Så var jag tillbaka då. Helvete!
Jag har aldrig förr blivit så förälskad i en plats och all dess energi som jag blev i Nairobi så fort jag satte fot på dess mark. Ett lugn infann sig i mig så fort jag kom fram, som att hitta hem. En obeskrivlig känsla. Som att det är denna plats som saknats hela mitt liv. Jag släppte genast in hela Nairobi i mitt hjärta och kommer aldrig släppa taget.
Med andra ord: jag har alltså haft det skitbra!
Här kommer lite av en reseberättelse:
Grund-info som kan vara bra för den som inte redan vet är att det alltså var så att jag åkte ner för att hälsa på min bror och hans fru. Broder min jobbar för Kenyas jordbruksdepartement som konsult och utvecklare av jordbruket i landet (löst sammanfattat, för jag begriper ärligt talat inte riktigt vad hans jobb fullt ut går ut på) 😀
Peter (bror i fråga) har flugit fram å tillbaka mellan kyliga Sverige och varma Kenya i dryga femton år (kylan/värmen syftar inte bara till temperaturen i vädret, utan även bland människorna). Nu förstår jag varför han alltid ville tillbaka.
Han umgås mest med kenyaner (alltså inte andra ‘exil-svenskar’), och socialiserar sig mestadels med ”vanligt folk” som har vanliga vardagsyrken (tex chaufförer, vakter osv) och som bor i den så kallade ”slummen”. Det gav mig möjligheten att se det ”riktiga Kenya”. Jag har aldrig varit intresserad av ”turist-liv” eller vad man nu ska kalla det. Tidigare har jag vistats i både USA och England och även då levt i den så kallade slummen (bland fattiga och utstötta), och trivs bättre där än i fina, fräscha och falska (…) miljöer.
Jag flög från Linköpings lilla, lilla flygplats morgonen den 5 januari i ett litet bullrigt plan med cirka 30 andra resenärer till Amsterdam. Flyget var försenat med 2 timmar, men det gjorde inte mig nåt för jag hade en lång väntan i Amsterdam. Jag flög vidare med nattflyget till Amsterdam och landade i Nairobi vid sjutiden på morgonen den 6 januari. På flygplatsen möttes jag av en man med en skylt med mitt namn på (en bekant till bror) som hjälpte mig fixa visum och sånt. När jag ‘såg ljuset’ av den afrikanska solen utanför den svettiga byggnaden kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ur hjärtat! Där stod bror (Peter), hans fru Camilla och deras vän Christopher med stora leenden och utsträckta armar. För Christopher och mig var det kärlek vid första ögonkastet! Det var som att våra hjärtan flädades samman vid den där första kramen, och vi kunde inte låta bli att känna den där dragningen under hela vistelsen. Men han är gift och har tre barn, så det är inget annat än känslan av själsfränder som vi njuter av. 😛
Här njuter jag av en cigg (som dock Christopher roffat åt sig vid fototillfället) direkt efter att jag klivit ut ur flygplatsen. Bror ‘röker’ med… eller.. ska pussa sina fingar? 🙂
Vi gav oss ut i trafiken med destination ”hem”, alltså hem till Peter och Camilla. Christopher hade hela resan ett stort leende på läpparna och berättade med målande beskrivningar om alla platser vi passerade.
_______
Jag kan inte berätta om alla detaljer kring resan, men jag sammanfattar lite för er i alla fall. 🙂 Det är svårt att veta vilka bilder och berättelser jag ska lägga upp, men men – NÅT måste ju delges!
Trafiken var…. imponerande. I brist på ett bättre ord kan jag även kalla den… intressant. 😆 Jag är fortfarande lamslagen av tanken att jag inte fick några panikattacker i trafiken! Inga vägar är färdigbyggda, vita linjer på de asfalterade vägarna har ännu inte dragits och tvåfiliga vägar förvandlas därmed till fyra-fem-filiga. Den blåa bilen till vänster är en sådan som kallas Matatu (en liten buss som inte har en enda millimeter av fin plåt kvar). Dess chafförer kör som galningar (kanske som ‘kontrollerade idioter’, för konstigt nog så tar de sig fram. Det är fullständigt kaos på vägarna, men människorna ser ändå inte sura, stressade eller upprörda ut – de har liksom ett system i kaoset.
