Vad göra vid panikattack i ett flygplan?!

Nu sitter jag och moffar i mig en sen frukost och har på Oprah i bakgrunden (alltid, alltid är tv:n på…) och de pratar visst om bipolär sjukdom/manodepression. Det väcker gamla tankar från tidigare… epoker i mitt liv.

En kille som tydligen varit med förr på Oprah i samma ämne, och som nu var med via skype eller nåe och talade om ämnet igen berättade om hur han fick en panikattack när han skulle flyga en gång och var tvungen att kliva av planet innan det lyfte. Nu vågade han inte försöka flyga igen för att ta sig till Oprah för denna inspelning. (Mannen i fråga var en Maurice Benard från General Hospital – vilket jag dock aldrig sett.)

Då fick jag en liten annars latent bubbelhistoria som vaknade till i min mage. Jag ska ju snart sätta mig på ett flyg till Nairobi (eller, först till Amsterdam) och jag är så innerligt orolig att jag ska få en panikattack! Just också för att jag ju flyger ensam, och inte har någon där som kan distrahera eller lugna mig.

Vad händer OM, OM, OM jag får en panikattack och inte KAN flyga (eller får flyga, för den delen!)?? Är det giltigt för avbeställningsskyddet mån tro? Då krävs ju ett läkarintyg. Men tror ni Resia (i mitt fall) skulle godkänna ett läkareintyg om panikattack? Jag menar, jag vistte ju redan när jag köpte resan att jag lider av ångest- och panikattacker. Då kanske de inte tycker det gäller… kanske tycker de då att jag skulle låtit bli att boka från första början?

Jag ska till psyk idag, och då ska jag höra med dem om det räcker med Atarax, eller om jag kanske ska be att få med mig nåt annat ångestdämpande…

Jag tror (tror och hoppas!) att det hela kommer gå bra, men jag kan ju omöjligt veta… och det är ju tyvärr allt för ofta det enda som behövs för att fucka till det..

Senast jag flög var för ungefär ett år sedan då jag och min bror flög till Dublin, och då fick jag en ångestattack när vi lyfte… den var inte nådig… men min bror var lugn och la armen om mig och efter mycket om och en lyckades jag vända attacken. Hemresan gick dock bättre.

En grej är att jag MÅSTE ha nåt att dricka i lägen som kan mana fram en ångest-/panikattack. Och det FÅR man väl omöjligt ha förrän man är uppe i luften och säkerhetsbältena är av?? Men jag MÅSTE ha en läsk eller en flaska vatten… Hur kan jag lösa detta?? Några tips??

Fan! Jag har LOVAT mig själv att inte tänka på detta – men det är ju en verklighet som är svår att blunda för..

((Tilläggas ska att jag är inte rädd för att flyga, utan för att jag har klaustrofobi och AVSKYR att sitta inne i trängre utrymmen! Tåg går bra, för där kan man ju ändå röra sig med, och hoppa av vid en station om man ‘faller’. På flyg är det ju MYCKET värre, för när man väl sitter där och dörrarna stängs är man ju helt utlämnad åt situationen. Jag har förr varit oerhört förstörd vid buss- och tågresor men det har jag lyckats arbeta bort under fyra-fem år, men ”flyg-klaustrofobi” är ju inte lika lätt för det är ju inget man ‘måste’ göra till vardags.))

Usch….

Annons

Hjälp! När hunden får panik….

…pga dessa förbannade smällare och raketer… vad göra?

Hade jag tjugo minuters diplomatisk status (mao – kan bryta mot lagen) skulle jag vilja skjuta upp raketer i röven på de som sysslar med detta jävla oväset!

