Nu har jag börjat arbetsträna

Hej alla *gamla* och *nya* läsare.

Jag har ju, som många av er har märkt, varit näst intill pinsamt usel på att uppdatera min blogg, men jag lovar att finna bättring. Åtmindstonde försöka. 😉

((Hur i håvete stavas det för övrigt….?!? Åtmindstonde, åtminståne…..??!!))

Nåväl…

Såhär har jag det idag, eller i allmänhet nu för tiden.

Torsdag förra veckan (5 november) hadejag min första dag på min nya arbetsträning.
Jag bor ju i lilla Mantorp med sina ynka drygt 3.000 invånare, och inte allför många verksamheter. men jag lyckades ändå få arbetsträning här i kvarteren och det känns skönt. Dels för att det är skönt att slippa lägga energi och fokus på resorna till och från jobbet, och dels så är det skönt då jag ju i sinom tid kommer komma upp i fler arbetstimmar än nu i starten och då kan jag cykla hem och gå ut med hundarna på lunchen och så. Så det inte heller blir för stor omställning för dem heller.

Jag har börjat på Sveriges Biodlares Riksförbund, där jag ska organisera deras arkiv. Och de är värre än mina garderober, kan jag säga er… 😛 I åratal har saker stuvats in där, utan någon vidare organisation, men jag tycker det ska bli JÄTTEKUL att sätta klorna i det! Av någon konstig anledning så tycker nämligen virrpannan Anna att det är jätteroligt att jobba just med (nästan nitisk…) organisation, sortering och ordning och reda. Det känns ju lite som en motsägelse mot min diagnos, min egen vardag och mitt eget kaos. Men jag har alltid trivts med såna jobb. Tidigare har jag jobbat på bibliotek, i tidningsbutik (där jag älskade inventeringskvällarna!), men organisering och uppdatering av katalogsystem för universitetet, osv.

Jag eftersträvar så klart samma ordning i mitt eget liv, och är på god väg att finna viss ro även på den fronten. Jag har börjat få mycket bättre ordning i mina egna garderober och skåp. Och jag har längre inte samma svårigheter att hålla reda på räkningar och viktiga papper – men jag har lång väg kvar…. 😉

Nu, tillbaka till arbetsträningen. Jag börjar med några eftermiddagstimmar två dagar i veckan, och kommer öka på arbetstiden sakta men säker. Det är upp till mig i vilken takt jag vill öka på, och jag känner ett jättebra stöd från alla omkring mig. Tanken med denna arbetsträning är att jag ska en gång för alla testa min arbetsförmåga (i samarbete med Mjölby Kommun, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och psyk). Jag ska sakta men säkert jobba mig upp till 100%, och då ska beslutas om jag har 100-procentig arbetsförmåga, eller om jag kanske hamnar på 75%, och då blir ‘permanent’ sjukskriven på 25%.

När min arbetsförmåga är utredd så kommer jag bli anställd av Mjölby Kommun, få fast kommunal lön och de förmåner som kommer med det. Det känns FANTASTISKT! Jag har aldrig i hela mitt liv haft fast lön, jag har alltid förr jobbat på timmar. Jag är kvar på Biodlarna till uppgiften är klar (uppgiften med deras arkiv alltså); till en början på praktik, och slutligen anställd (och ‘utlånad’) av Mjölby Kommun. När den uppgiften är klar ska jag (enligt dagens planer) få en projektanställning inom kommunen.

Det ljusnar nu äntligen, efter fler svåra, motiga och mörka år.

Man ska ALDRIG ge upp hoppet!

Så, nu ska jag ut med hundarna och sedan bege mig till jobbet. 😀

…..det känns härligt att säga ”jag ska gå till jobbet”.

Snart blir det ut på arbetsträning

Det känns jättespännande! Men samtidigt skrämmande… för jag har ju varit sjukskriven och sysslolös (i skatteindrivande mening…) i dryga fyra år.

Under dessa år har jag gått från känslor av totalt misslyckande och självmordstankar, till en igen glad och mer energisk person som vill få igång livet igen. Men jag är ju fortfarande dålig på att skapa rutiner i tillvaron och att hålla ut med sysslor under längre perioder. Men nu äter jag min medicin morgon och eftermiddag (Ritalin 40 mg + 10 mg) och hoppas på att arbetsträningens rutiner ska skapa ringar-på-vattnet-effekte, dvs fler rutiner i andra avseenden med.

