Det känns konstigt att ha rätt till hjälp…

Tankarna som kommer och går, och snubblar, runt i mitt huvud sedan jag fick min ADD-diagnos har varit och är många. Och varierande.

Å ena sidan är jag glad och känner mig sporrad och pushad av att ha fått diagnosen ( och därmed förklaringen), men å andra sidan kämpar jag fortfarande mycket mot mina inre demoner. De där filurerna som sitter i mitt huvud och kallar mig elaka saker… dum, lat, tråkig, slö… men jag är INGET av det! Egentligen.

Jag har aldrig en lugnt stund. Det kanske är svårt att tro då jag sitter och slöar i soffan till en film, eller i godan ro promenerar med mina älskade hundar i höstregnet. Men i huvudet är det mest hela tiden totalt kaos… det är svårt att förklara hur jag menar, men närmast jag kan komma är att jag tar in ALLT, all info jag ser, hör, känner eller på annat sätt får tilldelat mig sugs in i min svamphjärna. Där jobbar ju då rimligtvis en hel arbetsstyrka twentyfour seven på att reda ut vad som bör vara av intresse. Jag tappar tråden i den tanke jag har, eller det jag pratar om väldigt lätt. Vips så är jag någon helt annan stans.

Jag kan passionerat sitta och prata om en sak med full inlevelse, men som att vända på en hand har jag plötsligt fått ett nytt intryck eller en ny tanke som poppat upp i hjärnan, och så VIPS pratar jag passionerat och inlevelsefullt om nåt helt annat!

Efter en dag som rent fysisk består av: promenader med hundarna, slumpa runt och slöa vid datorn, diska (?), mata fiskarna och se två filmer, så är jag oftast fullkomligt utmattad när jag lägger mig på kvällen.

När jag fick min diagnos för ungefär en och en halv vecka sedan fick jag plötsligt höra konstiga saker från människor…. ”du har ett funktionshinder”… ”du har en neuropsykiatrisk sjukdom”… ”Kan inte botas, men kan underlättas”…Konstigt. Det är ju sånt som andra har!

Jag kom plötligt underfund med att jag haft en konstig världsbild om ”vi och dom”. Vi som ger hjälp, och de som får hjälp.

Mer eller mindre varenda kotte jag känner (inklusive mig sjäv – som jag tydligen dock inte kände så bra) jobbar eller har jobbat med någon form av ”hjälpande arbete”. Hemtjänst, personlig assistans, behandling och så vidare. Plötsligt är jag en av dem som har rätt till samhällets stöd. Känns konstigt. Väldigt konstigt.

Annonser

Vägen fram till en diagnos

Jag fick måndagen den 1 september i år diagnosen ADD, Attention Deficit Disorder.

Jag hade då ett möte med det team som utrett mig i ungefär sex månader; en psykolog, en kurator och en arbetsterapeut.

Många olika tester har gjorts under denna vår och sommar, och många gånger var jag rädd att allt skulle vara förjäves. Jag är en av dem som vill veta vad som är fel när jag kontaktar vården i vilken form det än må vara; just av den enkla anledningen att jag kontaktar bara vårde / söker hjälp om jag verkligen känner att nåt inte står rätt till. Och får jag då höra att allt är som det ska, då går jag därifrån med slokande huvud. Som när jag otaliga gånger gått till vårdcentralen övertygad om att jag har halsfluss, och läkaren säger ”kom tillbaka om det blir värre” — det ÄR värre, det är ju därför jag är där!

Vägen till min diagnos har dock varit lång och periodvis oerhört svår att leva med.

Jag har sedan ungefär sju-åtta år haft diverse olika ”störningar” i min vardag; tvångstankar, svår ångest, panikattacker, depression, maniska episoder och allt som hör till detta; lägre och lägre självkänsla, självmordstankar, fysiska åkommor, ekonomiska problem, relationsproblem och svårt att klara vardag och arbete. Men jag har också alltid haft inställningen ”det finns de som har det värre än mig”, och den inställningen i kombination med en stor erfarenhet av hur jag ”stänger dörren” och skämtar bort mina problem så har de aldrig riktigt belysts.

Först när min mamma dog i cancer sommaren 2005 blev problemen i mitt liv så pass omfattande att jag periodvis inte längre ville leva. Jag hade svåra panikattacker, jag hallicunerade och en dag fick jag nog: jag ringde vårdcentralen och sa ”jag vill dö, snälla hjälp mig!”.

Cirka 40 minuter senare satt jag med en läkare på vårdcentralen i Linköping där jag bodde då, och jag fick kontakt med en kurator, en remiss skickades till Psykiatriska mottagningen och jag träffade en psykolog som gjorde ett så kallat TCI-test (Temperament and Character Inventory) på mig. sammanfattningsvis blev min personlighet klassad som ”kaotisk”. Jag gjorde fler tester och diagnostiserades med klinisk depression, fick utskrivet Citalopram och började i terapi. Terapeuten och jag ”klaffade” inte och jag slutade gå, inbillade mig själv och min omvärd att allt var bra… och fortsatte som jag alltid gjort, sopade allt under mattan och tog på mig min glada mask. Men när jag igen fick svåra ångestattacker, panik och började klia mina underarmar tills de blödde så gick det inte att dölja… och så fortsatte det.

Jag fick av mina närstående, vänner och bekanta hela tiden höra ”du kan väl inte vara deprimerad, du som alltid är så glad!”, och ”äsch, va fan, var å varannan kotte äter ju antidepressiva”. Jag tog inte mina problem på allvar och fortsatte så väl jag kunde att leva upp till den bilden alla hade: glad, sprudlande, optimistisk och energisk.

Oj, jag måste allt korta ner detta… för det finns hur mycket som helst att berätta om dessa år.

Men men, på detta vis fortsatte livet. Jag åt starkare och starkare doser av Citalopram och ångestdämpande, förlorade mina jobb, gled längre och längre ifrån min dåvarande sambo, isolerade mig från vänner och familj, rackade ner på mig själv. Till slut hade jag inga goda tankar kvar: det var bäst att jag dog, jag vara bara en plåga för min omvärld, jag var lat och oföretagsam, krävande och gnällig, trist och omotiverad.

När jag en dag, sommaren 2007, stod och tittade ut över åkrarna där jag då bodde, sneglade på ett trasigt fönster som stod lutat mot uthuset och kände hur innerligt jag ville skära av mig pulsådern och bara försvinna. Jag, denna värdelösa människa som bara var till last för alla omkring mig.

Då ringde jag till vårdcentralen i Skänninge som jag då tillhörde. En vecka senare hade jag tid på psykiatriska mottagningen i Mjölby; ett möte med ett team på fyra personer. En psykiatriker, en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. På vårdcentralen hade de misstänkt mano-depression, och dörmed fick jag en snabb remiss till psyk. Läkaren där funderade också kring mano-depression. Senare kom diskussioner kring borderline. Ännu längre fram kom utredningen igång (april 2008) och under utredningens gång avhandlades ytterligare några diagnoser; adhd och aspergers.

Så, efter en intensiv vår och sommar har jag nu fått min diagnos – ADD.

Hur det kändes får jag återkomma till vid senare tillfälle, för nu ropar huvudkudden på mig. 🙂

Tack för att du läste min långa utläggning… Hör gärna av dig med en kommentar om du undrar något mer.