Jag var just ute med hundarna för en stillsam promenad i novembermörkret. Vi kom ungefär 100 meter innan jag hörde raketer från några jävla puckon bara några hundra meter därifrån. Bonzo är livrädd för smällare och raketer. Främst det där ljudet *piiiiiioooooow – PANG!*. Då grips han av total panikattack och det är omöjligt att nå fram till honom. Då skulle han kunna springa genom eld och vatten för att ta sig hem. Det är omöljigt att få honom att lugna sig. Han lyssnar inte alls… han har en fullständig dödsskräck och ska hem till varje pris. Väl hemma lägger han sig i soffan och skakar våldsamt, flåsar och stirrar skräckslaget mot fönstren. Tasha blir mest fundersam och reserverad (pga av Bonzos reaktion mest tror jag). Men hon tycks inte vara rädd själv för raketer.

Nu hamnade jag i ett dilemma…. stanna hemma med Bonzo eller gå en vända bara med Tasha för att inte på nåt vis bekräfta för henne att om det smäller ute så måste vi gå hem – *fara* – utan istället att hon lär sig att det är okej att vara ute ändå.

Jag valde att släppa in Bonzo och ta en kort vända med Tasha själv. Hon var lite reserverad när det smällde, men jag småpratade med henne hela tiden så hon var rätt okej. Men hon varken bajsade eller kissade.

Så här mot kommande nyår blir jag mer och mer orolig. Vad ska jag göra?? Finns det någon som läser detta som har tips på hur jag kan klara nyårshelgen utan att Bonzo ska behöva ligga och hyperventilera i en vecka när idioter landet över smäller raketer och fyrverkerier. Han blir till och med rädd för fyrverkeri-ljud i TV.

Jag är så rädd för kommande nyårshelg… Jag har hört om ångestdämpande medicin för hundar. Någon som har erfarenhet av dem? Eller finns det någon KBT-terapi för hundar?? Jag känner mig så vilsen.

Förra nyår (Bonzos första i Sverige – och Tasha hade inte kommit till Sverige/mig än) så gick det ganska så okej för då bodde vi ganska isolerat på landet och de flesta raketer och fyrverkerier var långt bort. Visst var han rädd, men de var långt bort och därmed mindre skräckinjagande. Nu bor jag ju i ett radhus- och villaområde så jag gissar att det kommer vara en massa puckade föräldrar som vill roa sina barn med fyrverkerier utan hänsyn till alla djur i området.

Vad göra??

Tvingas Bonzo ligga och skaka i panik under hela nyårshelgen (och veckan efter) så kommer jag bli mordisk och hämndbenägen….

Helt från vettet, utan anledning…

Tidigare idag hade jag en msn-pratstund med min kära vän som jag här kallar ”grodis” 😉 Hon satt på jobbet och var frustrerad utav bara tusan! Ni vet så där när man känner det som att man ska explodera. Jag kände direkt igen mig i vad hon kände, och det är det som är så härligt med vår vänskap – att vi ofta känner igen oss själva i varandras knasigheter.

Just den där känslan att bara vilja explodera har jag med jämna och ojämna mellanrum.. mer sällan den senare tiden så det har varit skönt. Men, ni vet, när man bara vill slå och sparka vilt omkring sig, ful-tjuta, kasta saker (som krashar och smäller – inga jädra kuddar eller sånt larv) och bara hysteriskt släppa alla spärrar för att frustrationen håller på att fullkomligt sluka en. Men så om någon frågar vad som är felet så blir ofta svaret: ”..jag vet inte!”…. och det är just så det är. Man vet liksom i det läget inte varifrån den där oerhörda frustrationen kommer! Det är så fruktansvärt irriterande – att man bara vill slå, sparka och skrika – men inte har en blekaste susning om varför?! Det bara ÄR så!

Är ni fler som känner igen er?

Ständigt kaos i hjärnan

Sent igår kväll satt jag på msn med en nära vän och vi pratade om detta med avslappning. Ligga i badkaret med huvudet bakåtvilat och bara lyssna på musik och njuta av en god drink, eller att ligga på en gräsmatta i sommarnatten och bara njuta av stjärnorna och försvinna in i dess förtrollande värld. Meditera och finna sin inre ro.

