En sjuhelvetes utläggning om min skolgång…

Jag försöker fortfarande vänja mig vid tanken att jag har ADD. Diagnosen sattes 1 september, så det har alltså bara gått straxt över två månader. Än vet jag inte riktigt vad det kommer betyda för min framtid. Min självkänsla har fått sig en ordentlig törn av alla år av misslyckanden, och viss bitterhet har infunnit sig sedan diagnosen kom. Tänk om lärare och andra inblandade i min barndom märkt av nåt tidigare så jag hade sluppit mycket av det elände jag gått igenom. Men å andra sidan är det inte konstigt att inget gjordes, för när jag var barn pratade man inte om ADD. Det var ju okänt på den tiden så istället var jag bara ”annorlunda”. Jag var mobbad, irriterad, utstött, ledsen och förbannad under mina nio grundskoleår. Sattes i ett rum med andra bråkstakar om jag störde eller inte var ”duktig” på lektionerna, men fick inte mer pedagogisk hjälp. I vissa ämnen bråkade jag med läraren, och blev illa omtyckt för att jag hade en egen åsikt. Och i andra ämnen fick jag till slut höra saker som ”Du får en etta bara du tycker upp, men inget gör”…. det är ju ETT sätt av få slut på skolkande.

Jag var en god skådespelerska på den tiden (precis som idag) och lyckades lura i min omgivning att jag var en framåt, utåtriktad och nyfiken person. Eller.. DET var eller är inte skådespel för sån är och har jag alltid varit. Men jag lyckades sätta upp en trovärdig bild av en glad tjej! Nio års mobbing gör en inte till en glad tjej, punk slut. När min ADD-utredning var i full gång så gav jag dem namnet på min skolfröken i ettan tom sexan och hon beskev mig för dem som ”en glad tjej, som agerade som äldre än sin ålder”. Okej… nåväl. Kan väl stämma i viss del för jag var ju sån – utåt. Men en som undervisat mig och mina plågoandar i sex år borde väl kunnat se under ytan kan jag tycka…

Nån gång i femman, sexan, sjuan började jag få nog. Jag försökte alltid vara snäll, förtående och öppen för alla. Men sånt funkar ju inte på ungjävlar, så istället satte jag hårt mot hårt. ”Den snälla flickan” blev ju bara nertryckt och smutskastad, så redan i tioårsåldern började jag inse att de ändå bara skulle fortsätta bete sig som svin. Så jag sa ifrån. En kille hamnade jag i bråk med om rasism redan i femman (låt tillägga att han var rasist och adopterad från Sydamerika, och i vår skola på flera hundar elever fanns TVÅ invandrare). Jag var klok nog redan i den åldern att begripa att man inte ska smutskasta människor som inget gjort, men denna killen blev jag rasande på men gick inte till handgripligheter. När hans kompis (en annan kille i klassen) blandade sig i med skymfande ord om invandrare så tappade jag fattningen och slängde den lille fan över en skolbänk inne i klassrummet (under en rast, men inför läraren). Men jag fick bara en klapp på axeln för att jag hade protesterat mot orättvisor… Hade det varit en kille som istället slängt mig över en bänk så hade nog han behandlats annorlunda och fått någon form av åthutning och i bästa fall hjälp att hantera sin vrede, men jag var ju bara ”en duktig och snäll tjej som protesterade mot elakingar”. *suck*

I högstadiet bytte jag och alla andra skola, för vi hade bara tom klass sex i första skolan. I nya skolan fortsatte mobbingen från nya, äldre killar (tjejerna var överlag rätt ointresserade av mig för jag var väl konstig så de nöjde sig med sneda blickar). I detta läge (högstadieålder) var jag som en tickande bomb. Jag var så less…. så trött på att behandlas illa, och så innerligt rasande. Full av sorg och vrede – mitt i den vanliga trotsåldern och puberteten är ingen bra kombination. Men jag blev inte så utåtagerande som jag nu i efterhand verkligen hade begripit mig på om jag blivit. Jag blev inte fysiskt utåtagerande i alla fall. Men jag började verbalt yttra mig mycket mer än jag tidigare gjort. Sa ifrån om folk betedde sig illa, protesterade mot lärare som jag inte tyckte gjorde ett bra jobb och så vidare. Jag hamnade tex i ett jättebråk med läraren i … ja vad nu ämnet kallas.. där man lagar mat och sånt. Jag åt en bittermandel i tron att det var en sötmandel och det var minst sagt.. bittert! Så jag kastade mig över ett glas mjölk – då exploderade lärarinnan för att jag slösade på resurserna (mjölken var FÖRBJUDEN att dricka!) och hon skrek och jagade mig ut på skolgården. Dit gick jag inte tillbaka igen. Jag började röka och fick skit för det, trots att jag inte rökte på skolgården. Och jag ställde nog till det ganska ordentligt för mat-tanterna när jag en vacker dag klev in å sa att jag bara ville ha vegetarisk mat. På den tiden fanns det inte många vegetarianer, och det skulle dröja ytterligare tre-fyra år innan vego-boomen kom. Mat-tanterna (som nog stått i denna matbespisning sendan 1850-talet) visste inte vad jag talade om, så under de tre (två och ett halvt åren) i högstadiet så fick jag bara buljong med rotfrukter i.

