Försäkringskassan vet bäst!

Idag var jag och samtalade med min terapeut och berättade då för henne att jag fått avslag på min ansökan om sjukpenning från Försäkringskassan. Suprise va?! Nu ska jag inte lägga ord i munnen på henne, men hon blev… nja, INTE glad. Att en förbaskad läkare på FK avslår ansökan utan att ha varesig träffat eller ens pratat med mig i telefon. INGEN som helst kontakt har jag och denne läkare på FK haft. Men han anser sig ändå veta min framtidsutsikt.

Min RIKTIGA läkare som jag träffat åtskilliga gånger under flera år, min terapeut som jag träffat i genomsnitt tre gånger i månaden i 1,5 år, min utrednings-psykolog, min arbetsterapeut, min arbetsförmedlare och alla andra kontakter jag haft på psyk är ytterst noga med att ta baby steps för att få ut mig i arbetslivet igen. De VET hur jag mår och hur jag har mått, och allra mest vet de att vi INTE kan veta hur min närmsta framtid kommer att te sig.

Enligt gällande regler (då jag inte har rätt till lönegrundande sjukpenning) är att jag måste ha en sjukskrivning på minst ett år för att ha rätt till sjukpenning. Jag HAR sjukskrivning på ett år, utskriven av min doktor som är specialisterad överläkare i psykiatri. Han känner mig, har följt min ytterst brokiga utveckling, och mitt mycket komplicerade liv och ser det som ytterst viktigt att INTE stressa ut mig i arbetslivet. Det skulle – i klartext – inte gynna varesig mig eller samhället i stort. Jag genomgår pågående svåra djupdykningar i mitt psyke, klarar inte av vissa av vardagens enklaste sysslor och har en historia av usel självkänsla i många lägen. Också en näraliggande historia av självmordstankar och självdestruktivitet.

Men trots cirka två år av regelbunden och djupgående kontakt med ett helt team på psykiatriska mottagningen i Mjölby minst en gång i veckan, och innan dess flera års kontakt med psykiatrin i Linköping så vet den där läkaren på Försäkringskassan (som aldrig träffat mig!!) mer om mig och min framtid. Intressant. Jävlar vilka kunskaper de sitter inne med på Försäkringskassan!

Jag blev dessutom uppringd av en tjej på FK för att ytterligare få förklarat och berättat för mig att avslaget verkligen var sanning. Och jo då, visst är det sanning. Jag har ingen sjukdom, inget handikapp, inget funktionshinder… (!?) Bara ett hittills okänt fel i hjärnan som kört hela mitt jävla liv i botten! Men som hon sa: ”Med rätt medicin kan du ju rent av vara självförsörjande på heltid redan tidigt i vår!”.

Jag menar inte att låta pessimistisk kring min egen utveckling. Men va fan är vitsen att gå på en sjuhelvetes massa utredningar, samtal, tester, undersökningar, att riva upp hela mitt jävla liv, vända ut-och-in på hela mitt känsloliv, få mig att gå igenom självrannsakan, medicinering och uttömmande utmaningar för att få en diagnos bara för att sen sättas på piller (som för övrigt ännu inte gjort några underverk) och kastas ut i arbetslivet?!? Ni vet där ute i arbetslivet där en fd långtidssjukskriven, icke yrkesutbildad, funktionshindrad 31-åring är oerhört eftertraktad hos varje arbetsgivare!

Visst. Vi gör på Försäkringskassans vis. Vi gör vad jag alltid gjort förr. Stänger dörren om allt det svåra, går på auto-pilot, mår skit, avskyr livet och driver fram tankar om döden som mer lockande än livet. DET är lösningen på problemet! För det har ju funkat så in i helvetes bra hittills!!

Eller… Finns det kanske åtmindstånde EN anledning till att jag får så in i himlens mycket hjälp och försåelse av psyk?! Näää… det är ju bara på skoj. Jag är ju helt arbetsför i början av nya året. I alla fall enligt Försäkringskassan. Att de senaste 31 åren bara lett till destruktivitet… det glömmer vi bara. För läkaren på FK vet mer än alla olika utbildade människor som hjälpt mig, som känner mig och som ser mig som en individ.

Försäkringskassan är Gud Den Allsmäktiga.

Må Gud brinna i mitt helvete!

Annons

Välkommen hem fröken Concerta

Jahaja… då har jag fått hem min första lilla burk Concerta som jag ska börja tillföra min kropp imorgon bitti. ”Fått hem” i ordens rätta bemärkelse – för idag var det full rabatt på mitt högkostnadskort.

Mindre roliga ord från FASS:

”Concerta ska inte användas om Du har har pågående symtom på allvarlig depression, såsom sorgsenhet, känsla av värdelöshet eller hopplöshet, anorexia nervosa (en ätstörning), symtom på psykos, såsom abnorma tankar eller syner eller upplevelse av ljud som inte finns i verkligheten, självmordstankar, eftersom dessa tillstånd kan försämras av behandling med Concerta.”

