Mental anspänning ger mig ångest.

Jag har ikväll/inatt tittat på reprisen av dokumentären om Scientologerna på Uppdrag Granskning…. trot eller ej, men det gav mig en ångestattack!

Låter nog helt sjukt i de flestas öron, men det har hänt för mig förr…. Tex när jag i tonåren (jag var kanske 60-17 år) tittade på en dokumentär om unga nynaziter i USA. Även då fick jag någon form av psykisk reaktion (lättsamt uttryckt, en ”psykos”). Jag gick helt upp i min avsky och mitt engagemang, tog en nål och ristade in ”Die nazi” (tänk på engelska då..) i min arm – HELT JUBELKORKAT, jag vet!!! Men det har hänt och inget jag ser vits att tiga om. När jag ristade in det och fyllde i med svart spritpenna kände jag absolut ingenting trots att pennorna slutade fungera en efter en pga att det verkligen bubblade blod upp ur ”bokstäverna”. Jag vet inte hur det hände, men jag ”vaknade upp” upp ur ”psykosen” och greps av panik; ”vad fan har jag gjort!?”, ringde 90 000 (som på den tiden var 112-numret, för ni som är för unga för att minnas det 😉 ) och viskade panikslaget: ”vad ska jag ta mig till!? Jag har just ristat in bokstäver i armen och fyllt i med tjock spritpenna! Kommer färgen synas?! Kommer jag få blodförgiftning?!” Killen på larmcentralen sa bara lugnt: ”Ja det kan nog bli som en tatuering.”

Då greps jag av totalpanik!

Jag smög ut i badrummet (som var i direkt anslutning till mitt rum; mamma och pappa låg och sov) öppnade en sax och drog den hårt längs med det blödande såret, hårt, hårt, hårt… ”Gnuggade” i såret med en nål – allt för att få bort bläcket!

Ingenting hörde mamma och pappa, då jag inte gjorde vidare ljud ifrån mig för jag kände absolut ingenting av såret. Vilket ju rimligtvis borde gjort skitont! Det var ca 2 cm djupt och 10*4 cm stort…

Jag vågade inte väcka mamma och pappa för de skulle bli så rädda och oroliga och jag skämdes så oerhört!

Vet idag inte hur tusan jag lyckades somna den natten.

Dagarna därpå följde min kompis mamma med mig till apoteket, eftersom jag var så rädd att göra mina föräldrar besvikna och oroliga… Där köpte hon olika grejer åt mig för att jag skulle kunna hålla såret rent från infektion.

I mina tonår gick jag ALLTID i långärmat, och avslöjade aldrig att jag hade ett stort bandage på underarmen.

Först kanske 4-5 år senare berättade jag sanningen för mina föräldrar, och FY så jag skämdes!! De blev så ledsna att jag inte berättat för dem då så de kunde hjälpa mig… men jag ville ju inte att de skulle oroa sig för min skull…

-|-

Jag är väldigt passionerad i vad jag känner är rätt och fel att jag tydligen inte kan se vissa typer av dokumentärer utan att bli helt uppslupen i dem och så koncentrerad att jag tills slut får ont i bröstet, svårt att andas, och sakterliga grips av ångest. Precis detsamma som händer när jag försöker verkligen, verkligen slappna av. Som jag pratar om i mitt inlägg ”Ständigt kaos i hjärnan”:

”Jag har många gånger försökt att bara slappna av och göra absolut ingenting, men 8 av 10 gånger slutar det i en panikattack. Jag har helt enkelt slutat försöka.”

Numera ristar jag inte in vreden i mina armar dock .. *hrmpf*. Denna gång sprang jag i ångesten ut i regnet på baksidan och stod där i mörkret och räknade andetag…. lååångsamt, in: ett – två – tre, ut: ett – två – tre osv tills pulsen går ner. Men nu har jag fortfarande ett tryck över bröstet och visst ”hackande” i andetagen.

Jag har inte tagit några atarax, för jag glömde kolla med min läkare om de funkar okej med concertan som jag började med i förrgår.

Men det vore väl annars höjden av ironi! Att behöva ångestdämpande medicin för att klara att titta på scientologernas antipsykiatri-propaganda. 😆

Psykofarmaka till folket!

Sydsvenskan 4 september 2008: Lugna de gamla, dämpa de psykotiska, få stökiga barn att sitta still och gör sorgsna gladare. Antalet svenska barn som får amfetaminliknande medicin mot sin ADHD ökar snabbt. I år behandlas dubbelt så många som 2006, femton gånger fler än för åtta år sedan. Nästan alla som får centralstimulerande mediciner blir hjälpta – i alla fall i den meningen att de blir av med sin hyperaktivitet och sina koncentrationssvårigheter. Motståndarna mot denna medicinering av ADHD-problematik har haft andra utgångspunkter – som att medicinerna används för att få fogliga barn, som ett sätt att disciplinera stökiga ungar.