När jag i slutet av sjuan fick höra att en tjej i grundskolan blev mobbad så var det något som exploderade inom mig. Jag gick fram till henne och frågade om det stämde (hon gick kanske i trean/fyran då) och hon pekade ut en pojke som brukade kalla henne olika fula ord och berättade hur ledsen hon var. Som jag sa.. nåt exploderade inom mig och jag gick fram till honom, pekade bestämt mot honom och sa: ”Om du inte lämnar henne ifrån så åker du hem i en liksäck ikväll, fattar du det?!!”. Han stirrade på mig och sa inte ett ord.

Vreden vände sig mot honom, för jag kände så igen mig i hur flickan tycktes må. Och till denna dag har jag aldrig haft dåligt samvete för att jag antagligen skrämde skiten ur honom. Min erfarenhet från skolan var ju sån att de andra barnen lyssnar ju inte om jag är snäll, så istället gjorde jag tvärt om.

Jag hade några möten med mina föräldrar, studierektorn och gymnastikläraren för att jag ALLTID bråkade med gympaläraren. Han var en stöddig, motbjudande äcklig kille som tittade på de ”fina tjejerna” på ett frånstötande sätt, och som hade de värsta machokomplexen – och jag höll inte tyst. Efter att han exploderat mot mig några gånger så gick jag inte längre till gympan, och det var ju helt okej med mig för är man mobbad för att man är fet så är inte gympasalen favoritplats i alla fall. På ett av våra möten i lärarrummet så sa han att han skulle ge mig en etta om jag gick dit och skrev ”ja” på närvaroblanketten och sen gick igen. Jisses…. Strålande pedagogisk förmåga.

Någon gång i åttan eller nian fick vi en ny lärare i SO-ämnen (samhällsvetenskap, religion, historia), och det var fantastiskt bra för mig. Detta var ett av mina favoritämnen och läraren vi hade innan tyckte illa om mig och jag om honom. Han var ungefär 175 år gammal och lärde ut som en lärare på 1920-talet, och med de kunskaper de hade om världen på den tiden. Min sura uppsyn gjorde mig mäkta impopulär hos honom, så när det iställer kom en ny ung lärare så kändes det spännande. Hon satte sig bredvid mig på en rast och småpratade. Hon sa att hon märkt att jag hade jättemycket kunskaper och stort intresse för ämnet, men undrade varför jag inte ville visa dem och vara med mer aktivt på lektionerna. Hon höjde på en termin mitt betyg från ett till tre, för att hon tog sig tid att se mig och inte bara titta snett på mig för att jag tyckte mycket och ifrågasatte. Ofta tog jag mina diskussioner med lärare på rasterna, för jag var för feg för att räcka upp handen. Och inte alla ville prata med sketna elever på rasterna, då ville de ju dricka kaffe och röka. Men hon följde med mig till rökrutan och vi pratade mycket om just SO-ämnen.

Det var första gången en lärare såg MIG. Det var en häftig upplevelse.

Visst, jag var säket många gånger en plåga för lärarna, men jag var ju en tonåring… och de är såna, de är plågor – det hör liksom till. Jag var i alla fall inte en bråkstake, jag var bara kunskapstörstig. Väljer man att vara lärare på en högstadieskola ska man nog se till att ha ett starkt psyke och vara väldigt kunnig inom pedagogik. Annars drabbar det både läraren och eleverna.

När jag slutade nian var jag världen lyckligaste människa! Mina underbara föräldrar och min underbara storebror var där, och hade jag då vetat att MYCKET av helvetet i mitt liv verkligen var över så hade jag varit ännu lyckligare den dagen. Klasskamrater krät i varandras armar, och jag var bara så jävla glad!

I nian hade vi flyttat ifrån detta hemska område och in till stan, och när jag slutade grundskolan hade jag längre ingen anledning att åka dit.

Jag stängde då den dörren. Och tittade aldrig tillbaka.

Resten får vi ta en annan gång. För helvetet var INTE över…. det har lämnat eviga spår i mitt inre.

