Min lilla pappa i den stora världen!

Min respekt för mina föräldrar har just byggts ännu starkare, vilket jag knappt trodde var möjligt! 🙂

Idag åker min pappa till Kenya för att tillbringa två veckor hos min käre bror; aka pappas förstfödda, och jag är både uppspelt och alldeles galet pirrig och nervös!

Undrar då hur mammas och pappas nerver betedde sig då jag åkte utomlands som 14-åring till England, eller Peter (bror) då han åkte till Namibia som 18-åring. 😀

Pappa är ju nu 70 år, änkling, pigg och glad, och har resvana från de yngre åren – men jag är en riktig hönsdotter 😆 Jmfr: hönsmamma.

Annons

Ett barn utan sin mamma

Efter att min mamma dog i cancer 4 juni 2005 så ändrades mitt liv.

Det visste jag ju att det skulle göra, men aldrig hade jag kunnat gissa hur pass stor skillnad det skulle innebära – både i vardagen och i själen. Bokstavligt talat som att någon stod undan fötterna för mig.

Så sitter jag nu och tittar på Efter Tio, och en ung flicka, Mikaela Johansson Salonen (15 år), berättar om då hon förlorade sina båda föräldrar i tsunamin när hon var 11 år.

Jag blir rörd till tårar när jag hör henne berätta om sitt liv idag, denna fina flicka som fick sitt liv upp-å-ner-vänt tillsammans med så många andra den där hemska dagen i december 2004.

Jag blir verkligen inspirerad av det lugn hon sänder ut. Hon tycks ha kommit så långt i sin utveckling (med mycket hjälp av sin faster och hennes man). Hon verkar ha nått en acceptans i att saker och ting är som de är; verkar ha en tydlig bild av livet och hon vårdar sina föräldrars minne på ett jättefint sätt. Och verkar ha sån balans, …jag har svårt att finna ord att beskriva hur jag upplevde henne. Men hon gick rakt in i mitt hjärta.

På flera plan har jag accepterat att min mamma är död, men verkligen inte på alla plan. Någonting i mig har inte accepterat det, inte förstått det, inte insett det. Intellektuellt har jag nog förstått det, men inte känslomässigt. Absolut inte. Där känns det som att det inom mig kurar ihop sig en liten flicka som håller för öronen, gömmer huvudet mellan knäna och bara skriker ‘NEJ! NEJ! NEJ!’.

Undrar om jag någonsin kommer utstråla det lugn och acceptans och mognad som denna Mikaela gjorde nu.

Mikaela – du är en inspiration!

—

Du kan läsa om Mikaelas upplevelser här: Dagens Nyheter, 4 januari 2005

Detta med livet…

Sedan min bror träffade sin fru så har min släkt blivit betydligt större.

Min släkt är annars väldigt liten, då mamma var ensambarn, och faster inte har barn. Så det är inte en massa mostrar, kusiner och farbröder i min släkt.

Dessutom dog min farfar innan jag föddes, min farmor när jag bara var några år gammal, morfar när jag var i tonåren och mormor år 2006. Den mest seglevade av dem var dessutom inte alltid en god människa, men det är en annan historia.

Förutom min nu extra-släkt från svägerskans sida så är min släkt enbart bestående av pappa, bror, pappas kusin och två sysslingar. Och patriarken Åke som är släkt på pappas sida, en gammal man i Stockholm som jag tycker mycket om. Allt som allt är det således bara sex personer som är min släkt.

Men med min svägerska så kom det in många nya människor i släkten. Bland annat hennes mamma, pappa, bror, en till bror+fru och två barn, mostrar, fastrar, deras barn och barnbarn osv.

Vi har vid födelsedagar och andra högtider trevliga sammankomster, då 95% alltså utgörs av min ”nya” släkt, som jag trivs väldigt bra med!

Det är två personer utanför min svägerskas närmsta familj som jag trivs bäst med: hennes moster och hennes faster.

I början av februari gick hennes moster M-L bort (namnet utelämnar jag, för det är ju en privatsak för hennes barn och barnbarn, tänker jag). Det kändes tråkigt på personligt plan för mig, då hon ju var en ‘favorit’. Men ännu tråkigare för närmsta familjen och släkten naturligtvis! Hon var alltid så glad och öppen, skämtsam och pigg. Men en dag somnade hon i sin fotölj i lugn och ro, och vandrade över regnbågsbron till de andra änglarna.

Min svägerska kom hem från Nairobi för begravningen, och för att ge och få det nödvändiga stöd som är så viktigt när man förlorar någon man älskar.

I fredags var det begravning. Min bror kunde inte komma ifrån sitt arbete, och tyvärr likadant för pappa. Så från ”min” sida av familjen var det bara jag. På sätt och vis var det skönt, för hade pappa och bror varit med så hade jag nog haft lättare att falla in på tankar kring mammas begravning. Nu fanns mina tankar hela tiden hos M-L och hennes släkt och vänner som finns kvar här på jorden.

Jag blir så lycklig, mitt i all sorg, då jag ser en stor uppslutning av människor i alla åldrar, på en äldre kvinnas begravning.