Det gör mig lite orolig för jag har ju alldeles nyligen börjat komma ur en längre depression med självmordstankar.. men detta pratade jag med läkaren om så det ska väl vara lugnt. Jag fortsätter även med mina Efexor också, så hoppas det ska gå bra.

Också från FASS: ”Det aktiva innehållsämnet i det här läkemedlet ger positivt resultat vid dopingkontroll.” Där sprack mina planer på professionell maratonlöperska… 😉 Bara å skita i´t nu då!

Min läkare sa att Concerta förr använts som bantingsmedel… men det hittade jag inget om på nätet. Men om så är fallet så fine by me – två flugor i en smäll. 😎

Innan diagnosen

Efter tre år av svåra depressiva perioder, med maniska episoder och självmordstankar kom ett team på Psykiatriska Mottagningen i Mjölby fram till att det rör sig om ADD (Attention Deficit Disorder). Ordet självmordstankar är ganska urvattnat och används ofta som ett ord man slänger sig med lite hur som helst, men att verkligen ha självmordstankar är bland de absolut värsta känslor jag haft. Men också väldigt befriande – just när känslan / tanken infinner sig.

Mina självmordstankar

Jag kan inte tala för andra i liknande situationer, men för mig var det fruktansvärt att inse att jag verkligen inte borde leva längre. Den fullständiga känslan av att vara fullständigt värdelös, den önskar jag inte på någon. Känslan att min familj skulle ha det bättre om de slapp mig. Det är i det läget en sån bedövande och överväldigande känsla att den omöjligt kan beskrivas i ord. Lika naturligt som att andas, känns det plötsligt lika självklart att sluta.

Det enda som fick mig att komma ur känslan av att vilja dö var mitt samvete. Vi hade nyligen förlorat min mamma i cancer, och trots att jag inte kände något positivt alls för den person jag var så visste jag innerst inne att min pappa och min bror älskade mig och jag kunde helt enkelt inte göra det mot dem.

Dessutom har jag inom mig alltid haft en väldigt stark vilja att leva, och trots att depressionen i många fall totalt suddat ut mitt riktiga jag så var det något inom mig som skrek – snälla döda mig inte!!

Min depression

Min depression kom smygande under mammas sista månader i livet. Innan jag började känna av den hade jag i flera år levt med ångest, tvångstankar och panikattacker. Men när mamma blev sjukare och sjukare under våren 2005, och jag under samma tid blev sambo och bonusmamma till en femåring, så var det något i mitt inre som brast. Min fasad av glad och lycklig började allt mer falla sönder, och inom mig byttes självkänsla ut mot självförakt, självrespekt mot självhat. Att lida av en klinisk depression är inte att vara lite deppig… det är inget som bara sitter i huvudet som du kan skaka av dig. Det är ett monster som äter upp dig inifrån.

Ju fastare grep depressionen fick, desto värre blev panikattackerna. Mitt i nätterna vaknade jag av att jag satt upp i sängen och dunkade bakhuvudet så hårt jag bara kunde mot cementväggen, jag hallucinerande och hyperventilerade nästan varje dag och natt; kliade mina underarmar tills de blödde under de svårare panikattackerna.

Mina maniska episoder

Det var först under våren 2007 som jag föll in i maniska episoder, eller vad de nu bör kallas med ett bättre ord. Ett exempel kan vara att jag från klockan 9 på morgonen till 21 på kvällen snickrade på en hundkoja, utan att äta eller sitta ner något alls på hela dagen under upp till en vecka i streck. Det projektet avslutades aldrig. Istället blev den stående på tomten och jag tog tag i jordfräsen istället. Samma pass – 9-21. Det fortgick i tre dagar tills min dåvarande sambo gömde förlängningssladden till jordfräsen så jag inte kunde leka med den mer… Denna period resulterade i att jag en morgon vaknade med två runda, svullna, domnade klumpar till händer… Vårdcentralen nästa. Jag hade fått karpaltunnelsyndrom, och fick inte anstränga händerna, och fick dessutom gå med stödskenor på båda händerna.

Ett annat exempel på manisk episod var att jag började plugga till undersköterska på distans, och pluggade då fullständigt fokuserade helt utan uppehåll i flera dygn (förutom att jag sov – en sak jag aldrig haft jätte-problem med). Jag fick jättefina lovord och toppbetyg på första provet, sen slutade jag.

Det är nåt som är typisk för maniska episoder… gå in för något med hull och hår till 110%, sen plötsligt lägga av utan att fullborda projektet.

Nu har jag fått diagnosen ADD (för mindre än två veckor sedan), och det kändes som en befrielse. Länge sa ”alla” att det bara var en vanlig depression efter mammas bortgång. Men varför blev då allt bara värre och värre? Jag är så evigt tacksam för all hjälp jag fått och all tid som Psykiatriska mottagningen i Mjölby lagt ner på mig. Och för deras, min familjs och mina vänners tålamod!

