Det där med kärlek

Tänk om man kunde bestämma sig för vem man blir kär i… då skulle man slippa trampa på andras eller sina egna känslor, såra, gråta och våndas…

Eller kanske inte? Det är ju inte alltid som hjärnan fattar bättre beslut än hjärtat.

Jag skulle, om hjärna och hjärta samarbetade, bli kär i den jag har lättast att öppna mig för, den som jag känner tillit för. I den som jag delar intressen med. Någon som öppnar sig för mig och som är ärlig om alla sina sidor, goda som mindre goda. Min bästa vän helt enkel.

Vad är det som gör att man blir kär? Varifrån kommer ”det”? Det där pirret, suget, magin… Varför kommer det inte för de man känner ligger än närmast om hjärtat, men kan komma för någon man knappt känner alls? Just nu känner jag inget… Mitt inre är i kaos och mina känslor handlar bara om att bli klokare på vem fan jag är. Men jag kommer nog aldrig bli riktigt klok på vem jag är, och vill ibland bara gömma mig under en sten så jag inte riskerar att såra någon.

Ibland undrar jag om jag KAN bli kär igen… Intellektuellt VET jag ju att man hämtar sig från ett ‘krossat’ hjärta, men känslomässigt är jag inte så säker på det. Jag undrar hur den som gett allt till en person och blivit sårad någonsin vågar göra det igen. Vet inte om jag vågar det.

Man brukar ju säga saker i stil med ”det som är roligt blir roligare om man är två”. Men eftersom så mycket i mitt liv är jobbigt så känner jag mera ”det som är jobbigt blir jobbigare om man är två”. Antingen är det att jag blivit en evig bitterfitta, eller så är jag inte redo för att öppna mitt hjärta igen efter att det kastades bort efter tre års samboförhållande.. Det är en svår väg tillbaka efter att man blivit lovad evig kärlek och trohet, men slutligen blivit undanputtad.

Även att jag med ville ha slut på mitt förra förhållande många gånger, och att jag faktiskt nu är tacksam att det tog slut, för det var en destruktiv relation för oss båda, så kan jag inte hjälpa att ha förlorat tron på att någonsin lita på kärleken igen. Jag har blivit sårad, och finns det något värre än att bli sårad så är det att istället vara den som sårar..

…

…ville bara prata av mig lite, men nu ska jag dricka en kopp varm choklad och sova.

God natt världen!

Annons

Vägen fram till en diagnos

Jag fick måndagen den 1 september i år diagnosen ADD, Attention Deficit Disorder.

Jag hade då ett möte med det team som utrett mig i ungefär sex månader; en psykolog, en kurator och en arbetsterapeut.

Många olika tester har gjorts under denna vår och sommar, och många gånger var jag rädd att allt skulle vara förjäves. Jag är en av dem som vill veta vad som är fel när jag kontaktar vården i vilken form det än må vara; just av den enkla anledningen att jag kontaktar bara vårde / söker hjälp om jag verkligen känner att nåt inte står rätt till. Och får jag då höra att allt är som det ska, då går jag därifrån med slokande huvud. Som när jag otaliga gånger gått till vårdcentralen övertygad om att jag har halsfluss, och läkaren säger ”kom tillbaka om det blir värre” — det ÄR värre, det är ju därför jag är där!

Vägen till min diagnos har dock varit lång och periodvis oerhört svår att leva med.

Jag har sedan ungefär sju-åtta år haft diverse olika ”störningar” i min vardag; tvångstankar, svår ångest, panikattacker, depression, maniska episoder och allt som hör till detta; lägre och lägre självkänsla, självmordstankar, fysiska åkommor, ekonomiska problem, relationsproblem och svårt att klara vardag och arbete. Men jag har också alltid haft inställningen ”det finns de som har det värre än mig”, och den inställningen i kombination med en stor erfarenhet av hur jag ”stänger dörren” och skämtar bort mina problem så har de aldrig riktigt belysts.

Först när min mamma dog i cancer sommaren 2005 blev problemen i mitt liv så pass omfattande att jag periodvis inte längre ville leva. Jag hade svåra panikattacker, jag hallicunerade och en dag fick jag nog: jag ringde vårdcentralen och sa ”jag vill dö, snälla hjälp mig!”.

Cirka 40 minuter senare satt jag med en läkare på vårdcentralen i Linköping där jag bodde då, och jag fick kontakt med en kurator, en remiss skickades till Psykiatriska mottagningen och jag träffade en psykolog som gjorde ett så kallat TCI-test (Temperament and Character Inventory) på mig. sammanfattningsvis blev min personlighet klassad som ”kaotisk”. Jag gjorde fler tester och diagnostiserades med klinisk depression, fick utskrivet Citalopram och började i terapi. Terapeuten och jag ”klaffade” inte och jag slutade gå, inbillade mig själv och min omvärd att allt var bra… och fortsatte som jag alltid gjort, sopade allt under mattan och tog på mig min glada mask. Men när jag igen fick svåra ångestattacker, panik och började klia mina underarmar tills de blödde så gick det inte att dölja… och så fortsatte det.

Jag fick av mina närstående, vänner och bekanta hela tiden höra ”du kan väl inte vara deprimerad, du som alltid är så glad!”, och ”äsch, va fan, var å varannan kotte äter ju antidepressiva”. Jag tog inte mina problem på allvar och fortsatte så väl jag kunde att leva upp till den bilden alla hade: glad, sprudlande, optimistisk och energisk.

Oj, jag måste allt korta ner detta… för det finns hur mycket som helst att berätta om dessa år.

Men men, på detta vis fortsatte livet. Jag åt starkare och starkare doser av Citalopram och ångestdämpande, förlorade mina jobb, gled längre och längre ifrån min dåvarande sambo, isolerade mig från vänner och familj, rackade ner på mig själv. Till slut hade jag inga goda tankar kvar: det var bäst att jag dog, jag vara bara en plåga för min omvärld, jag var lat och oföretagsam, krävande och gnällig, trist och omotiverad.

När jag en dag, sommaren 2007, stod och tittade ut över åkrarna där jag då bodde, sneglade på ett trasigt fönster som stod lutat mot uthuset och kände hur innerligt jag ville skära av mig pulsådern och bara försvinna. Jag, denna värdelösa människa som bara var till last för alla omkring mig.

Då ringde jag till vårdcentralen i Skänninge som jag då tillhörde. En vecka senare hade jag tid på psykiatriska mottagningen i Mjölby; ett möte med ett team på fyra personer. En psykiatriker, en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. På vårdcentralen hade de misstänkt mano-depression, och dörmed fick jag en snabb remiss till psyk. Läkaren där funderade också kring mano-depression. Senare kom diskussioner kring borderline. Ännu längre fram kom utredningen igång (april 2008) och under utredningens gång avhandlades ytterligare några diagnoser; adhd och aspergers.

Så, efter en intensiv vår och sommar har jag nu fått min diagnos – ADD.

Hur det kändes får jag återkomma till vid senare tillfälle, för nu ropar huvudkudden på mig. 🙂

Tack för att du läste min långa utläggning… Hör gärna av dig med en kommentar om du undrar något mer.