Kroppen är fantastiskt tålmodig

För några veckor sedan hade jag en konversation med min lilla goa vän ”Grodis” över telefonnätet, och vi pratade om detta med att kroppen tål väldigt mycket…. Och nu kom samma fråga på tal i min bloggsfär – läs tex hos Puffan78 – och jag har även läst på bloggen som mitt ex har (men jag vet inte om han vill att jag ”outar” honom, så jag låter bli att länka till honom) om hans blödande magsår efter år av dålig kost, stress och många piller.

I vanlig ordning så skuttar mina tankar ofta iväg inom ett ämne jag läser om och bryr mig om, så jag tänkte att jag vidareutvecklar och funderar högt här.

  • Jag är själv kraftigt överviktig (skit(över)viktig) helt enkelt. 😆
  • Jag röker cirka ett paket om dagen, och har varit rökare sedan unga tonår.
  • Jag snusar varje sekund jag inte äter nåt, för den konsten har jag inte lärt mig än – att äta och snusa på samma gång… isch.
  • Jag har varit vegetarian sedan 12-årsåldern men aldrig haft en näringsrik kosthållning. Eller jo, periodvis när jag bodde hemma hos mamma och pappa kanske. Men överlag äter jag sedan tio år, varm mat kanske i genomsnitt en gång i veckan och då ofta nåt enkelt som pasta.
  • Jag dricker ungefär 2-3 liter pepsi max per dag, och har betett mig så på cola-fronten sedan tonåren.
  • Jag har under kanske 8-10 år druckit mycket öl och sprit, men inte på ‘missbrukarnivå’ ändå. Och idag dricker jag mycket mer sällan än förr, men när jag väl dricker så har jag ingen gräns.
  • Dessutom äter jag ju olika typer av mediciner sedan fyra år. Och några år innan dess hade jag en kort period av Fluoxetin och Oxascand (mot depression och ångest).
  • För att sammanfatta det hela = jag lever på mackor, jogurt, godis, cigg, snus och läsk. Och jag har i hela mitt liv burit på dubbel kroppsvikt.

Allt detta till trots har har perfekta blodvärden, blodtryck och allt vad det heter. Inga brister på näringsämnen osv har hittats i min hulda hydda, och jag har inga problem med varesig knän eller rygg.

Jag tycker personligen att min kropp borde sagt ifrån för länge sedan, så som jag misshandlar den. men den är väldigt tålmodig och tålig tycks det. Hittills. En vacker dag kommer den väl protestera högljutt, men nu är jag ju (förhoppningsvis) på väg ur mycket av detta skitleverne. Nu har jag ständig kontakt med sjukvården i form av arbetsträning och terapi, och ska även få hjälp av dietist. men min terapeut vill ta det hela ett steg i taget, för annars har jag ju haft en vana att rusa in i väggen i 120 knyck,

Jag har då och då under mitt liv omgivit mig av personer med än värre kroppsmisshandel än jag. Min första pojkvän var hemlös sedan han var 14 år, och han var då vi var tillsammans 31 år gammal (som jag är idag – då var jag 20). Han sköt heroin sedan han var 15 år, och sov under bar himmel i centrala London. Vad han levde på? Ja.. heroin, cigg, öl och… ja, det var väl det. Och fysiskt verkade kroppen inte ännu ha protesterat mer än hemska kramper vid avtändning. Men tänk ändå, att efter många års svårt liv ändå kunna gå, stå, springa, känna, älska, leva, sova, skratta osv..

Min förra granne och goda vän Lena är ca 60 år idag, och från ca 20- till 50-års ålder var hon gravt alkoholisterad, hade ett hejdlöst frimodigt sexliv, blev många gånger svårt misshandlad och bodde under många år på olika soffor, trappuppgångar och i namnlösa mäns sällskap. När vi bodde grannar umgicks vi varje dag mer eller mindre. På sommaren låg vi och gassade i solen – och fan… jag sa till henne att det är banne mig orättvist! 😆 Hon har perfekt hy, vacker utstrålning, fräscht och fint hår, strålande blick och perfekta spiror och bröst! Skit vad världen är elak. Haha!