Vägen fram till en diagnos

Jag fick måndagen den 1 september i år diagnosen ADD, Attention Deficit Disorder.

Jag hade då ett möte med det team som utrett mig i ungefär sex månader; en psykolog, en kurator och en arbetsterapeut.

Många olika tester har gjorts under denna vår och sommar, och många gånger var jag rädd att allt skulle vara förjäves. Jag är en av dem som vill veta vad som är fel när jag kontaktar vården i vilken form det än må vara; just av den enkla anledningen att jag kontaktar bara vårde / söker hjälp om jag verkligen känner att nåt inte står rätt till. Och får jag då höra att allt är som det ska, då går jag därifrån med slokande huvud. Som när jag otaliga gånger gått till vårdcentralen övertygad om att jag har halsfluss, och läkaren säger ”kom tillbaka om det blir värre” — det ÄR värre, det är ju därför jag är där!

Vägen till min diagnos har dock varit lång och periodvis oerhört svår att leva med.

Jag har sedan ungefär sju-åtta år haft diverse olika ”störningar” i min vardag; tvångstankar, svår ångest, panikattacker, depression, maniska episoder och allt som hör till detta; lägre och lägre självkänsla, självmordstankar, fysiska åkommor, ekonomiska problem, relationsproblem och svårt att klara vardag och arbete. Men jag har också alltid haft inställningen ”det finns de som har det värre än mig”, och den inställningen i kombination med en stor erfarenhet av hur jag ”stänger dörren” och skämtar bort mina problem så har de aldrig riktigt belysts.

Först när min mamma dog i cancer sommaren 2005 blev problemen i mitt liv så pass omfattande att jag periodvis inte längre ville leva. Jag hade svåra panikattacker, jag hallicunerade och en dag fick jag nog: jag ringde vårdcentralen och sa ”jag vill dö, snälla hjälp mig!”.

Cirka 40 minuter senare satt jag med en läkare på vårdcentralen i Linköping där jag bodde då, och jag fick kontakt med en kurator, en remiss skickades till Psykiatriska mottagningen och jag träffade en psykolog som gjorde ett så kallat TCI-test (Temperament and Character Inventory) på mig. sammanfattningsvis blev min personlighet klassad som ”kaotisk”. Jag gjorde fler tester och diagnostiserades med klinisk depression, fick utskrivet Citalopram och började i terapi. Terapeuten och jag ”klaffade” inte och jag slutade gå, inbillade mig själv och min omvärd att allt var bra… och fortsatte som jag alltid gjort, sopade allt under mattan och tog på mig min glada mask. Men när jag igen fick svåra ångestattacker, panik och började klia mina underarmar tills de blödde så gick det inte att dölja… och så fortsatte det.

Jag fick av mina närstående, vänner och bekanta hela tiden höra ”du kan väl inte vara deprimerad, du som alltid är så glad!”, och ”äsch, va fan, var å varannan kotte äter ju antidepressiva”. Jag tog inte mina problem på allvar och fortsatte så väl jag kunde att leva upp till den bilden alla hade: glad, sprudlande, optimistisk och energisk.

Oj, jag måste allt korta ner detta… för det finns hur mycket som helst att berätta om dessa år.

Men men, på detta vis fortsatte livet. Jag åt starkare och starkare doser av Citalopram och ångestdämpande, förlorade mina jobb, gled längre och längre ifrån min dåvarande sambo, isolerade mig från vänner och familj, rackade ner på mig själv. Till slut hade jag inga goda tankar kvar: det var bäst att jag dog, jag vara bara en plåga för min omvärld, jag var lat och oföretagsam, krävande och gnällig, trist och omotiverad.

När jag en dag, sommaren 2007, stod och tittade ut över åkrarna där jag då bodde, sneglade på ett trasigt fönster som stod lutat mot uthuset och kände hur innerligt jag ville skära av mig pulsådern och bara försvinna. Jag, denna värdelösa människa som bara var till last för alla omkring mig.

Då ringde jag till vårdcentralen i Skänninge som jag då tillhörde. En vecka senare hade jag tid på psykiatriska mottagningen i Mjölby; ett möte med ett team på fyra personer. En psykiatriker, en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. På vårdcentralen hade de misstänkt mano-depression, och dörmed fick jag en snabb remiss till psyk. Läkaren där funderade också kring mano-depression. Senare kom diskussioner kring borderline. Ännu längre fram kom utredningen igång (april 2008) och under utredningens gång avhandlades ytterligare några diagnoser; adhd och aspergers.

Så, efter en intensiv vår och sommar har jag nu fått min diagnos – ADD.

Hur det kändes får jag återkomma till vid senare tillfälle, för nu ropar huvudkudden på mig. 🙂

Tack för att du läste min långa utläggning… Hör gärna av dig med en kommentar om du undrar något mer.