Försäkringskassan vet bäst!

Idag var jag och samtalade med min terapeut och berättade då för henne att jag fått avslag på min ansökan om sjukpenning från Försäkringskassan. Suprise va?! Nu ska jag inte lägga ord i munnen på henne, men hon blev… nja, INTE glad. Att en förbaskad läkare på FK avslår ansökan utan att ha varesig träffat eller ens pratat med mig i telefon. INGEN som helst kontakt har jag och denne läkare på FK haft. Men han anser sig ändå veta min framtidsutsikt.

Min RIKTIGA läkare som jag träffat åtskilliga gånger under flera år, min terapeut som jag träffat i genomsnitt tre gånger i månaden i 1,5 år, min utrednings-psykolog, min arbetsterapeut, min arbetsförmedlare och alla andra kontakter jag haft på psyk är ytterst noga med att ta baby steps för att få ut mig i arbetslivet igen. De VET hur jag mår och hur jag har mått, och allra mest vet de att vi INTE kan veta hur min närmsta framtid kommer att te sig.

Enligt gällande regler (då jag inte har rätt till lönegrundande sjukpenning) är att jag måste ha en sjukskrivning på minst ett år för att ha rätt till sjukpenning. Jag HAR sjukskrivning på ett år, utskriven av min doktor som är specialisterad överläkare i psykiatri. Han känner mig, har följt min ytterst brokiga utveckling, och mitt mycket komplicerade liv och ser det som ytterst viktigt att INTE stressa ut mig i arbetslivet. Det skulle – i klartext – inte gynna varesig mig eller samhället i stort. Jag genomgår pågående svåra djupdykningar i mitt psyke, klarar inte av vissa av vardagens enklaste sysslor och har en historia av usel självkänsla i många lägen. Också en näraliggande historia av självmordstankar och självdestruktivitet.

Men trots cirka två år av regelbunden och djupgående kontakt med ett helt team på psykiatriska mottagningen i Mjölby minst en gång i veckan, och innan dess flera års kontakt med psykiatrin i Linköping så vet den där läkaren på Försäkringskassan (som aldrig träffat mig!!) mer om mig och min framtid. Intressant. Jävlar vilka kunskaper de sitter inne med på Försäkringskassan!

Jag blev dessutom uppringd av en tjej på FK för att ytterligare få förklarat och berättat för mig att avslaget verkligen var sanning. Och jo då, visst är det sanning. Jag har ingen sjukdom, inget handikapp, inget funktionshinder… (!?) Bara ett hittills okänt fel i hjärnan som kört hela mitt jävla liv i botten! Men som hon sa: ”Med rätt medicin kan du ju rent av vara självförsörjande på heltid redan tidigt i vår!”.

Jag menar inte att låta pessimistisk kring min egen utveckling. Men va fan är vitsen att gå på en sjuhelvetes massa utredningar, samtal, tester, undersökningar, att riva upp hela mitt jävla liv, vända ut-och-in på hela mitt känsloliv, få mig att gå igenom självrannsakan, medicinering och uttömmande utmaningar för att få en diagnos bara för att sen sättas på piller (som för övrigt ännu inte gjort några underverk) och kastas ut i arbetslivet?!? Ni vet där ute i arbetslivet där en fd långtidssjukskriven, icke yrkesutbildad, funktionshindrad 31-åring är oerhört eftertraktad hos varje arbetsgivare!

Visst. Vi gör på Försäkringskassans vis. Vi gör vad jag alltid gjort förr. Stänger dörren om allt det svåra, går på auto-pilot, mår skit, avskyr livet och driver fram tankar om döden som mer lockande än livet. DET är lösningen på problemet! För det har ju funkat så in i helvetes bra hittills!!

