Snart blir det ut på arbetsträning

Det känns jättespännande! Men samtidigt skrämmande… för jag har ju varit sjukskriven och sysslolös (i skatteindrivande mening…) i dryga fyra år.

Under dessa år har jag gått från känslor av totalt misslyckande och självmordstankar, till en igen glad och mer energisk person som vill få igång livet igen. Men jag är ju fortfarande dålig på att skapa rutiner i tillvaron och att hålla ut med sysslor under längre perioder. Men nu äter jag min medicin morgon och eftermiddag (Ritalin 40 mg + 10 mg) och hoppas på att arbetsträningens rutiner ska skapa ringar-på-vattnet-effekte, dvs fler rutiner i andra avseenden med.

Långt där inne inom mig finns ju dock den starkt gnagande rädlan för ännu ett misslyckande. Men nu tror jag att jag har större chanser att lyckas än någonsin, för nu har jag ju så bra stöd och hjälp från min terapeut, och från mitt åtgärdsteam (arb.terapeut, arb.förmedlare och soc.sekreterare). Kontakten med dem är jätteviktig för mig, och de stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Håller tillbaka mig lite så jag inte rusar in i nya projekt till 200 % och därmed nerprioriterar allt annat. De hjälper mig att försöka få rutiner i tillvaron och ett sunt sätt på saker och ting.

Så, sammanfattningsvis så känns det jättebra att få möjlighet till arbetsträning! Jag saknar mer och mer kontakten med andra människor och jag är mer och mer trött på att inte… ja, inte bidra, inte vara en aktiv del i samhället… eller nja, hur jag nu ska uttrycka det. Jag vet att jag har så mycket och ge, så om jag bara kan släppa rädslan för misslyckanden så kommer det nog bli bra!

Nu gäller det att hitta ett ställe där jag kan börja min träning/praktik. Det gör jag tillsammans med min arbetsförmedlare. Jag hoppas på nåt inom blomster- och växthandel. Men vi får se hur det går. Jag vill inte lägga alla förhoppningar på det, utan försöker tänka så mycket som möjligt på var jag skulle vilja komma ut och pröva mina vingar.

Jag längtar ”tillbaka” till det liv jag hade från att jag flyttade hemifrån som 19-åring, tills då jag tappade greppet (kortfattat uttryckt) kring våren 2005. Under mina första vuxenår så jobbade och/eller pluggade jag heltid, hade fasta tider för städning och tvätt och träffade kompisar betydligt oftare än jag gör nu för tiden. Jag är övertygad om att när jag kommer ut på arbetsträning så kommer det ge mig mer självkänsla, energi och lust att få ordning på resten av tillvaron med.

*nervöst men hoppfullt blickar jag framåt*

Försäkringskassan vet bäst!

Idag var jag och samtalade med min terapeut och berättade då för henne att jag fått avslag på min ansökan om sjukpenning från Försäkringskassan. Suprise va?! Nu ska jag inte lägga ord i munnen på henne, men hon blev… nja, INTE glad. Att en förbaskad läkare på FK avslår ansökan utan att ha varesig träffat eller ens pratat med mig i telefon. INGEN som helst kontakt har jag och denne läkare på FK haft. Men han anser sig ändå veta min framtidsutsikt.

Min RIKTIGA läkare som jag träffat åtskilliga gånger under flera år, min terapeut som jag träffat i genomsnitt tre gånger i månaden i 1,5 år, min utrednings-psykolog, min arbetsterapeut, min arbetsförmedlare och alla andra kontakter jag haft på psyk är ytterst noga med att ta baby steps för att få ut mig i arbetslivet igen. De VET hur jag mår och hur jag har mått, och allra mest vet de att vi INTE kan veta hur min närmsta framtid kommer att te sig.

Enligt gällande regler (då jag inte har rätt till lönegrundande sjukpenning) är att jag måste ha en sjukskrivning på minst ett år för att ha rätt till sjukpenning. Jag HAR sjukskrivning på ett år, utskriven av min doktor som är specialisterad överläkare i psykiatri. Han känner mig, har följt min ytterst brokiga utveckling, och mitt mycket komplicerade liv och ser det som ytterst viktigt att INTE stressa ut mig i arbetslivet. Det skulle – i klartext – inte gynna varesig mig eller samhället i stort. Jag genomgår pågående svåra djupdykningar i mitt psyke, klarar inte av vissa av vardagens enklaste sysslor och har en historia av usel självkänsla i många lägen. Också en näraliggande historia av självmordstankar och självdestruktivitet.