Långt där inne inom mig finns ju dock den starkt gnagande rädlan för ännu ett misslyckande. Men nu tror jag att jag har större chanser att lyckas än någonsin, för nu har jag ju så bra stöd och hjälp från min terapeut, och från mitt åtgärdsteam (arb.terapeut, arb.förmedlare och soc.sekreterare). Kontakten med dem är jätteviktig för mig, och de stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Håller tillbaka mig lite så jag inte rusar in i nya projekt till 200 % och därmed nerprioriterar allt annat. De hjälper mig att försöka få rutiner i tillvaron och ett sunt sätt på saker och ting.

Så, sammanfattningsvis så känns det jättebra att få möjlighet till arbetsträning! Jag saknar mer och mer kontakten med andra människor och jag är mer och mer trött på att inte… ja, inte bidra, inte vara en aktiv del i samhället… eller nja, hur jag nu ska uttrycka det. Jag vet att jag har så mycket och ge, så om jag bara kan släppa rädslan för misslyckanden så kommer det nog bli bra!

Nu gäller det att hitta ett ställe där jag kan börja min träning/praktik. Det gör jag tillsammans med min arbetsförmedlare. Jag hoppas på nåt inom blomster- och växthandel. Men vi får se hur det går. Jag vill inte lägga alla förhoppningar på det, utan försöker tänka så mycket som möjligt på var jag skulle vilja komma ut och pröva mina vingar.

Jag längtar ”tillbaka” till det liv jag hade från att jag flyttade hemifrån som 19-åring, tills då jag tappade greppet (kortfattat uttryckt) kring våren 2005. Under mina första vuxenår så jobbade och/eller pluggade jag heltid, hade fasta tider för städning och tvätt och träffade kompisar betydligt oftare än jag gör nu för tiden. Jag är övertygad om att när jag kommer ut på arbetsträning så kommer det ge mig mer självkänsla, energi och lust att få ordning på resten av tillvaron med.

*nervöst men hoppfullt blickar jag framåt*

Tankar om arbetsträning och sånt…

Nu under kommande år (alltså nuvarande år…) så ska jag börja på arbetsträning. Mitt åtgärdsteam (FANTASTISKA människor!) tar baby steps med mig så jag inte snurrar in mig i mitt eget liv, och det uppskattar jag så oerhört mycket! Ibland känner jag att de tar det hela lite väl långsamt (fast med regelbundna möten – bara inga större kliv), men då påminner de mig att jag måste ta det lugn och inte rusa in i nåt. De är så fantastiska! Min arbetsterapeut, socialsekreterare och arbetsförmedlare är vilka åtgärdsteamet består av. Utöver dem (som jag träffar ungefär var femte vecka) så träffar jag även min terapeut på psyk en gång i veckan.

Jag känner mig nu för första gången inte rädd för att börja jobba igen (rädd pga tidigare otaliga misslyckanden), utan nu känner jag mig mer och mer redo.

Nu går dock tankarna i ”VAD ska jag hitta på då”?! Jag har inte träffat min arbetsförmedlare sedan innan jul, och nu ska hon sluta (och jag som tycker sååå mycket om henne!). Men en annan tjej ska hoppa in, och hon är insatt i min situation, har min arb.terapeut berättat så det blir nog bra.

Innan jul sa arb.förmedlaren att hon hade lite funderingar kring min framtid… och jag är sååå nyfiken! Men nu har istället jag och min arb.terapeut börjat försöka få ordning i min nuvarande vardag, och arbetsträningen ska avvaktas lite fick jag veta för en-två veckor sedan. Ar.terapeuten har varit hemma hos mig nu i januari och kollat struktur (eller brist på…) här hemma (skåp, garderober, förvaring för viktiga papper osv). I början av februari kommer hon hit igen, och då ska vi åka till IKEA och inhandla detaljer för att underlätta strukturen och organisationen här hemma. VÄLBEHÖVLIGT måste jag säga…..