Överallt traskar det runt poliser, vakter och militärer med fingret på avtryckaren på ett automatvapen. Det ger mig inte riktigt känslan av trygghet… Enda gången som poliserna gjorde mig trygg var när de tappert försökte sköta trafiken när jag skulle ränna över ett tokigt övergångsställe, för i Nairobi har folk respekt för polisen. Eller.. respekt kanske inte är rätta ordet. De gör i alla fall som polisen säger… En trygghet vakterna gav var att de satt vid bankomaterna så man inte var rädd att bli rånad där (i staden som kallas Nairobbery…). Annars tycker jag det var lite läskigt att se alla dessa vakter med automatvapen överallt… Om man försökte ta ett kort på tex ett vanligt shoppingcenter så rusade de fram och hytte med batongen – det är olagligt att fotografera lite hur fasiken man vill. En lag som var lite svår för mig att tyda. Men en sak lärde min bror mig, och det var att det tex är olagligt att fotografera den kenyanska flaggan. Denna bild var jag dock bara tvungen att ta (eller hur?!) innan en vakt rusade fram!
En annan lag som är mindre lätt för mig att leva efter är att det är förbjudet att röka på allmän plats… ALL allmän plats. I och för sig en vettig regel, om än ganska så ovan för oss svenskar då vi inte längre får röka på restauranger så är vi ju vana att gå ut och ta en cig. Men om en polis skulle finna mig med en cig i munnen kan jag få 5.000 SEK i böter eller 6 månader i fängelse… 😕 Mindre lockande, så tacka gud för snuset!
Ute i den så kallade slummen var det dock fritt fram för dit kom inte polisen. Vi var hemma hos Christopher, hans fru Georgina och deras tre barn Margret, Stephen och Monica och då kändes det konstigt att röka utomhus utan rädsla för att polisen skulle hoppa fram… I söndags hade vi en stor sammankomst på en pub som heter BoraBora och ligger i slum-området (”kåkstads-området”) Kawangware (där Christopher bor), och det var en oerhört stor dag för den stadsdelen dit vita sällan kommer. Vi hade samlat ihop ca 12 pers från ”Svenska Föreningen” (eller nåt sånt, tror jag den hette) – folk som Peter och Camilla träffat genom den föreningen. Och så var det såklart också Christopher och hans familj. Aldrig förr hade det varit så många människor på puben på samma kväll, och definitivt aldrig så många vita – någonsin (alla år sammanfattade). Här kommer lite blandade bilder:
Jag och broder 😀
Christopher – aldrig har jag träffat en mer underbar människa! Han lever i misär, men har ett hjärta av guld och en stor aptit på livet! Och de vackraste ögon jag sett!
Så är han sådär härligt avspänd och småtokig också. 😛 Här dricker han hemkört – som faktiskt var riktigt gött!
Här sitter jag med en trött liten tös i famnen – Georginas och Christophers dotter Monica.
Här är Christopher och Peter på scen! 😀
Dagen efter den härliga festen på puben BoraBora var jag på stan med Camilla, och vi tog en lunch på en restaurang vid Peters jobb. Denna måltid kostade 12 kronor!!
Gottigottgott som tusan var det också!
Denna dag (i måndags) träffade vi också dessa tre: lille Kelly (döpt efter R Kelly och med mellannamnet Douglas efter min bror), hans mor Irene och hennes syster Edith som just denna dag skulle börja på college där hon ska läsa journalistik. De kommer från en liten fattig landsbyggd som heter HomaBay, och Peter lärde känna dem först när Edith var ca 9 år – nu är hon 19 och Peter och Camilla betalar hennes första år på college så hon får möjlighet till sin drömutbildning.