Men trots cirka två år av regelbunden och djupgående kontakt med ett helt team på psykiatriska mottagningen i Mjölby minst en gång i veckan, och innan dess flera års kontakt med psykiatrin i Linköping så vet den där läkaren på Försäkringskassan (som aldrig träffat mig!!) mer om mig och min framtid. Intressant. Jävlar vilka kunskaper de sitter inne med på Försäkringskassan!

Jag blev dessutom uppringd av en tjej på FK för att ytterligare få förklarat och berättat för mig att avslaget verkligen var sanning. Och jo då, visst är det sanning. Jag har ingen sjukdom, inget handikapp, inget funktionshinder… (!?) Bara ett hittills okänt fel i hjärnan som kört hela mitt jävla liv i botten! Men som hon sa: ”Med rätt medicin kan du ju rent av vara självförsörjande på heltid redan tidigt i vår!”.

Jag menar inte att låta pessimistisk kring min egen utveckling. Men va fan är vitsen att gå på en sjuhelvetes massa utredningar, samtal, tester, undersökningar, att riva upp hela mitt jävla liv, vända ut-och-in på hela mitt känsloliv, få mig att gå igenom självrannsakan, medicinering och uttömmande utmaningar för att få en diagnos bara för att sen sättas på piller (som för övrigt ännu inte gjort några underverk) och kastas ut i arbetslivet?!? Ni vet där ute i arbetslivet där en fd långtidssjukskriven, icke yrkesutbildad, funktionshindrad 31-åring är oerhört eftertraktad hos varje arbetsgivare!

Visst. Vi gör på Försäkringskassans vis. Vi gör vad jag alltid gjort förr. Stänger dörren om allt det svåra, går på auto-pilot, mår skit, avskyr livet och driver fram tankar om döden som mer lockande än livet. DET är lösningen på problemet! För det har ju funkat så in i helvetes bra hittills!!

Eller… Finns det kanske åtmindstånde EN anledning till att jag får så in i himlens mycket hjälp och försåelse av psyk?! Näää… det är ju bara på skoj. Jag är ju helt arbetsför i början av nya året. I alla fall enligt Försäkringskassan. Att de senaste 31 åren bara lett till destruktivitet… det glömmer vi bara. För läkaren på FK vet mer än alla olika utbildade människor som hjälpt mig, som känner mig och som ser mig som en individ.

Försäkringskassan är Gud Den Allsmäktiga.

Må Gud brinna i mitt helvete!

Tacka f*n för högkostnadskort

Nu har jag ringt Apoteket så jag kan hämta ut min medicin här i lilla hålan Mantorp, så jag slipper åka till Mjölby eller Linköping. Gäller att göra det bekvämt för sig… 😛

Tur som tusan att det finns högkostnadskort, så jag betalar 300 kr nu, till skillnad mot 1.200 kr som det hade kostat utan rabatten…

*pustar ut*

Icke röka i sängen….

En kvinna på Prästgårdsliden i Mjölby (min lilla hemkommun) låg i morse och rökte i sängen… täcket började brinna och hon släkte elden och slängde ut täcket på den inglasade balkongen och somnade om…

En granne upptäckte rök från balkongen, där elden i täcket tagit sig igen. Han sprang upp och ringde på men inget svar (förutom hundskall) och dörren var låst.

Då han inte fick svar från lägenheten så larmade han om elden, och när räddningsmanskapet kom så hade vaktmästaren redan låst upp, och kvinnan vaknade av att de klev in i den rökfyllda lägenheten. Både kvinnan och hennes hund var okej och lägenheten ringa skadad.

Summan av kardemumman: rök inte i sängen. 😛

Östgöta Correspondenten meddelade om denna händelse.