Cancer tog min mamma

Den 23 september 2008 skulle min mamma fyllt 58 år.

Men.. mamma fick 1998 diagnosen hudcancer (malignt melanom), opererades och var sen ”cancerfri” i närmare fem år, tills de fann metastaser. Dessa fann man på en av rutinkontrollerna – – cancern hade spridit sig till lungorna. Tiden gick och i augusti 2004 fick vi veta att mamma med all sannolikhet inte skulle överleva cancern då den spred sig fort… Det var första gången jag grät på närmare tio år. Allt brast och jag, min bror och hans dåvarande flickvän ‘S’ (vill inte berätta hennes namn här, därav ‘S’) stod och grät i en ring utanför lägenheten där jag bodde då.

Mycket med den lägenheten är för mig förknippat med mammas sjukdom.. jag minns tex när jag besökt henne på sjukhuset (en av många, många gånger) och hon var så less på sjukhusmaten. Då (under perioden hon kom hem) bjöd jag hem henne, pappa, min bror och hans flickvän ‘S’. Jag bjöd på ugnsstekta kycklingklubbor och hasselbackspotatis – mammas absoluta favorit! Till detta hör att jag är vegetarian sedan jag var 12 år och har aldrig tillrett kycklingklubbor. ‘S’ är muslim och hon och min bror åt typ bara kyckling, men maten skulle vara en överraskning så jag bad inte om tips… Istället knallade jag iväg till Konsum och köpte potäter, kycklingklubbor och allt annats som behövs… typ två-tre timmar innan…. Det kan man ju med allt JAG brukar äta. Men det var ju inte riktigt detsamma med de frysta klubborna visade det sig… Så jag tinade dem i badkaret… under rinnande varmt vatten och vatten jag kokade upp på spisen… i fnittrig panik. 😀 Maten var dock väldigt uppskattad av alla närvarande.. eller så sa de det bara. Men det talades länge om denna kväll. ‘S’ tyckte dock jag var alldeles för snäll som kladdade ner hela min annars så vegetariska ugn med äckligt splatter från kycklingen bara för deras skull. 😉

Jag blir glad när jag tänker på detta minne, och jag tror att det är väldigt viktigt att minnas de goda stunderna och inte fokusera sitt minne på sjukdomen. De minnens finns där ändå…

Ett annat härligt minne är när jag var hos mamma på sjukhuset och var tvungen att gå vid halv nio för att hinna till affären och köpa tandkräm innan de stängde. Då tog vi min snusdosa och mamma klämde ut tandkräm i det där lilla locket ovanpå där man ska ha gamla snusar.. bara för att jag skulle kunna stanna lite längre.

Oh så jag saknar henne!

Den 17 december 2004 var jag på jobbet och öppnade just för dagens första kunder när min pappa ringde från sjukhuset. Mamma och han hade varit på apoteket när de öppnade. Mamma hade blivit akut väldigt yr och svimmat, så ambulansen kom och hon fick direkt åka in och röntga huvudet (vilket hon ändå skulle gjort just denna dag). Då fann läkarna metastaser i hjärnan, och mamma fick ligga kvar på sjukhuset. Måndagen därpå åkte vi och köpte julgran.

Från mammas begravningshäfte.

Gråt inte – jag är ju glad!” sa hon in i det sista.

Under vintern och våren 2004/2005 blev mamma allt sjukare. Hon fick starka mediciner, hade svulster över hela kroppen som bara växte och gjorde fruktansvärt ont, så  hon fick cytostatikabehandling och strålbehandling för att hindra svulsterna från att växa och spricka. Under detta sista halvår var hon alltid stark, klagade aldrig och var social med familjen så mycket hon bara orkade.

Till valborg 2005 var vi på borggården i Linköping och sjöng in våren med Linköngs universitets manskör (LiHkören), vilket mamma och pappa gjort varje vår i 30 år. Då satt hon i rullstol och hade inget hår kvar, men sjöng och var glad. En dryg månad senare dog hon. Lördagen den 4 juni 2005 kl 9:00 spottade hon ut tabletterna som pappa hjälpt henne med, la ner huvudet och sa ”nu räcker det”, så somnade hon.

Den 17 juni 2004 begravde vi mamma på Lilla Aska minneslund. Hon hade själv skrivit ner hur hon ville ha sin begravning. Tolv män ur LiHkören sjöng på eget initiativ på begravningen, och det vet jag hade gjort henne överlycklig.

Jag älskar och saknar dig mamma, men du finns alltid, alltid hos mig.

Min älskade pappa vid mammas minneslund, sommaren 2008.

Vägen fram till en diagnos

Jag fick måndagen den 1 september i år diagnosen ADD, Attention Deficit Disorder.

