Tvångsomhändertogs på skolgården

Morgan Ekelund tvångsomhändertogs av svenska myndigheter. Hans hemsituation var skadlig för honom tyckte de, så när han var 13 år kom socialen och hämtade honom på skolgården och placerade honom i familjehem.

Morgan var varken kriminell eller drogmissbrukare; han var en ung kille som mobbades i skolan, men som var trygg i sitt hem hos sin mamma. Han vägde 128 kilo och myndigheterna klassade det som att mamman misshandlade sin son. Trots att hon själv vädjade hos läkare för att få hjälp att få sonen att gå ner i vikt, så ansågs hon ändå vara en misshandlande förälder som misskötte sin son.

I familjehemmet där Morgan placerats blev han hånad och misshandlad – och gick upp ytterliggare 20 kilo. Gång på gång försökte han rymma hem till sin mamma, men skickades alltid tillbaka.

Under närmare tre år fick Morgan och hans mamma inte ha telefonkontakt och fick bara träffas vid ett fåtal tillfällen. Men så när Morgon var 16 år fick hans mamma äntligen rätt efter en lång och hård kamp – kammarrätten beslutade att Morgan skulle få flytta hem till sin mamma igen.

Jag blir livrädd ibland! Vore jag förälder så skulle jag vara ständigt orolig för att någon ska få något om bakfoten och anmäla mig någonstans. Eller göra det bara för att jävlas. Tänk så utsatt man är som förälder! Minsta ogrundade misstanke kan blåsas upp till gud vet vad och plötsligt sitter man där anklagad och utan sitt barn…

Och tänk så detta har ärrat Morgan, antagligen för resten av hans liv. Kommer han någonsin ha förtroende för myndigheter, läkare och ”det svenska skyddsnätet”? BORDE han ha det??

-|-

Läs om Morgans fall: här & här.

Morgans situation tas ikväll upp i Kalla Fakta, tv4 klockan 19:20.

Notis:

Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

1 § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall
göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes
vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen
(2001:453). Insatserna skall präglas av respekt för den unges
människovärde och integritet.
Annonser

Vuxen med ADD / ADHD

Jag har (som bekant om ni slängt ett öga runt bloggen) ADD. Alltså inte ADHD. Enda skillnaden är att jag inte har hyperaktivitet.

ADD betyder Attention Deficit Disorder

ADHD betyder Attention Deficit/Hyperactive Disorder

ADD är ett neuropsykiatriskt tillstånd, och innebär störningar i den kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Störningarna startar tidigt i livet och ger varaktiga funktionshinder; mycket i form utav att man inte kan planera och organisera sina handlingar och sin vardag.

För vissa personer blir symptomen först riktigt påtagliga i vuxen ålder, då man inte lever i en av annan strukturerar vardag längre: dvs skola och föräldrar, utan själv ska stå för att organisera sin vardag, sin egna familj, sitt arbete och livet i övrigt.

Läkartidningen beskriver i en artikel ADD som en undergrupp av ADHD och kan förklaras som huvudsakligen bristande uppmärksamhet, vilket domineras av koncentrationssvårigheter, planeringssvårigheter, nedsatt uthållighet och nedsatt arbetsminne.

Lever man med ADD så löper man dessutom 77 % större risk att drabbas av andra psykiatriska diagnoser. Exempel som jag haft / har i mer eller mindre utsträckning är ångestsyndrom, depression, bipolär sjukdom, personlighetsstörning (i mitt fall borderline, men det kan också vara tex antisocialt beteende). Där finns även större risk för missbruk och våldsbrott för dem med ADD / ADHD. Studier har visat att det är väldigt vanligt med ADHD bland personer i fängelse (norsk studie).

Vad gäller medicinering så är det vanligaste preparatet cintralstimulantia (tex Concerta och Ritalin). Man kan inte bota ADD men med centralstimulantia kan hos vuxna visas upp emot 60% klinisk förbättring. Först då man äter centralstimulantia kan man vara mottaglig för viss form av kognitiv beteendeterapi.

Man har också stort behov av olika samhällsinstansers hjälp för att få liv och vardag att fungera; tex behov av avlastning, stöd och extra pedagogik i arbetet och hemmet. Dessutom behövs ofta hjälp med planering, allra mest sin ekonomi. Sammanfattningsvis behöver man alltså ofta hjälp av psykiatrin, socialtjänsten, vuxenutbildning, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, och även missbruks- och kriminalvård.

Jag har hittills fått in psykiatrin, socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i min vardag. Förhoppningsvis slipper jag för alltid missbruks- och kriminalvård.

Jag har onsdag nästa vecka möte om arbetsträning / vuxenutbildning och det ser jag verkligen fram emot!

Den värsta känslan jag fått i och med min diagnos är att jag nog aldrig kommer bli vuxen och stå helt på egna ben – men det känns ändå skönt att då ha diagnosen, och inte bara som förr – känna mig lat, dum och vimsig.