Vad göra vid panikattack i ett flygplan?!

Nu sitter jag och moffar i mig en sen frukost och har på Oprah i bakgrunden (alltid, alltid är tv:n på…) och de pratar visst om bipolär sjukdom/manodepression. Det väcker gamla tankar från tidigare… epoker i mitt liv.

En kille som tydligen varit med förr på Oprah i samma ämne, och som nu var med via skype eller nåe och talade om ämnet igen berättade om hur han fick en panikattack när han skulle flyga en gång och var tvungen att kliva av planet innan det lyfte. Nu vågade han inte försöka flyga igen för att ta sig till Oprah för denna inspelning. (Mannen i fråga var en Maurice Benard från General Hospital – vilket jag dock aldrig sett.)

Då fick jag en liten annars latent bubbelhistoria som vaknade till i min mage. Jag ska ju snart sätta mig på ett flyg till Nairobi (eller, först till Amsterdam) och jag är så innerligt orolig att jag ska få en panikattack! Just också för att jag ju flyger ensam, och inte har någon där som kan distrahera eller lugna mig.

Vad händer OM, OM, OM jag får en panikattack och inte KAN flyga (eller får flyga, för den delen!)?? Är det giltigt för avbeställningsskyddet mån tro? Då krävs ju ett läkarintyg. Men tror ni Resia (i mitt fall) skulle godkänna ett läkareintyg om panikattack? Jag menar, jag vistte ju redan när jag köpte resan att jag lider av ångest- och panikattacker. Då kanske de inte tycker det gäller… kanske tycker de då att jag skulle låtit bli att boka från första början?

Jag ska till psyk idag, och då ska jag höra med dem om det räcker med Atarax, eller om jag kanske ska be att få med mig nåt annat ångestdämpande…

Jag tror (tror och hoppas!) att det hela kommer gå bra, men jag kan ju omöjligt veta… och det är ju tyvärr allt för ofta det enda som behövs för att fucka till det..

Senast jag flög var för ungefär ett år sedan då jag och min bror flög till Dublin, och då fick jag en ångestattack när vi lyfte… den var inte nådig… men min bror var lugn och la armen om mig och efter mycket om och en lyckades jag vända attacken. Hemresan gick dock bättre.

En grej är att jag MÅSTE ha nåt att dricka i lägen som kan mana fram en ångest-/panikattack. Och det FÅR man väl omöjligt ha förrän man är uppe i luften och säkerhetsbältena är av?? Men jag MÅSTE ha en läsk eller en flaska vatten… Hur kan jag lösa detta?? Några tips??

Fan! Jag har LOVAT mig själv att inte tänka på detta – men det är ju en verklighet som är svår att blunda för..

((Tilläggas ska att jag är inte rädd för att flyga, utan för att jag har klaustrofobi och AVSKYR att sitta inne i trängre utrymmen! Tåg går bra, för där kan man ju ändå röra sig med, och hoppa av vid en station om man ‘faller’. På flyg är det ju MYCKET värre, för när man väl sitter där och dörrarna stängs är man ju helt utlämnad åt situationen. Jag har förr varit oerhört förstörd vid buss- och tågresor men det har jag lyckats arbeta bort under fyra-fem år, men ”flyg-klaustrofobi” är ju inte lika lätt för det är ju inget man ‘måste’ göra till vardags.))

Usch….

Annons

Mental anspänning ger mig ångest.

Jag har ikväll/inatt tittat på reprisen av dokumentären om Scientologerna på Uppdrag Granskning…. trot eller ej, men det gav mig en ångestattack!

Låter nog helt sjukt i de flestas öron, men det har hänt för mig förr…. Tex när jag i tonåren (jag var kanske 60-17 år) tittade på en dokumentär om unga nynaziter i USA. Även då fick jag någon form av psykisk reaktion (lättsamt uttryckt, en ”psykos”). Jag gick helt upp i min avsky och mitt engagemang, tog en nål och ristade in ”Die nazi” (tänk på engelska då..) i min arm – HELT JUBELKORKAT, jag vet!!! Men det har hänt och inget jag ser vits att tiga om. När jag ristade in det och fyllde i med svart spritpenna kände jag absolut ingenting trots att pennorna slutade fungera en efter en pga att det verkligen bubblade blod upp ur ”bokstäverna”. Jag vet inte hur det hände, men jag ”vaknade upp” upp ur ”psykosen” och greps av panik; ”vad fan har jag gjort!?”, ringde 90 000 (som på den tiden var 112-numret, för ni som är för unga för att minnas det 😉 ) och viskade panikslaget: ”vad ska jag ta mig till!? Jag har just ristat in bokstäver i armen och fyllt i med tjock spritpenna! Kommer färgen synas?! Kommer jag få blodförgiftning?!” Killen på larmcentralen sa bara lugnt: ”Ja det kan nog bli som en tatuering.”

Då greps jag av totalpanik!

Jag smög ut i badrummet (som var i direkt anslutning till mitt rum; mamma och pappa låg och sov) öppnade en sax och drog den hårt längs med det blödande såret, hårt, hårt, hårt… ”Gnuggade” i såret med en nål – allt för att få bort bläcket!