Published in: on september 23, 2008 at 1:16 e m  Comments (2)  
Tags: , , ,

Innan diagnosen

Efter tre år av svåra depressiva perioder, med maniska episoder och självmordstankar kom ett team på Psykiatriska Mottagningen i Mjölby fram till att det rör sig om ADD (Attention Deficit Disorder). Ordet självmordstankar är ganska urvattnat och används ofta som ett ord man slänger sig med lite hur som helst, men att verkligen ha självmordstankar är bland de absolut värsta känslor jag haft. Men också väldigt befriande – just när känslan / tanken infinner sig.

Mina självmordstankar

Jag kan inte tala för andra i liknande situationer, men för mig var det fruktansvärt att inse att jag verkligen inte borde leva längre. Den fullständiga känslan av att vara fullständigt värdelös, den önskar jag inte på någon. Känslan att min familj skulle ha det bättre om de slapp mig. Det är i det läget en sån bedövande och överväldigande känsla att den omöjligt kan beskrivas i ord. Lika naturligt som att andas, känns det plötsligt lika självklart att sluta.

Det enda som fick mig att komma ur känslan av att vilja dö var mitt samvete. Vi hade nyligen förlorat min mamma i cancer, och trots att jag inte kände något positivt alls för den person jag var så visste jag innerst inne att min pappa och min bror älskade mig och jag kunde helt enkelt inte göra det mot dem.

Dessutom har jag inom mig alltid haft en väldigt stark vilja att leva, och trots att depressionen i många fall totalt suddat ut mitt riktiga jag så var det något inom mig som skrek – snälla döda mig inte!!

Min depression

Min depression kom smygande under mammas sista månader i livet. Innan jag började känna av den hade jag i flera år levt med ångest, tvångstankar och panikattacker. Men när mamma blev sjukare och sjukare under våren 2005, och jag under samma tid blev sambo och bonusmamma till en femåring, så var det något i mitt inre som brast. Min fasad av glad och lycklig började allt mer falla sönder, och inom mig byttes självkänsla ut mot självförakt, självrespekt mot självhat. Att lida av en klinisk depression är inte att vara lite deppig… det är inget som bara sitter i huvudet som du kan skaka av dig. Det är ett monster som äter upp dig inifrån.

Ju fastare grep depressionen fick, desto värre blev panikattackerna. Mitt i nätterna vaknade jag av att jag satt upp i sängen och dunkade bakhuvudet så hårt jag bara kunde mot cementväggen, jag hallucinerande och hyperventilerade nästan varje dag och natt; kliade mina underarmar tills de blödde under de svårare panikattackerna.

Mina maniska episoder

Det var först under våren 2007 som jag föll in i maniska episoder, eller vad de nu bör kallas med ett bättre ord. Ett exempel kan vara att jag från klockan 9 på morgonen till 21 på kvällen snickrade på en hundkoja, utan att äta eller sitta ner något alls på hela dagen under upp till en vecka i streck. Det projektet avslutades aldrig. Istället blev den stående på tomten och jag tog tag i jordfräsen istället. Samma pass – 9-21. Det fortgick i tre dagar tills min dåvarande sambo gömde förlängningssladden till jordfräsen så jag inte kunde leka med den mer… Denna period resulterade i att jag en morgon vaknade med två runda, svullna, domnade klumpar till händer… Vårdcentralen nästa. Jag hade fått karpaltunnelsyndrom, och fick inte anstränga händerna, och fick dessutom gå med stödskenor på båda händerna.

Ett annat exempel på manisk episod var att jag började plugga till undersköterska på distans, och pluggade då fullständigt fokuserade helt utan uppehåll i flera dygn (förutom att jag sov – en sak jag aldrig haft jätte-problem med). Jag fick jättefina lovord och toppbetyg på första provet, sen slutade jag.

Det är nåt som är typisk för maniska episoder… gå in för något med hull och hår till 110%, sen plötsligt lägga av utan att fullborda projektet.

Nu har jag fått diagnosen ADD (för mindre än två veckor sedan), och det kändes som en befrielse. Länge sa ”alla” att det bara var en vanlig depression efter mammas bortgång. Men varför blev då allt bara värre och värre? Jag är så evigt tacksam för all hjälp jag fått och all tid som Psykiatriska mottagningen i Mjölby lagt ner på mig. Och för deras, min familjs och mina vänners tålamod!