Jag hade då ett möte med det team som utrett mig i ungefär sex månader; en psykolog, en kurator och en arbetsterapeut.

Många olika tester har gjorts under denna vår och sommar, och många gånger var jag rädd att allt skulle vara förjäves. Jag är en av dem som vill veta vad som är fel när jag kontaktar vården i vilken form det än må vara; just av den enkla anledningen att jag kontaktar bara vårde / söker hjälp om jag verkligen känner att nåt inte står rätt till. Och får jag då höra att allt är som det ska, då går jag därifrån med slokande huvud. Som när jag otaliga gånger gått till vårdcentralen övertygad om att jag har halsfluss, och läkaren säger ”kom tillbaka om det blir värre” — det ÄR värre, det är ju därför jag är där!

Vägen till min diagnos har dock varit lång och periodvis oerhört svår att leva med.

Jag har sedan ungefär sju-åtta år haft diverse olika ”störningar” i min vardag; tvångstankar, svår ångest, panikattacker, depression, maniska episoder och allt som hör till detta; lägre och lägre självkänsla, självmordstankar, fysiska åkommor, ekonomiska problem, relationsproblem och svårt att klara vardag och arbete. Men jag har också alltid haft inställningen ”det finns de som har det värre än mig”, och den inställningen i kombination med en stor erfarenhet av hur jag ”stänger dörren” och skämtar bort mina problem så har de aldrig riktigt belysts.

Först när min mamma dog i cancer sommaren 2005 blev problemen i mitt liv så pass omfattande att jag periodvis inte längre ville leva. Jag hade svåra panikattacker, jag hallicunerade och en dag fick jag nog: jag ringde vårdcentralen och sa ”jag vill dö, snälla hjälp mig!”.

Cirka 40 minuter senare satt jag med en läkare på vårdcentralen i Linköping där jag bodde då, och jag fick kontakt med en kurator, en remiss skickades till Psykiatriska mottagningen och jag träffade en psykolog som gjorde ett så kallat TCI-test (Temperament and Character Inventory) på mig. sammanfattningsvis blev min personlighet klassad som ”kaotisk”. Jag gjorde fler tester och diagnostiserades med klinisk depression, fick utskrivet Citalopram och började i terapi. Terapeuten och jag ”klaffade” inte och jag slutade gå, inbillade mig själv och min omvärd att allt var bra… och fortsatte som jag alltid gjort, sopade allt under mattan och tog på mig min glada mask. Men när jag igen fick svåra ångestattacker, panik och började klia mina underarmar tills de blödde så gick det inte att dölja… och så fortsatte det.

Jag fick av mina närstående, vänner och bekanta hela tiden höra ”du kan väl inte vara deprimerad, du som alltid är så glad!”, och ”äsch, va fan, var å varannan kotte äter ju antidepressiva”. Jag tog inte mina problem på allvar och fortsatte så väl jag kunde att leva upp till den bilden alla hade: glad, sprudlande, optimistisk och energisk.

Oj, jag måste allt korta ner detta… för det finns hur mycket som helst att berätta om dessa år.

Men men, på detta vis fortsatte livet. Jag åt starkare och starkare doser av Citalopram och ångestdämpande, förlorade mina jobb, gled längre och längre ifrån min dåvarande sambo, isolerade mig från vänner och familj, rackade ner på mig själv. Till slut hade jag inga goda tankar kvar: det var bäst att jag dog, jag vara bara en plåga för min omvärld, jag var lat och oföretagsam, krävande och gnällig, trist och omotiverad.

När jag en dag, sommaren 2007, stod och tittade ut över åkrarna där jag då bodde, sneglade på ett trasigt fönster som stod lutat mot uthuset och kände hur innerligt jag ville skära av mig pulsådern och bara försvinna. Jag, denna värdelösa människa som bara var till last för alla omkring mig.

Då ringde jag till vårdcentralen i Skänninge som jag då tillhörde. En vecka senare hade jag tid på psykiatriska mottagningen i Mjölby; ett möte med ett team på fyra personer. En psykiatriker, en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. På vårdcentralen hade de misstänkt mano-depression, och dörmed fick jag en snabb remiss till psyk. Läkaren där funderade också kring mano-depression. Senare kom diskussioner kring borderline. Ännu längre fram kom utredningen igång (april 2008) och under utredningens gång avhandlades ytterligare några diagnoser; adhd och aspergers.

Så, efter en intensiv vår och sommar har jag nu fått min diagnos – ADD.

Hur det kändes får jag återkomma till vid senare tillfälle, för nu ropar huvudkudden på mig. 🙂

Tack för att du läste min långa utläggning… Hör gärna av dig med en kommentar om du undrar något mer.