Ingenting hörde mamma och pappa, då jag inte gjorde vidare ljud ifrån mig för jag kände absolut ingenting av såret. Vilket ju rimligtvis borde gjort skitont! Det var ca 2 cm djupt och 10*4 cm stort…

Jag vågade inte väcka mamma och pappa för de skulle bli så rädda och oroliga och jag skämdes så oerhört!

Vet idag inte hur tusan jag lyckades somna den natten.

Dagarna därpå följde min kompis mamma med mig till apoteket, eftersom jag var så rädd att göra mina föräldrar besvikna och oroliga… Där köpte hon olika grejer åt mig för att jag skulle kunna hålla såret rent från infektion.

I mina tonår gick jag ALLTID i långärmat, och avslöjade aldrig att jag hade ett stort bandage på underarmen.

Först kanske 4-5 år senare berättade jag sanningen för mina föräldrar, och FY så jag skämdes!! De blev så ledsna att jag inte berättat för dem då så de kunde hjälpa mig… men jag ville ju inte att de skulle oroa sig för min skull…

-|-

Jag är väldigt passionerad i vad jag känner är rätt och fel att jag tydligen inte kan se vissa typer av dokumentärer utan att bli helt uppslupen i dem och så koncentrerad att jag tills slut får ont i bröstet, svårt att andas, och sakterliga grips av ångest. Precis detsamma som händer när jag försöker verkligen, verkligen slappna av. Som jag pratar om i mitt inlägg ”Ständigt kaos i hjärnan”:

”Jag har många gånger försökt att bara slappna av och göra absolut ingenting, men 8 av 10 gånger slutar det i en panikattack. Jag har helt enkelt slutat försöka.”

Numera ristar jag inte in vreden i mina armar dock .. *hrmpf*. Denna gång sprang jag i ångesten ut i regnet på baksidan och stod där i mörkret och räknade andetag…. lååångsamt, in: ett – två – tre, ut: ett – två – tre osv tills pulsen går ner. Men nu har jag fortfarande ett tryck över bröstet och visst ”hackande” i andetagen.

Jag har inte tagit några atarax, för jag glömde kolla med min läkare om de funkar okej med concertan som jag började med i förrgår.

Men det vore väl annars höjden av ironi! Att behöva ångestdämpande medicin för att klara att titta på scientologernas antipsykiatri-propaganda. 😆

Ständigt kaos i hjärnan

Sent igår kväll satt jag på msn med en nära vän och vi pratade om detta med avslappning. Ligga i badkaret med huvudet bakåtvilat och bara lyssna på musik och njuta av en god drink, eller att ligga på en gräsmatta i sommarnatten och bara njuta av stjärnorna och försvinna in i dess förtrollande värld. Meditera och finna sin inre ro.

Inget av det är möjligt för mig. Jag kan inte bara sitta på en klippa och titta ut mot vatten och det lugn som det ger så många andra människor. Jag har aldrig funnit det där lugnet som så många pratar om.

Visst har jag många gånger försökt, då jag så innerligt vill finna det omtalade själsliga lugnet och bara njuta av nuet. Men det går inte. Jag KAN inte slappna av. Jag har alltid minst fem saker i huvudet. Tittar jag ut över en sommaräng så registrerar jag allt… och inte har jag en chans att finna lugnet när jag hör min ständigt aktiva och i huvudet speedade röst.

Läs följande rader högt för dig själv så fort du kan, så får du en smak av hur min hjärna spinner på:

”Titta en nästan svart sten! Oh, vilka vackra svalor! De flyger lågt, blir det regn? Javisst ja, det pratade ju pappa och jag om härom dagen, svalor och regn! Nämen titta en sån vacker samling klöver! Undrar om jag kan finna en fyrklöver. Är det inte så, en fyrklöver betyder tur! Ha, tänk om det betydde tur som i en resa! Undrar förresten om det blir regn? Den där fina nästan svarta stenen, kanske ska jag ta hem den och koka den så den blir ren och ha den i mitt akvarium. Kanske får googla om man kan ta stenar i naturen, vill ju inte att fiskarna drar på sig nåt skit. Jag borde verkligen sticka till zoo på Ikano och köpa lite ny inredning till akvariet, och kanske lite hundgodis när jag ändå är där. Men jag har ju inga pengar än, undrar om pappa vill hjälpa mig? Fan jag måste skicka in kompletteringen till Försäkringskassan; ja visst ja när jag ändå ska till ICA på tisdag kan jag ju lämna in pappren direkt över disk för Försäkringskassan ligger ju nära ICA. undrar om de har märgben på ICA. Usch tänk om det blir regn, bäst jag skyndar hem. Jag skulle ju få ett paraply av pappa, tänk att jag alltid glömmer att hämta det. Den där stenen till akvariet, den får vänta”

Läste du nu högt för dig själv så fort du kunde? 😉

Föreställ dig nu denna röst i i flera olika tonfall, pratandes samtidigt om flera olika syn- och känselintryck.

