Jag såg just en väldigt intressant dokumentär om mordet på president George W Bush i oktober 2007. Hur han under ett starkt övervakat besök i Chicago blev skjuten då han lämnade Sheraton Hotel. Utanför hotellet var en hotfull stämning då tiotusentals människor demonstrerade sin avsky för Bush och hans internationella krigsföring. Vem som helst hade kunnat utföra mordet, 300 personer greps och förhördes. En man fälldes slutligen för mordet av en enig jury. En syrier boende i USA, som ansågs ha kopplingar till Afganistan och Al Quaida.
Mordet utfördes i själva verket av Al Claybon. En amerikansk militär som själv kämpat i Gulfkriget, och vars ena son dog som soldat i Irak. Claybon sköt sig själv efter att ha skjutit Bush i Chicago 2007, men lämnade efter sig tillräckligt med bevis. Men att fälla en person som redan är död är inte vad som föder amerikanska hjärtan. Istället sitter syriern Jamal Abu Zikri fortfarande i fängelse – dömd för mordet på president Bush. Det räcker att han är syrier och muslim – då behövs inte bevis.
Claybons avskedsbrev till sin son Casey:
”Everything I stood for and raised you to stand for has turned bad. There’s no honor in dying for an immoral cause. For lies. I love my country, but I love God, and the sons He gave me even more. I must do the right thing by you and by David. George Bush killed our David, and I cannot forgive him for that.”
Jag är naturligtvis väldigt ledsen över att varenda muslim behandlas som en terrorist i USA. Det är fullkomligt vidrigt!
Men ännu mer ledsen är jag att ”mordet på president Bush” bara var fiktion…
Jag är överlag en människa som kämpar för allas rätt till liv, men vissa har förbrukat sin rätt. Jag skulle inte fälla en endaste tår, eller skänka en endaste ledsam tanke om Bush blev mördad. Jag uppmuntrar inte heller folk att ge sig efter honom – men då inte av hänsyn till Bush, utan för det straff som hela världen skulle utsättas för om (när?) Bush blir mördad. Men mördas han och mördaren kommer undan så är jag… likgiltig. Faktiskt. Kanske rent av med ett litet smil i mungipan…
Är jag en ond människa som känner så?