Jag tycker det är SÅ fantastiskt att de bryr sig så mycket om ALLA mindre detaljer, och att de verkligen SER hur stor betydelse just ”det lilla” har.

Nu skenar jag ändå (i vanlig ordning) framåt några månader i mina tankar, och funderar kring detta med kommande arbetsträning. När jag var nere i Kenya så satt jag och min svägerska en förmiddag och pratade om detta, och hon sa att nåt som skulle kunna passa mig var att jobba på dagcenter. En tanke som inte slagit vare sig mig eller min arbetsterapeut! Men som på många sätt känns klockren! Jag gillar att interagera med människor, jag gillar att skapa, lära ut, lära mig, rita, snickra osv osv. Och jag behöver organisation och scheman osv, och sånt finns det ju gott om på just dagcenter. Jag tog upp detta med min arb-terapeut och hon tyckte med att det lät jättebra! Det ligger ett dagcenter för vuxna uvecklingsstörda i Mjölby, och just det stället pratade vi lite om. Jag vill ju gärna jobba med omsorg och glädje, och jag har ju två gånger (..?!) påbörjar undersköterske-utbildning. Jag har jobbat på äldreboende, hemtjänst och som personlig assistent. Så kanske skulle dagcenter kunna vara nåt. Vem vet?

Jag har även jobbat i butik, och det trivdes jag JÄTTEBRA med också! Även i denna tanke har jag inom mig ”pekat ut” en butik i Mjölby som jag vill jobba i 🙂 En sån där härlig butik med glad personal, centralt läge, massa inredningsprylar (allt från servetter till mindre skåp och sittpuffar), tyg, ljusstakar osv osv… Där ränner jag varje gång jag är i Mjölby. 😀

Nu tänker jag på sånt som ”mina hjälpredor” (aka mitt team) försöker förmå mig att INTE fokusera på än. Men detta med arbetsträning… Nu har jag ju en jättechans att få en praktik (och läras upp på plats så att säga) på en plats som jag annars inte hade fått anställning på. Då är ju frågan om det bör vara inom butik (där jag kanske kunnat få jobb ändå, utan ‘extra-hjälpen’ från teamet), eller om jag bör tänka massa mer och gräva djupare inom mig kring vad jag verkligen vill med mitt liv…? Vad tror/tycker du? Ska jag (när den dagen kommer) ‘bara’ fokusera på att komma ut i sysselsättning, eller ska jag tänka 10, 20.. år framåt? Skenar jag nu igen, eller tänker jag logiskt?

Försäkringskassan vet bäst!

Idag var jag och samtalade med min terapeut och berättade då för henne att jag fått avslag på min ansökan om sjukpenning från Försäkringskassan. Suprise va?! Nu ska jag inte lägga ord i munnen på henne, men hon blev… nja, INTE glad. Att en förbaskad läkare på FK avslår ansökan utan att ha varesig träffat eller ens pratat med mig i telefon. INGEN som helst kontakt har jag och denne läkare på FK haft. Men han anser sig ändå veta min framtidsutsikt.

Min RIKTIGA läkare som jag träffat åtskilliga gånger under flera år, min terapeut som jag träffat i genomsnitt tre gånger i månaden i 1,5 år, min utrednings-psykolog, min arbetsterapeut, min arbetsförmedlare och alla andra kontakter jag haft på psyk är ytterst noga med att ta baby steps för att få ut mig i arbetslivet igen. De VET hur jag mår och hur jag har mått, och allra mest vet de att vi INTE kan veta hur min närmsta framtid kommer att te sig.

Enligt gällande regler (då jag inte har rätt till lönegrundande sjukpenning) är att jag måste ha en sjukskrivning på minst ett år för att ha rätt till sjukpenning. Jag HAR sjukskrivning på ett år, utskriven av min doktor som är specialisterad överläkare i psykiatri. Han känner mig, har följt min ytterst brokiga utveckling, och mitt mycket komplicerade liv och ser det som ytterst viktigt att INTE stressa ut mig i arbetslivet. Det skulle – i klartext – inte gynna varesig mig eller samhället i stort. Jag genomgår pågående svåra djupdykningar i mitt psyke, klarar inte av vissa av vardagens enklaste sysslor och har en historia av usel självkänsla i många lägen. Också en näraliggande historia av självmordstankar och självdestruktivitet.