Eller… Finns det kanske åtmindstånde EN anledning till att jag får så in i himlens mycket hjälp och försåelse av psyk?! Näää… det är ju bara på skoj. Jag är ju helt arbetsför i början av nya året. I alla fall enligt Försäkringskassan. Att de senaste 31 åren bara lett till destruktivitet… det glömmer vi bara. För läkaren på FK vet mer än alla olika utbildade människor som hjälpt mig, som känner mig och som ser mig som en individ.

Försäkringskassan är Gud Den Allsmäktiga.

Må Gud brinna i mitt helvete!

Fackeltåg mot främlingsfientlighet

1icfeiv2isy4geqwn4otc1

I detta tåg gick pappa och jag igår i centrala Linköping med ca 300 andra människor. Pappa fick hålla facklan för jag frös nåt så syndigt om händerna…. kallt, regnigt och blåsigt… men det trotsar man gärna för en lugn vandring till minne av Kristallnatten och för alla människor som välden över drabbas av rasism.

Jag hade dock önskat lite bättre organisation för fackeltåg ska enligt min mening vara vackra, tysta och fridfulla. Igår seglade folk ut en hel del och alla pratade med varandra hela tiden. Förr i tiden var jag med och organiserade fackeltåg mot rasism och då gick vi armkrok tre i rad med en fackla i varje ytterkant och ingen i tåget yttrade ett enda ord under vandringen. Det var vackert.

Det var en bra blandning av människor i alla åldrar och från olika delar i samhället och världen.

En hel del poliser höll koll på läget, och ingen motdemonstration från nazister ägde rum. En lugn vandring i höstmörkret.

Published in: on november 10, 2008 at 5:33 e m  Kommentera  
Tags: , , , , ,

Staden för oss med ADD & ADHD!

Linköping – där idéer blir verklighet!

Kanske ska jag flytta tillbaka till min kära hemkommun, och på så vis inte ha dessa ADD-problem – att inga projekt fullföljs och avslutas!?

😛

Fyra år sedan dubbelmordet

När jag satt i väntrummet på psyk idag så plockade jag upp Corren (Östgöta Correspondenten) som låg på bordet bredvid mig. Direkt när jag såg tidningen föll mitt hjärta…. Mohammad… den underbara lilla pojken som brukade komma in i affären jag då jobbade i och lägga upp en klubba eller en kolabit och några småpengar som han noga räknade på bänken. Han var alltid så glad och såg så oerhört stolt ut när han själv betalade för lite godis.

Igår var det fyra år sedan 8-årige Mohammad Ammouri och 56-åriga Anna Lena Svenson mördades på Åsgatan i Linköping. Mohammad blev överfallen och knivskuren i halsen när han var på väg till skolan, och Anna Lena miste sitt liv när hon försökte rädda Mohammad från mördaren.

Mohammad var en sån härlig pojke med glittrande, pilemarisk blick – och Anna Lena är i mina ögon en sann hjältinna!

Jag känner så oerhört mycket med familjen Ammouri. De är jättetrevliga människor, de av dem som jag träffat. Under 2004 delade ‘min’ och deras butik entré och källare/kök och vi sågs sex dagar i veckan. Hassan (Mohammads pappa) var alltid glad och artig, och likaså Mohammads mamma Zainab som ofta tittade in i butiken. Hon var lite blyg, men hade alltid ett leende på läpparna.

Mina tankar går ut till familjerna Ammouri och Svenson, dagen efter fyraårsdagen då de miste sina kära – som nu är änglar som vakar över oss.

Ännu går mördaren fri ibland oss, och det svider så i hjärtat att han kan vara vem som helst av alla man ser på stan, tåget, bussen….

Tacka f*n för högkostnadskort

Nu har jag ringt Apoteket så jag kan hämta ut min medicin här i lilla hålan Mantorp, så jag slipper åka till Mjölby eller Linköping. Gäller att göra det bekvämt för sig… 😛

Tur som tusan att det finns högkostnadskort, så jag betalar 300 kr nu, till skillnad mot 1.200 kr som det hade kostat utan rabatten…

*pustar ut*