Detta med livet…

Sedan min bror träffade sin fru så har min släkt blivit betydligt större.

Min släkt är annars väldigt liten, då mamma var ensambarn, och faster inte har barn. Så det är inte en massa mostrar, kusiner och farbröder i min släkt.

Dessutom dog min farfar innan jag föddes, min farmor när jag bara var några år gammal, morfar när jag var i tonåren och mormor år 2006. Den mest seglevade av dem var dessutom inte alltid en god människa, men det är en annan historia.

Förutom min nu extra-släkt från svägerskans sida så är min släkt enbart bestående av pappa, bror, pappas kusin och två sysslingar. Och patriarken Åke som är släkt på pappas sida, en gammal man i Stockholm som jag tycker mycket om. Allt som allt är det således bara sex personer som är min släkt.

Men med min svägerska så kom det in många nya människor i släkten. Bland annat hennes mamma, pappa, bror, en till bror+fru och två barn, mostrar, fastrar, deras barn och barnbarn osv.

Vi har vid födelsedagar och andra högtider trevliga sammankomster, då 95% alltså utgörs av min ”nya” släkt, som jag trivs väldigt bra med!

Det är två personer utanför min svägerskas närmsta familj som jag trivs bäst med: hennes moster och hennes faster.

I början av februari gick hennes moster M-L bort (namnet utelämnar jag, för det är ju en privatsak för hennes barn och barnbarn, tänker jag). Det kändes tråkigt på personligt plan för mig, då hon ju var en ‘favorit’. Men ännu tråkigare för närmsta familjen och släkten naturligtvis! Hon var alltid så glad och öppen, skämtsam och pigg. Men en dag somnade hon i sin fotölj i lugn och ro, och vandrade över regnbågsbron till de andra änglarna.

Min svägerska kom hem från Nairobi för begravningen, och för att ge och få det nödvändiga stöd som är så viktigt när man förlorar någon man älskar.

I fredags var det begravning. Min bror kunde inte komma ifrån sitt arbete, och tyvärr likadant för pappa. Så från ”min” sida av familjen var det bara jag. På sätt och vis var det skönt, för hade pappa och bror varit med så hade jag nog haft lättare att falla in på tankar kring mammas begravning. Nu fanns mina tankar hela tiden hos M-L och hennes släkt och vänner som finns kvar här på jorden.

Jag blir så lycklig, mitt i all sorg, då jag ser en stor uppslutning av människor i alla åldrar, på en äldre kvinnas begravning.

Efter begravningen och kyrkkaffet bjöds jag med hem till M-L:s begravning av hennes syster och dotter, och det värmde mitt hjärta. Först tyckte jag att det kändes lite omaka, då jag aldrig varit hemma hos M-L när hon levde. Men jag är glad att jag blev medbjuden. Det var en fin avslutning på dagen; att vi satt där så många och pratade om hur hon var, men även om andra saker. Det kändes som att jag fick min personliga uppfattning om henne bekräftad, och som att jag på sätt och vis känner henne bättre idag än då hon levde.

Nu ska jag snart bege mig till tåget, på vilket jag ska möta upp med min svägerska. Vi ska hem till min pappa och spela alfapet ikväll!

Ta hand om er själva och om de ni tycker om!

Annons

Kan du slakta din egen mat?

Jag har två vänner i min tankesfär nu. Två karlar som är gifta och bor i ett enkel, stort, vackert hus i ingemansland. De har inte rinnande vatten, de har utedass, och för att bada eldar de och värmer vatten på så vis. De har en hel massa djur. Exakt vilka vet jag inte nu tyvärr, men de har eller har haft får, getter, kaniner, vaktlar, höns, kalkoner (som skrämmer skiten ur mig!), katter och en vovve. Säkert en massa fler som jag inte minns nu.

Ladugårdsdjuren lever i en fri, kärleksfull och för dem naturlig miljö. ‘Bäbisarna’ får vara hos sina mammor, de får kel och omtanke av karlarna i huset och de får växa upp i en fin miljö både ute och inne – MYCKET mer naturlig miljö än den miljö som alldeles för många djur lever i idag.

Karlarna är köttätare (till skillnad mot yours truely) men jag beundrar dem verkligen – för de föder upp och slaktar ‘sin mat’ själva. Inga trånga, smutsiga, fuktiga miljöer för djuren, ingen transport hitan och ditan för slakt, utan deras djur växter upp i en för deras behov anpassad miljö och vips – död. Sen mat.

DET ni! 😉 Äter du kött? Skulle då kunna föda upp djur under en härlig, lantlig miljö och sen låta dem snabbt avlivas utan transporter och ‘väntetider’ fyllda av trängsel och skräck? Det är DÅ du ska äta kött!

Men näää.. jag ska inte predika. Det ligger inte för mig att säga åt andra hur de ska leva. Men jag AVSKYR hur vi människor många, många gånger helt tappat respekten för liv! Djur behandlas som varor långt innan de ligger i köttdisken och retar dina smaklökar… helt utan respekt för deras naturliga behov, och utan respekt för att de har känslor av smärta, skräck, dödsångest… precis som du och jag.

Det är verkligen vidrigt hur vi människor kan behandla djur på detta viset!

Jag VET, VET, VET att jag absolut INTE är perfekt – låååångt ifrån. Men det lilla, lilla vi gör kan göra stor skillnad.

Tänk att vi behandlar våra hundar, katter, marsvin osv som familjemedlemmar, och betänk att samtidigt som vi myser med våra skyddslingar i soffan så står det miljoner och åter miljoner skräckslagna grisar, kor, får, kycklingar, höns överallt i vårt land (och resten av världen) och darrar, skriker och gråter – för att några dagar senare ligga i köttdisken på ICA…

Jag önskar att alla köttätare levde som dessa två vänner jag har. Naturlig miljö för både människa och djur.

Men så önskar jag ju iof också att jag odlade mina egna grönsaker på tomten så de inte behövde skeppas runt i landet… men de har ju iaf inget centralt nervsystem.