock varit lång och periodvis oerhört svår att leva med.

Jag har sedan ungefär sju-åtta år haft diverse olika ”störningar” i min vardag; tvångstankar, svår ångest, panikattacker, depression, maniska episoder och allt som hör till detta; lägre och lägre självkänsla, självmordstankar, fysiska åkommor, ekonomiska problem, relationsproblem och svårt att klara vardag och arbete. Men jag har också alltid haft inställningen ”det finns de som har det värre än mig”, och den inställningen i kombination med en stor erfarenhet av hur jag ”stänger dörren” och skämtar bort mina problem så har de aldrig riktigt belysts.

Först när min mamma dog i cancer sommaren 2005 blev problemen i mitt liv så pass omfattande att jag periodvis inte längre ville leva. Jag hade svåra panikattacker, jag hallicunerade och en dag fick jag nog: jag ringde vårdcentralen och sa ”jag vill dö, snälla hjälp mig!”.

Cirka 40 minuter senare satt jag med en läkare på vårdcentralen i Linköping där jag bodde då, och jag fick kontakt med en kurator, en remiss skickades till Psykiatriska mottagningen och jag träffade en psykolog som gjorde ett så kallat TCI-test (Temperament and Character Inventory) på mig. sammanfattningsvis blev min personlighet klassad som ”kaotisk”. Jag gjorde fler tester och diagnostiserades med klinisk depression, fick utskrivet Citalopram och började i terapi. Terapeuten och jag ”klaffade” inte och jag slutade gå, inbillade mig själv och min omvärd att allt var bra… och fortsatte som jag alltid gjort, sopade allt under mattan och tog på mig min glada mask. Men när jag igen fick svåra ångestattacker, panik och började klia mina underarmar tills de blödde så gick det inte att dölja… och så fortsatte det.

Jag fick av mina närstående, vänner och bekanta hela tiden höra ”du kan väl inte vara deprimerad, du som alltid är så glad!”, och ”äsch, va fan, var å varannan kotte äter ju antidepressiva”. Jag tog inte mina problem på allvar och fortsatte så väl jag kunde att leva upp till den bilden alla hade: glad, sprudlande, optimistisk och energisk.

Oj, jag måste allt korta ner detta… för det finns hur mycket som helst att berätta om dessa år.

Men men, på detta vis fortsatte livet. Jag åt starkare och starkare doser av Citalopram och ångestdämpande, förlorade mina jobb, gled längre och längre ifrån min dåvarande sambo, isolerade mig från vänner och familj, rackade ner på mig själv. Till slut hade jag inga goda tankar kvar: det var bäst att jag dog, jag vara bara en plåga för min omvärld, jag var lat och oföretagsam, krävande och gnällig, trist och omotiverad.

När jag en dag, sommaren 2007, stod och tittade ut över åkrarna där jag då bodde, sneglade på ett trasigt fönster som stod lutat mot uthuset och kände hur innerligt jag ville skära av mig pulsådern och bara försvinna. Jag, denna värdelösa människa som bara var till last för alla omkring mig.

Då ringde jag till vårdcentralen i Skänninge som jag då tillhörde. En vecka senare hade jag tid på psykiatriska mottagningen i Mjölby; ett möte med ett team på fyra personer. En psykiatriker, en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. På vårdcentralen hade de misstänkt mano-depression, och dörmed fick jag en snabb remiss till psyk. Läkaren där funderade också kring mano-depression. Senare kom diskussioner kring borderline. Ännu längre fram kom utredningen igång (april 2008) och under utredningens gång avhandlades ytterligare några diagnoser; adhd och aspergers.

Så, efter en intensiv vår och sommar har jag nu fått min diagnos – ADD.

Hur det kändes får jag återkomma till vid senare tillfälle, för nu ropar huvudkudden på mig. 🙂

Tack för att du läste min långa utläggning… Hör gärna av dig med en kommentar om du undrar något mer.