Men trots cirka två år av regelbunden och djupgående kontakt med ett helt team på psykiatriska mottagningen i Mjölby minst en gång i veckan, och innan dess flera års kontakt med psykiatrin i Linköping så vet den där läkaren på Försäkringskassan (som aldrig träffat mig!!) mer om mig och min framtid. Intressant. Jävlar vilka kunskaper de sitter inne med på Försäkringskassan!

Jag blev dessutom uppringd av en tjej på FK för att ytterligare få förklarat och berättat för mig att avslaget verkligen var sanning. Och jo då, visst är det sanning. Jag har ingen sjukdom, inget handikapp, inget funktionshinder… (!?) Bara ett hittills okänt fel i hjärnan som kört hela mitt jävla liv i botten! Men som hon sa: ”Med rätt medicin kan du ju rent av vara självförsörjande på heltid redan tidigt i vår!”.

Jag menar inte att låta pessimistisk kring min egen utveckling. Men va fan är vitsen att gå på en sjuhelvetes massa utredningar, samtal, tester, undersökningar, att riva upp hela mitt jävla liv, vända ut-och-in på hela mitt känsloliv, få mig att gå igenom självrannsakan, medicinering och uttömmande utmaningar för att få en diagnos bara för att sen sättas på piller (som för övrigt ännu inte gjort några underverk) och kastas ut i arbetslivet?!? Ni vet där ute i arbetslivet där en fd långtidssjukskriven, icke yrkesutbildad, funktionshindrad 31-åring är oerhört eftertraktad hos varje arbetsgivare!

Visst. Vi gör på Försäkringskassans vis. Vi gör vad jag alltid gjort förr. Stänger dörren om allt det svåra, går på auto-pilot, mår skit, avskyr livet och driver fram tankar om döden som mer lockande än livet. DET är lösningen på problemet! För det har ju funkat så in i helvetes bra hittills!!

Eller… Finns det kanske åtmindstånde EN anledning till att jag får så in i himlens mycket hjälp och försåelse av psyk?! Näää… det är ju bara på skoj. Jag är ju helt arbetsför i början av nya året. I alla fall enligt Försäkringskassan. Att de senaste 31 åren bara lett till destruktivitet… det glömmer vi bara. För läkaren på FK vet mer än alla olika utbildade människor som hjälpt mig, som känner mig och som ser mig som en individ.

Försäkringskassan är Gud Den Allsmäktiga.

Må Gud brinna i mitt helvete!

Varför har jag måndags-noja?

Lite här och där kan man denna vanliga måndag (som alla andra vanliga, trista måndagar) läsa om ‘måndags-ångesten’ (bland annat hos Haggan, här); sucket och stönet som jag så väl känner igen sedan jag var en arbetare. 😉

Nu är jag ju sjukskriven, och börjar bli nedrigt trött på den, även att söndags- och måndagsnojan inte är saknad. Men jag ska snart komma igång med arbetsträning av någe slag.

Jag har varit sjukskriven mer eller mindre oavbrutet de senaste 4 åren (fan vad tiden går…. jag trodde det var 3 år tills jag tänkte till nu). Men trots denna långa sjukskrivning så känner jag med av måndags-ångest och fredags-känslan…. Konstigt. Som att det sitter i ryggraden.

Och det är inte pga att alla mina kompisar är lediga på helgen så vi kan rocka loss, för jag har inte så många kompisar. Henne jag umgås mest med driver eget företag och har inte schemalagd ledighet så att säga. Och annars umgås jag mycket med pappa och han är ledig lite då och då, utan schemaläggning heller. Så det är inte mitt sociala nätverk som gör att jag har en känsla av avslappning på fredagarna.

Att jag får lite mer stress i blodomloppet på måndagar är väl kanske ändå att det då KAN göras en hel del saker som inte kan göras på helgerna. Som att posta viktiga brev, ringa myndigheter och dylikt. Men annars är det ju ingen skillnad på måndag, torsdag och söndag i mitt vardagsliv.

Konstigt att ändå känna att det är mer okej om jag köper godis och ligger i soffan och glor på felm sent en fredagskväll, än en tisdagskväll. Undrar varför?!