Det är nog det närmsta jag kan beskriva hur min hjärna beter sig varje vaken minut! Inte undra på att jag, när jag väl lägger mig, sover som en stock. Från att jag somnar och cirka 10 timmar framåt är jag fullständigt klubbad.

Usch jag blir så ledsen när jag tänker på det. Jag vet ju att det alltid är så i mitt huvud, för det har alltid varit så, men snart har jag inte nån energi kvar att behandla och bearbeta all information som jag snappar upp.

Jag har många gånger försökt att bara slappna av och göra absolut ingenting, men 8 av 10 gånger slutar det i en panikattack. Jag har helt enkelt slutat försöka.

I slutet av september ska jag träffa min läkare och prata medicin. Jag tar vilken medicin som helst – nästan – för att någon endaste gång kunna finna lugnet och bara titta ut över horisonten utan en endaste aktiv tanke i huvudet!

Innan diagnosen

Efter tre år av svåra depressiva perioder, med maniska episoder och självmordstankar kom ett team på Psykiatriska Mottagningen i Mjölby fram till att det rör sig om ADD (Attention Deficit Disorder). Ordet självmordstankar är ganska urvattnat och används ofta som ett ord man slänger sig med lite hur som helst, men att verkligen ha självmordstankar är bland de absolut värsta känslor jag haft. Men också väldigt befriande – just när känslan / tanken infinner sig.

Mina självmordstankar

Jag kan inte tala för andra i liknande situationer, men för mig var det fruktansvärt att inse att jag verkligen inte borde leva längre. Den fullständiga känslan av att vara fullständigt värdelös, den önskar jag inte på någon. Känslan att min familj skulle ha det bättre om de slapp mig. Det är i det läget en sån bedövande och överväldigande känsla att den omöjligt kan beskrivas i ord. Lika naturligt som att andas, känns det plötsligt lika självklart att sluta.

Det enda som fick mig att komma ur känslan av att vilja dö var mitt samvete. Vi hade nyligen förlorat min mamma i cancer, och trots att jag inte kände något positivt alls för den person jag var så visste jag innerst inne att min pappa och min bror älskade mig och jag kunde helt enkelt inte göra det mot dem.

Dessutom har jag inom mig alltid haft en väldigt stark vilja att leva, och trots att depressionen i många fall totalt suddat ut mitt riktiga jag så var det något inom mig som skrek – snälla döda mig inte!!

Min depression

Min depression kom smygande under mammas sista månader i livet. Innan jag började känna av den hade jag i flera år levt med ångest, tvångstankar och panikattacker. Men när mamma blev sjukare och sjukare under våren 2005, och jag under samma tid blev sambo och bonusmamma till en femåring, så var det något i mitt inre som brast. Min fasad av glad och lycklig började allt mer falla sönder, och inom mig byttes självkänsla ut mot självförakt, självrespekt mot självhat. Att lida av en klinisk depression är inte att vara lite deppig… det är inget som bara sitter i huvudet som du kan skaka av dig. Det är ett monster som äter upp dig inifrån.

Ju fastare grep depressionen fick, desto värre blev panikattackerna. Mitt i nätterna vaknade jag av att jag satt upp i sängen och dunkade bakhuvudet så hårt jag bara kunde mot cementväggen, jag hallucinerande och hyperventilerade nästan varje dag och natt; kliade mina underarmar tills de blödde under de svårare panikattackerna.

Mina maniska episoder

Det var först under våren 2007 som jag föll in i maniska episoder, eller vad de nu bör kallas med ett bättre ord. Ett exempel kan vara att jag från klockan 9 på morgonen till 21 på kvällen snickrade på en hundkoja, utan att äta eller sitta ner något alls på hela dagen under upp till en vecka i streck. Det projektet avslutades aldrig. Istället blev den stående på tomten och jag tog tag i jordfräsen istället. Samma pass – 9-21. Det fortgick i tre dagar tills min dåvarande sambo gömde förlängningssladden till jordfräsen så jag inte kunde leka med den mer… Denna period resulterade i att jag en morgon vaknade med två runda, svullna, domnade klumpar till händer… Vårdcentralen nästa. Jag hade fått karpaltunnelsyndrom, och fick inte anstränga händerna, och fick dessutom gå med stödskenor på båda händerna.

Ett annat exempel på manisk episod var att jag började plugga till undersköterska på distans, och pluggade då fullständigt fokuserade helt utan uppehåll i flera dygn (förutom att jag sov – en sak jag aldrig haft jätte-problem med). Jag fick jättefina lovord och toppbetyg på första provet, sen slutade jag.

Det är nåt som är typisk för maniska episoder… gå in för något med hull och hår till 110%, sen plötsligt lägga av utan att fullborda projektet.

Nu har jag fått diagnosen ADD (för mindre än två veckor sedan), och det kändes som en befrielse. Länge sa ”alla” att det bara var en vanlig depression efter mammas bortgång. Men varför blev då allt bara värre och värre? Jag är så evigt tacksam för all hjälp jag fått och all tid som Psykiatriska mottagningen i Mjölby lagt ner på mig. Och för deras, min familjs och mina vänners tålamod!