Lille Kelly, Douglas. 😀
—
I helgen (eller om det var förra veckan) så var vi på safari i Nairobi National Park som ligger i direkt anslutning till staden, med staket mot stan men öppet åt alla andra håll. Här kommer bilder från den trippen:
Dessa vackra zebror var inte det minsta besvärade av att vi satt där i bilen och beundrade dem. I bakrunden (till vänster) ser ni staden.
Och här ni… trot eller ej, men det är en flodhäst som ligger där vid vassen och sussar! Efter mycket kikande lyckades Camilla övertyga oss om att det inte var en sten – tack vare kikaren. 😀
Det var en helt fantastisk känsla att se den ligga där och vifta på öronen i total frihet.
Här är en massa vackra pippijoglar som jag inte minns vad de heter, men de är Ugandas nationalfågel – så mycket minns jag. 😀
Och några av de coolaste djuren i världen – vårtsvin!
Och så två till vårtsvin – jag och bror. 😆
…och vackra fru njuter av utsikten under vår ”mat-rast”:
Så var vi efter många timmar på väg mot utfarten för att avsluta vår safari och åka till ett cafe och dricka milkshake. Det bidde inte riktigt så problemfritt… ca 3 kilometer från utfarten fick vi motorstopp.
Bilen var stendöd. Mitt i Lion Valley… snygg placering va? 😆 Och vad gör då tre ”strandsatta” muzungus (‘vita’)?! Jo, de ringer Christopher, som efter två timmar (TVÅ TIMMAR!) blev insläppt och kom till undsättning. Denna lilla paus i vår safari var dock inget som grabbarna stressades upp av:
Så var det sen dags för sista dagen. Vi åkte till Nairobi Animal Orphanage, och aldrig förr har stämningen någ varit så ledsam, för det var dagen innan jag åkte hem (i tisdags alltså). Christopher höll sig för sig själv, kunde knappt se mig i ögonen och var blöt i blicken. Han sa att det skulle kännas som att lemmar sågades av från hans kropp då jag skulle åka… och jag har fortfarande ett stort, djupt hål i hjärtat. Men jag lyckades nog få honom på andra tankar under promenerandet på Animal Orphanage, och vi lovade att vi skulle försöka vara glada. Så stämningen bleb betydligt bättre – jag är ju expert på att stänga av mina känslor… på gott och ont, och jag kan visst lära ut det också. 😕
Christopher klappar en struts… 🙂
…och jag känner på elefantben.
Och här ni – galenfisen har funnit perfekta sättet att hålla ciggen: i gluggen från när han bet av en tand när han tuggade på ett sockerrör. 😆
Och titta HÄR: Offatbart!! Vi fick komma in och klappa dessa sötnosar när de lunchade!
Det var en ofattbar känsla!
Och så: sista bilden för den här gången – låt mig presentera Niklas!
Peter och Camilla har bestämt sig för att alla geckos de hittar på bottenvåningen ska heta Niklas, och på övervåningen heter de Claes. 😆 Denna kille (?) fann vi alltså på bottenvångnen, och några dagar senare räddade jag en liten Claes som inte kom upp ur badkaret. 😆
Såååå… hugaliga vad trött jag blev av att sammanställa denna lilla återberättelse för er, och ändå har jag nog bara visat 10% av bilderna, och berättat 1% av upplevelserna.
Jag kom hem igår kväll ca 23:30, somnade som en stock omgiven av mina älskade vovvar, och vaknade kl 6:10 av att Christopher ringde. Han hade inte sovit en blund på hela natten, (och nej, nej, nej, vi har ingen affär!).
Nu har jag redan kollat upp priser för nästa resa – till sommaren kostar de under 6.000 tur/retur – lääääääängtar!!
Nairobi har för alltid fått en stor del av mitt hjärta!
AddAnna 