Mental anspänning ger mig ångest.

Jag har ikväll/inatt tittat på reprisen av dokumentären om Scientologerna på Uppdrag Granskning…. trot eller ej, men det gav mig en ångestattack!

Låter nog helt sjukt i de flestas öron, men det har hänt för mig förr…. Tex när jag i tonåren (jag var kanske 60-17 år) tittade på en dokumentär om unga nynaziter i USA. Även då fick jag någon form av psykisk reaktion (lättsamt uttryckt, en ”psykos”). Jag gick helt upp i min avsky och mitt engagemang, tog en nål och ristade in ”Die nazi” (tänk på engelska då..) i min arm – HELT JUBELKORKAT, jag vet!!! Men det har hänt och inget jag ser vits att tiga om. När jag ristade in det och fyllde i med svart spritpenna kände jag absolut ingenting trots att pennorna slutade fungera en efter en pga att det verkligen bubblade blod upp ur ”bokstäverna”. Jag vet inte hur det hände, men jag ”vaknade upp” upp ur ”psykosen” och greps av panik; ”vad fan har jag gjort!?”, ringde 90 000 (som på den tiden var 112-numret, för ni som är för unga för att minnas det 😉 ) och viskade panikslaget: ”vad ska jag ta mig till!? Jag har just ristat in bokstäver i armen och fyllt i med tjock spritpenna! Kommer färgen synas?! Kommer jag få blodförgiftning?!” Killen på larmcentralen sa bara lugnt: ”Ja det kan nog bli som en tatuering.”

Då greps jag av totalpanik!

Jag smög ut i badrummet (som var i direkt anslutning till mitt rum; mamma och pappa låg och sov) öppnade en sax och drog den hårt längs med det blödande såret, hårt, hårt, hårt… ”Gnuggade” i såret med en nål – allt för att få bort bläcket!

Ingenting hörde mamma och pappa, då jag inte gjorde vidare ljud ifrån mig för jag kände absolut ingenting av såret. Vilket ju rimligtvis borde gjort skitont! Det var ca 2 cm djupt och 10*4 cm stort…

Jag vågade inte väcka mamma och pappa för de skulle bli så rädda och oroliga och jag skämdes så oerhört!

Vet idag inte hur tusan jag lyckades somna den natten.

Dagarna därpå följde min kompis mamma med mig till apoteket, eftersom jag var så rädd att göra mina föräldrar besvikna och oroliga… Där köpte hon olika grejer åt mig för att jag skulle kunna hålla såret rent från infektion.

I mina tonår gick jag ALLTID i långärmat, och avslöjade aldrig att jag hade ett stort bandage på underarmen.

Först kanske 4-5 år senare berättade jag sanningen för mina föräldrar, och FY så jag skämdes!! De blev så ledsna att jag inte berättat för dem då så de kunde hjälpa mig… men jag ville ju inte att de skulle oroa sig för min skull…

-|-

Jag är väldigt passionerad i vad jag känner är rätt och fel att jag tydligen inte kan se vissa typer av dokumentärer utan att bli helt uppslupen i dem och så koncentrerad att jag tills slut får ont i bröstet, svårt att andas, och sakterliga grips av ångest. Precis detsamma som händer när jag försöker verkligen, verkligen slappna av. Som jag pratar om i mitt inlägg ”Ständigt kaos i hjärnan”:

”Jag har många gånger försökt att bara slappna av och göra absolut ingenting, men 8 av 10 gånger slutar det i en panikattack. Jag har helt enkelt slutat försöka.”

Numera ristar jag inte in vreden i mina armar dock .. *hrmpf*. Denna gång sprang jag i ångesten ut i regnet på baksidan och stod där i mörkret och räknade andetag…. lååångsamt, in: ett – två – tre, ut: ett – två – tre osv tills pulsen går ner. Men nu har jag fortfarande ett tryck över bröstet och visst ”hackande” i andetagen.

Jag har inte tagit några atarax, för jag glömde kolla med min läkare om de funkar okej med concertan som jag började med i förrgår.

Men det vore väl annars höjden av ironi! Att behöva ångestdämpande medicin för att klara att titta på scientologernas antipsykiatri-propaganda. 😆

Annons