Inget av det är möjligt för mig. Jag kan inte bara sitta på en klippa och titta ut mot vatten och det lugn som det ger så många andra människor. Jag har aldrig funnit det där lugnet som så många pratar om.

Visst har jag många gånger försökt, då jag så innerligt vill finna det omtalade själsliga lugnet och bara njuta av nuet. Men det går inte. Jag KAN inte slappna av. Jag har alltid minst fem saker i huvudet. Tittar jag ut över en sommaräng så registrerar jag allt… och inte har jag en chans att finna lugnet när jag hör min ständigt aktiva och i huvudet speedade röst.

Läs följande rader högt för dig själv så fort du kan, så får du en smak av hur min hjärna spinner på:

”Titta en nästan svart sten! Oh, vilka vackra svalor! De flyger lågt, blir det regn? Javisst ja, det pratade ju pappa och jag om härom dagen, svalor och regn! Nämen titta en sån vacker samling klöver! Undrar om jag kan finna en fyrklöver. Är det inte så, en fyrklöver betyder tur! Ha, tänk om det betydde tur som i en resa! Undrar förresten om det blir regn? Den där fina nästan svarta stenen, kanske ska jag ta hem den och koka den så den blir ren och ha den i mitt akvarium. Kanske får googla om man kan ta stenar i naturen, vill ju inte att fiskarna drar på sig nåt skit. Jag borde verkligen sticka till zoo på Ikano och köpa lite ny inredning till akvariet, och kanske lite hundgodis när jag ändå är där. Men jag har ju inga pengar än, undrar om pappa vill hjälpa mig? Fan jag måste skicka in kompletteringen till Försäkringskassan; ja visst ja när jag ändå ska till ICA på tisdag kan jag ju lämna in pappren direkt över disk för Försäkringskassan ligger ju nära ICA. undrar om de har märgben på ICA. Usch tänk om det blir regn, bäst jag skyndar hem. Jag skulle ju få ett paraply av pappa, tänk att jag alltid glömmer att hämta det. Den där stenen till akvariet, den får vänta”

Läste du nu högt för dig själv så fort du kunde? 😉

Föreställ dig nu denna röst i i flera olika tonfall, pratandes samtidigt om flera olika syn- och känselintryck.

Det är nog det närmsta jag kan beskriva hur min hjärna beter sig varje vaken minut! Inte undra på att jag, när jag väl lägger mig, sover som en stock. Från att jag somnar och cirka 10 timmar framåt är jag fullständigt klubbad.

Usch jag blir så ledsen när jag tänker på det. Jag vet ju att det alltid är så i mitt huvud, för det har alltid varit så, men snart har jag inte nån energi kvar att behandla och bearbeta all information som jag snappar upp.

Jag har många gånger försökt att bara slappna av och göra absolut ingenting, men 8 av 10 gånger slutar det i en panikattack. Jag har helt enkelt slutat försöka.

I slutet av september ska jag träffa min läkare och prata medicin. Jag tar vilken medicin som helst – nästan – för att någon endaste gång kunna finna lugnet och bara titta ut över horisonten utan en endaste aktiv tanke i huvudet!

Vägen fram till en diagnos

Jag fick måndagen den 1 september i år diagnosen ADD, Attention Deficit Disorder.

Jag hade då ett möte med det team som utrett mig i ungefär sex månader; en psykolog, en kurator och en arbetsterapeut.

Många olika tester har gjorts under denna vår och sommar, och många gånger var jag rädd att allt skulle vara förjäves. Jag är en av dem som vill veta vad som är fel när jag kontaktar vården i vilken form det än må vara; just av den enkla anledningen att jag kontaktar bara vårde / söker hjälp om jag verkligen känner att nåt inte står rätt till. Och får jag då höra att allt är som det ska, då går jag därifrån med slokande huvud. Som när jag otaliga gånger gått till vårdcentralen övertygad om att jag har halsfluss, och läkaren säger ”kom tillbaka om det blir värre” — det ÄR värre, det är ju därför jag är där!