Efter begravningen och kyrkkaffet bjöds jag med hem till M-L:s begravning av hennes syster och dotter, och det värmde mitt hjärta. Först tyckte jag att det kändes lite omaka, då jag aldrig varit hemma hos M-L när hon levde. Men jag är glad att jag blev medbjuden. Det var en fin avslutning på dagen; att vi satt där så många och pratade om hur hon var, men även om andra saker. Det kändes som att jag fick min personliga uppfattning om henne bekräftad, och som att jag på sätt och vis känner henne bättre idag än då hon levde.

Nu ska jag snart bege mig till tåget, på vilket jag ska möta upp med min svägerska. Vi ska hem till min pappa och spela alfapet ikväll!

Ta hand om er själva och om de ni tycker om!

Cancer tog min mamma

Den 23 september 2008 skulle min mamma fyllt 58 år.

Men.. mamma fick 1998 diagnosen hudcancer (malignt melanom), opererades och var sen ”cancerfri” i närmare fem år, tills de fann metastaser. Dessa fann man på en av rutinkontrollerna – – cancern hade spridit sig till lungorna. Tiden gick och i augusti 2004 fick vi veta att mamma med all sannolikhet inte skulle överleva cancern då den spred sig fort… Det var första gången jag grät på närmare tio år. Allt brast och jag, min bror och hans dåvarande flickvän ‘S’ (vill inte berätta hennes namn här, därav ‘S’) stod och grät i en ring utanför lägenheten där jag bodde då.

Mycket med den lägenheten är för mig förknippat med mammas sjukdom.. jag minns tex när jag besökt henne på sjukhuset (en av många, många gånger) och hon var så less på sjukhusmaten. Då (under perioden hon kom hem) bjöd jag hem henne, pappa, min bror och hans flickvän ‘S’. Jag bjöd på ugnsstekta kycklingklubbor och hasselbackspotatis – mammas absoluta favorit! Till detta hör att jag är vegetarian sedan jag var 12 år och har aldrig tillrett kycklingklubbor. ‘S’ är muslim och hon och min bror åt typ bara kyckling, men maten skulle vara en överraskning så jag bad inte om tips… Istället knallade jag iväg till Konsum och köpte potäter, kycklingklubbor och allt annats som behövs… typ två-tre timmar innan…. Det kan man ju med allt JAG brukar äta. Men det var ju inte riktigt detsamma med de frysta klubborna visade det sig… Så jag tinade dem i badkaret… under rinnande varmt vatten och vatten jag kokade upp på spisen… i fnittrig panik. 😀 Maten var dock väldigt uppskattad av alla närvarande.. eller så sa de det bara. Men det talades länge om denna kväll. ‘S’ tyckte dock jag var alldeles för snäll som kladdade ner hela min annars så vegetariska ugn med äckligt splatter från kycklingen bara för deras skull. 😉

Jag blir glad när jag tänker på detta minne, och jag tror att det är väldigt viktigt att minnas de goda stunderna och inte fokusera sitt minne på sjukdomen. De minnens finns där ändå…

Ett annat härligt minne är när jag var hos mamma på sjukhuset och var tvungen att gå vid halv nio för att hinna till affären och köpa tandkräm innan de stängde. Då tog vi min snusdosa och mamma klämde ut tandkräm i det där lilla locket ovanpå där man ska ha gamla snusar.. bara för att jag skulle kunna stanna lite längre.

Oh så jag saknar henne!

Den 17 december 2004 var jag på jobbet och öppnade just för dagens första kunder när min pappa ringde från sjukhuset. Mamma och han hade varit på apoteket när de öppnade. Mamma hade blivit akut väldigt yr och svimmat, så ambulansen kom och hon fick direkt åka in och röntga huvudet (vilket hon ändå skulle gjort just denna dag). Då fann läkarna metastaser i hjärnan, och mamma fick ligga kvar på sjukhuset. Måndagen därpå åkte vi och köpte julgran.

Från mammas begravningshäfte.

”Gråt inte – jag är ju glad!” sa hon in i det sista.

Under vintern och våren 2004/2005 blev mamma allt sjukare. Hon fick starka mediciner, hade svulster över hela kroppen som bara växte och gjorde fruktansvärt ont, så  hon fick cytostatikabehandling och strålbehandling för att hindra svulsterna från att växa och spricka. Under detta sista halvår var hon alltid stark, klagade aldrig och var social med familjen så mycket hon bara orkade.

Till valborg 2005 var vi på borggården i Linköping och sjöng in våren med Linköngs universitets manskör (LiHkören), vilket mamma och pappa gjort varje vår i 30 år. Då satt hon i rullstol och hade inget hår kvar, men sjöng och var glad. En dryg månad senare dog hon. Lördagen den 4 juni 2005 kl 9:00 spottade hon ut tabletterna som pappa hjälpt henne med, la ner huvudet och sa ”nu räcker det”, så somnade hon.

Den 17 juni 2004 begravde vi mamma på Lilla Aska minneslund. Hon hade själv skrivit ner hur hon ville ha sin begravning. Tolv män ur LiHkören sjöng på eget initiativ på begravningen, och det vet jag hade gjort henne överlycklig.

Jag älskar och saknar dig mamma, men du finns alltid, alltid hos mig.

Min älskade pappa vid mammas minneslund, sommaren 2008.