Jag vet inte tillräckligt om barn med ADHD men jag är rädd att ”motståndarna” har rätt. Kan det vara så att diagnosen sätts alldeles för lättvindligt hos ett barn, och att centralstimulerande medicin ges fast det i själva verket finns annat som är orsakerna till barnets beteende, som tex problem hemma som inte alla känner till, mobbing som pågår i det fördolda – jag menar, det ger ju också ‘myror i brallan*, dvs svårt att sitta stilla och koncentrera sig.

I Sydsvenskan den 19 juni 2006 kan vi läsa om en då 12-årig flicka som fick diagnosen ADHD under motstridiga grunder. Mamman tyckte 2003 att flickan mådde dåligt efter att ha varit hos sin pappa – – BUP:s bedömning var att hon var en ”normal liten flicka”; 2005 träffades en läkare i syfte att undersöka om flickan led av ADHD: läkaren såg små neurologiska avvikelse men tyckte inte att det tydde på ADHD – – det tyckte mamman; En sjukgymnast bedömde att flickans fin- och grovmotorik var bra – – läkaren skriver i diagnosen att flickan har ”grovmotoriska avvikelser”.

Jag är rädd att medicin brukas i fall när den inte är nödvändig, och att man för lätt lägger diagnoser på gamla som vuxna som barn. Har någon som läser detta erfarenhet av ”diagnos-sättande” på barn så skriv gärna en kommentar!

”Medicin ersätter omvårdnad” skriver Sydsvenskan 6 september 2008 (värst vad mycket Sydsvenska Dagbladet det blev i mitt inlägg.. 😉 ). Bland våra äldre finns det största bruket av psykofarmaka på kommunala så kallade särskilda boenden, hem för de som är äldst och sjukast. Socialstyrelsen har i många år varnat för de kemiska cocktails som de äldre får på grund av att biverkningarna är stora. Närmare 80% av de äldre på särskilda boenden får någon form av psykofarmaka.

Agneta K Nordberg (professor i neurobiologi på Karolinska Institutet) säger till Sydsvenskan: ”Det saknas inte kunskap om vad som är god vård av gamla och dementa: mestadels självklara saker som trygghet och kontinuitet. Men på många ställen vill man ha patienter som sitter tysta och stilla framför teven. Och den effekten har medicinerna. Även om man får som biverkning att patienten inte kan gå och måste sitta i rullstol”.

Sydsvenskan i en artikel den 6 september 2008: ”Antidepressiva mediciner är den främsta anledningen till fallolyckor hos äldre, eftersom dessa mediciner ofta orsakar yrsel. Antipsykotisk medicin ökar risken för stroke och hjärninfarkt.” Psykofarmaka är sällan eller aldrig utprovat på äldre, och kunskapen om psykofarmakas interagerande med andra mediciner är dålig.
En av fem personer som idag läggs in på sjukhusens medicinkliniker lider av läkemedelsförgiftning eller svåra biverkningar. Enligt Sydsvenskan ger psykosmedicinen Risperdal en ökad risk. I maj i år publicerades en kanadensisk studie att det är tre gånger högre risk att dö eller tas in på sjukhuset bland dem som fick neuroleptika. 2004 visade en undersökning från Jönköping att en tredjedel av alla på demensboenden medicineras med neuroleptika utan dokumenterade psykiska symtom, som avslut nämner Sydsvenskan att svensk forskning har visat att bara cirka hälften av alla äldre som behandlas med antidepressiv medicin upplever någon som helst förbättring.

Äldre får usel psykvård

Att det sparas på äldreomsorgen i Sverige är ju tyvärr känt för de flesta.
En av många saker man sparar in på är psykisk vård. En siffra (presenterad i DN) är mellan 250.000 och 400.000 personer över 65 år lider av någon form av ohälsa.
Efter 65 års ålder är det fyra gånger större risk att man drabbas av depression. Enligt socialstyrelsen lider 10-15 procent av 65-plussare av depression, och mellan 6 och 10 procent anses lida av andra psykiska sjukdomstillstånd.

Mörkertalet kan dock vara stort, då depressionens symtom ofta ter sig annorlunda hos äldre, enligt DN. Trots att landstingen fått riktade statliga medel för att satsa på just psykvård för äldre så är det fler än hälften av alla landsting som saknar specialiserad medicinsk kompetens. Läkemedel är nästan den enda behandling som ges, men psykofarmaka skrivs ut med dåligt underlag.
Den största självmordsgruppen vi har i samhället är män över 65 år; mellan 300 och 400 personer över 65 år tar sitt liv varje år.

Published in: on september 17, 2008 at 8:48 e m  Comments (5)  
Tags: , , , , , , ,