Vägen till min diagnos har dock varit lång och periodvis oerhört svår att leva med.

Jag har sedan ungefär sju-åtta år haft diverse olika ”störningar” i min vardag; tvångstankar, svår ångest, panikattacker, depression, maniska episoder och allt som hör till detta; lägre och lägre självkänsla, självmordstankar, fysiska åkommor, ekonomiska problem, relationsproblem och svårt att klara vardag och arbete. Men jag har också alltid haft inställningen ”det finns de som har det värre än mig”, och den inställningen i kombination med en stor erfarenhet av hur jag ”stänger dörren” och skämtar bort mina problem så har de aldrig riktigt belysts.

Först när min mamma dog i cancer sommaren 2005 blev problemen i mitt liv så pass omfattande att jag periodvis inte längre ville leva. Jag hade svåra panikattacker, jag hallicunerade och en dag fick jag nog: jag ringde vårdcentralen och sa ”jag vill dö, snälla hjälp mig!”.

Cirka 40 minuter senare satt jag med en läkare på vårdcentralen i Linköping där jag bodde då, och jag fick kontakt med en kurator, en remiss skickades till Psykiatriska mottagningen och jag träffade en psykolog som gjorde ett så kallat TCI-test (Temperament and Character Inventory) på mig. sammanfattningsvis blev min personlighet klassad som ”kaotisk”. Jag gjorde fler tester och diagnostiserades med klinisk depression, fick utskrivet Citalopram och började i terapi. Terapeuten och jag ”klaffade” inte och jag slutade gå, inbillade mig själv och min omvärd att allt var bra… och fortsatte som jag alltid gjort, sopade allt under mattan och tog på mig min glada mask. Men när jag igen fick svåra ångestattacker, panik och började klia mina underarmar tills de blödde så gick det inte att dölja… och så fortsatte det.

Jag fick av mina närstående, vänner och bekanta hela tiden höra ”du kan väl inte vara deprimerad, du som alltid är så glad!”, och ”äsch, va fan, var å varannan kotte äter ju antidepressiva”. Jag tog inte mina problem på allvar och fortsatte så väl jag kunde att leva upp till den bilden alla hade: glad, sprudlande, optimistisk och energisk.

Oj, jag måste allt korta ner detta… för det finns hur mycket som helst att berätta om dessa år.

Men men, på detta vis fortsatte livet. Jag åt starkare och starkare doser av Citalopram och ångestdämpande, förlorade mina jobb, gled längre och längre ifrån min dåvarande sambo, isolerade mig från vänner och familj, rackade ner på mig själv. Till slut hade jag inga goda tankar kvar: det var bäst att jag dog, jag vara bara en plåga för min omvärld, jag var lat och oföretagsam, krävande och gnällig, trist och omotiverad.

När jag en dag, sommaren 2007, stod och tittade ut över åkrarna där jag då bodde, sneglade på ett trasigt fönster som stod lutat mot uthuset och kände hur innerligt jag ville skära av mig pulsådern och bara försvinna. Jag, denna värdelösa människa som bara var till last för alla omkring mig.

Då ringde jag till vårdcentralen i Skänninge som jag då tillhörde. En vecka senare hade jag tid på psykiatriska mottagningen i Mjölby; ett möte med ett team på fyra personer. En psykiatriker, en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. På vårdcentralen hade de misstänkt mano-depression, och dörmed fick jag en snabb remiss till psyk. Läkaren där funderade också kring mano-depression. Senare kom diskussioner kring borderline. Ännu längre fram kom utredningen igång (april 2008) och under utredningens gång avhandlades ytterligare några diagnoser; adhd och aspergers.

Så, efter en intensiv vår och sommar har jag nu fått min diagnos – ADD.

Hur det kändes får jag återkomma till vid senare tillfälle, för nu ropar huvudkudden på mig. 🙂

Tack för att du läste min långa utläggning… Hör gärna av dig med en kommentar om du undrar något mer.