Nåväl. Överlag tycker jag att människokroppen är en imponerande samling tålmodiga celler som till synes många gånger låter oss misshandla den hur fan vi vill. Vissa av oss människor plågar kroppen i många, många år men far inte särskilt fysiskt illa av det ändå. Så finns det istället de som är frisklevnadsmänniskor till punkt och pricka; och när en av dessa människor drabbas av stroke, hjärtinfarkt eller dylikt så undrar jag hur det hela hänger ihop.

Nu slogs jag av en tanke.

Ni kanske har hört detta:

”Säg aldrig till dig själv, vad du inte skulle kunna säga till din bästa vän.”

Det är ju lätt att racka ner på sig själv och kalla sig själv oduglig, värdelös och usel. Men inte skulle du någonsin kalla din bästa vän, dina barn, dina husdjur eller dina föräldrar detsamma?

Då tänkte jag även på detta med ‘kroppsmisshandel’… mina hundar äter tveklöst mycket bättre än jag. De får motion som är anpassad efter dem som individer och jag prioriterar deras hälsa (fysikt och psykiskt) mycket mer än min egen hälsa. Varför är det så?

Vi har inte råd med autistiska barn och gamla

Det är idag tre gånger fler barn med autism och aspergers som ges psykofarmaka trots att det finns bättre alternativ. Barnen ges medicin som även ges till personer med schitzofreni och psykoser, och dessa preparat kan ge allvarliga biverkningar.
Personligen tycker jag att medicinering ska vara det absolut sista alternativet, främst vad det gäller barn. Vi vuxna har ju en myndighetsförklaring som ger oss viss rätt att själva kunna avgöra alternativ inom vården. Men att sätta barn på psykofarmaka är riskabelt med tanke på att de fortfarande utvecklar sin personlighet, har full växtkraft i hjärnan och främst inte har möjlighet att läsa på om eventuella biverkningar och dåsjälva avgöra att ”detta känns inte tryggt, detta vill jag inte riskera”.

PerAnders Rydelius, professor i barn- och ungdomspsykiatri, sa ikväll till Rapport i Svt: ”Att den här övertron på mediciner kommer tillbaka är beklagligt.”

Jag har själv erfarenheten att för cirka fem till sju år sedan (jag minns inte exakt) för första gången i mitt liv kontakta vårdcentralen för hjälp mot ångest. En kvart senare gick jag därifrån med en recept på Flouxetin (prozac) i handen. Jag fick inga upplysningar alls om eventuella biverkningar, eller heller att första tiden skulle kännas värre innan den kändes bättre. Inte heller fick jag höra ordet ”terapi”. Jag var då en bit in på mina tjugo, och kände mig bedragen och lurad. Jag kan bara föreställa mig hur det hade känts om det skett när jag var barn. I mitt fall var jag ju ändå vuxen nog att läsa på själv, men var naiv nog att tro på läkaren.

Man vet att det skulle vara bättre att placera barn med autism eller aspergers i en lugnare miljö, men det skulle kosta mer för samhället – och det är det inte värt tydligen.

Äldre är tydligen inte heller värda dessa pengar (man blir arg, men inte överraskad 😦 ). Över 45 000 dementa personer över 75 år ges dessa läkemedel (mot schizofreni och psykos) för att hålla sig lugna, trots att dessa mediciner har en liten effekt mot dementas eventuella aggressionsutbrott, oro och skrik. Liten effekt, och stora biverkningar; medicinerna ger ofta en nedsättning av tanke- och minnesfunktionen och ökad risk för tidigare död. Den i särklass vanligaste medicinen man ger till äldre är Risperdal.

Att ”vi” aldrig ska lära oss att vårda unga, vuxna och gamla utan att bara se till vad som är ekonomiskt bäst just för tillfället!