Försäkringskassan vet bäst!

Idag var jag och samtalade med min terapeut och berättade då för henne att jag fått avslag på min ansökan om sjukpenning från Försäkringskassan. Suprise va?! Nu ska jag inte lägga ord i munnen på henne, men hon blev… nja, INTE glad. Att en förbaskad läkare på FK avslår ansökan utan att ha varesig träffat eller ens pratat med mig i telefon. INGEN som helst kontakt har jag och denne läkare på FK haft. Men han anser sig ändå veta min framtidsutsikt.

Min RIKTIGA läkare som jag träffat åtskilliga gånger under flera år, min terapeut som jag träffat i genomsnitt tre gånger i månaden i 1,5 år, min utrednings-psykolog, min arbetsterapeut, min arbetsförmedlare och alla andra kontakter jag haft på psyk är ytterst noga med att ta baby steps för att få ut mig i arbetslivet igen. De VET hur jag mår och hur jag har mått, och allra mest vet de att vi INTE kan veta hur min närmsta framtid kommer att te sig.

Enligt gällande regler (då jag inte har rätt till lönegrundande sjukpenning) är att jag måste ha en sjukskrivning på minst ett år för att ha rätt till sjukpenning. Jag HAR sjukskrivning på ett år, utskriven av min doktor som är specialisterad överläkare i psykiatri. Han känner mig, har följt min ytterst brokiga utveckling, och mitt mycket komplicerade liv och ser det som ytterst viktigt att INTE stressa ut mig i arbetslivet. Det skulle – i klartext – inte gynna varesig mig eller samhället i stort. Jag genomgår pågående svåra djupdykningar i mitt psyke, klarar inte av vissa av vardagens enklaste sysslor och har en historia av usel självkänsla i många lägen. Också en näraliggande historia av självmordstankar och självdestruktivitet.

Men trots cirka två år av regelbunden och djupgående kontakt med ett helt team på psykiatriska mottagningen i Mjölby minst en gång i veckan, och innan dess flera års kontakt med psykiatrin i Linköping så vet den där läkaren på Försäkringskassan (som aldrig träffat mig!!) mer om mig och min framtid. Intressant. Jävlar vilka kunskaper de sitter inne med på Försäkringskassan!

Jag blev dessutom uppringd av en tjej på FK för att ytterligare få förklarat och berättat för mig att avslaget verkligen var sanning. Och jo då, visst är det sanning. Jag har ingen sjukdom, inget handikapp, inget funktionshinder… (!?) Bara ett hittills okänt fel i hjärnan som kört hela mitt jävla liv i botten! Men som hon sa: ”Med rätt medicin kan du ju rent av vara självförsörjande på heltid redan tidigt i vår!”.

Jag menar inte att låta pessimistisk kring min egen utveckling. Men va fan är vitsen att gå på en sjuhelvetes massa utredningar, samtal, tester, undersökningar, att riva upp hela mitt jävla liv, vända ut-och-in på hela mitt känsloliv, få mig att gå igenom självrannsakan, medicinering och uttömmande utmaningar för att få en diagnos bara för att sen sättas på piller (som för övrigt ännu inte gjort några underverk) och kastas ut i arbetslivet?!? Ni vet där ute i arbetslivet där en fd långtidssjukskriven, icke yrkesutbildad, funktionshindrad 31-åring är oerhört eftertraktad hos varje arbetsgivare!

Visst. Vi gör på Försäkringskassans vis. Vi gör vad jag alltid gjort förr. Stänger dörren om allt det svåra, går på auto-pilot, mår skit, avskyr livet och driver fram tankar om döden som mer lockande än livet. DET är lösningen på problemet! För det har ju funkat så in i helvetes bra hittills!!

Eller… Finns det kanske åtmindstånde EN anledning till att jag får så in i himlens mycket hjälp och försåelse av psyk?! Näää… det är ju bara på skoj. Jag är ju helt arbetsför i början av nya året. I alla fall enligt Försäkringskassan. Att de senaste 31 åren bara lett till destruktivitet… det glömmer vi bara. För läkaren på FK vet mer än alla olika utbildade människor som hjälpt mig, som känner mig och som ser mig som en individ.

Försäkringskassan är Gud Den Allsmäktiga.

Må Gud brinna i mitt helvete!

Annonser

Vuxen med ADD / ADHD

Jag har (som bekant om ni slängt ett öga runt bloggen) ADD. Alltså inte ADHD. Enda skillnaden är att jag inte har hyperaktivitet.

ADD betyder Attention Deficit Disorder

ADHD betyder Attention Deficit/Hyperactive Disorder

ADD är ett neuropsykiatriskt tillstånd, och innebär störningar i den kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Störningarna startar tidigt i livet och ger varaktiga funktionshinder; mycket i form utav att man inte kan planera och organisera sina handlingar och sin vardag.

För vissa personer blir symptomen först riktigt påtagliga i vuxen ålder, då man inte lever i en av annan strukturerar vardag längre: dvs skola och föräldrar, utan själv ska stå för att organisera sin vardag, sin egna familj, sitt arbete och livet i övrigt.

Läkartidningen beskriver i en artikel ADD som en undergrupp av ADHD och kan förklaras som huvudsakligen bristande uppmärksamhet, vilket domineras av koncentrationssvårigheter, planeringssvårigheter, nedsatt uthållighet och nedsatt arbetsminne.

Lever man med ADD så löper man dessutom 77 % större risk att drabbas av andra psykiatriska diagnoser. Exempel som jag haft / har i mer eller mindre utsträckning är ångestsyndrom, depression, bipolär sjukdom, personlighetsstörning (i mitt fall borderline, men det kan också vara tex antisocialt beteende). Där finns även större risk för missbruk och våldsbrott för dem med ADD / ADHD. Studier har visat att det är väldigt vanligt med ADHD bland personer i fängelse (norsk studie).

Vad gäller medicinering så är det vanligaste preparatet cintralstimulantia (tex Concerta och Ritalin). Man kan inte bota ADD men med centralstimulantia kan hos vuxna visas upp emot 60% klinisk förbättring. Först då man äter centralstimulantia kan man vara mottaglig för viss form av kognitiv beteendeterapi.

Man har också stort behov av olika samhällsinstansers hjälp för att få liv och vardag att fungera; tex behov av avlastning, stöd och extra pedagogik i arbetet och hemmet. Dessutom behövs ofta hjälp med planering, allra mest sin ekonomi. Sammanfattningsvis behöver man alltså ofta hjälp av psykiatrin, socialtjänsten, vuxenutbildning, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, och även missbruks- och kriminalvård.

Jag har hittills fått in psykiatrin, socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i min vardag. Förhoppningsvis slipper jag för alltid missbruks- och kriminalvård.

Jag har onsdag nästa vecka möte om arbetsträning / vuxenutbildning och det ser jag verkligen fram emot!

Den värsta känslan jag fått i och med min diagnos är att jag nog aldrig kommer bli vuxen och stå helt på egna ben – men det känns ändå skönt att då ha diagnosen, och inte bara som förr – känna mig lat, dum och vimsig.